Guds Son talar till bruden: »Säg mig, varför du oroas! Fastän jag vet allt, vill jag likväl höra det från din mun, på det att du månde veta, vad jag svarar dig.» Bruden svarade: »Två ting fruktar jag, och två ting vålla mig oro. För det första att jag är mycket otålig, när det gäller att lyda, och mindre villig och glad, när det gäller att lida och uthärda. För det andra att lidande drabbar dina vänner och att dina ovänner behärska dem.»

Herren svarade: » Jag är i honom, åt vars lydnad du är antvardad, och därför skall varje timma och varje stund, som du med din vilja samtycker till att lyda honom och med din vilja vill lyda honom, ehuru köttet stundom strävar emot, räknas dig till lön och till rening från dina synder. Angående det andra, nämligen att du oroas över mina vänners motgångar, vill jag svara dig med en liknelse. Om det är två, som kämpa mot varandra, och den ene av dem kastar sina vapen medan den andre ständigt beväpnar sig med sina vapen, månne icke då den blir lättare besegrad, som kastar sina vapen, än den, som dagligen tager sina vapen på sig?

Så är det ock nu, ty mina ovänner kasta dagligen vapnen. Det är först och främst tre slags vapen, som äro nödvändiga till strid. Det första är det, som fortskaffar eller bär mannen, t.ex. en häst. Det andra är det, varmed mannen försvarar sig, t.ex. ett svärd. Det tredje är det, som skyddar kroppen, t.ex. ett pansar. Men mina ovänner förlorade först lydnadens häst, varmed de skulle befordras till allt gott.

Det är nämligen genom lydnaden som människan håller vänskapen med Gud och bevarar den åt Herren lovade tron. De hava även bortkastat gudsfruktans svärd, varigenom kroppen hålles tillbaka från vällusten och djävulen bortdrives från själen, så att han ej kan nalkas henne. De hava även förlorat det pansar, som skulle skydda dem emot kastspjuten, d. v. s. den gudliga kärlek, som skänker glädje i motgångarna, försvarar i medgången, skänker fred i frestelserna och lindring i smärtorna.

Deras hjälm, nämligen den gudliga visheten, ligger i smutsen, och även deras halsbeväpning, d. v. s. den gudliga tanken, har fallit ned, ty liksom huvudet röres genom halsen, så borde sinnet genom den gudliga tanken röras till allt som är av Gudi, men nu har den gudliga tanken fallit och förgätits, och därför ligger huvudet nere i dyn och drives av vindarna. Även deras bröstbeväpning är mycket svag, d. v. s. deras åstundan efter Gud har slappnat så mycket, att den knappast kan ses och än mindre kännas. Jämväl fotbeväpningen är glömd och försummad, d. v. s. deras ånger och föresats att bättra sig. De fröjdas nämligen i sina synder och önska framhärda i dem så länge de kunna.

Armbeväpningen, d. v. s. de goda gärningarna, äro dem förhatliga och tyckas dem fåfänga, ty de göra dristigt vad de vilja och skämmas ej. Mina vänner väpna sig däremot dagligen med mina vapen. De färdas på lydnadens häst såsom goda tjänare, de lämna sin egen vilja för att hörsamma sin herres befallning, de strida emot lasterna i Herrens fruktan såsom goda riddare. Allt som händer dem uthärda de i kärlek såsom goda krigare, i det de vänta på Herrens hjälp. De värna sig med gudlig vishet och tålamod mot smädare och bakdantare. Såsom goda klostermänniskor skilja de sig från världen. De äro snabba och ivriga till att söka det gudomliga, ja såsom den rörliga luften; de längta efter Gud såsom bruden efter sin älskades armar.

De äro raska och starka såsom hjortar till att löpa förbi världens njutningar, samvetsgranna såsom myror i sina göromål och vaksamma såsom väktare. Se, sådana äro mina vänner, och så väpna de sig dagligen med dygdernas vapen, vilka ovännerna förakta, varför de så lätt besegras. Den andliga striden, som består i tålamod och gudlig kärlek, är alltså mycket ädlare än den kroppsliga och mycket förhatligare för djävulen. Djävulen arbetar nämligen icke på att borttaga det kroppsliga utan på att fördärva dygderna och utplåna tålamodet och dygdernas stadga. Därför må du ej oroas, om några motgångar drabba mina vänner, ty därav skall deras lön bliva större.»