Kristus säger till sin brud, att han är lik en glasmästare, som, ehuru många käril gå sönder, icke upphör att förfärdiga nya, nämligen själar, förrän den himmelska änglakören är fulltalig, och att han är lik ett bi, emedan han väljer sig en ny ört, d. v. s. omvänder hedningarna, varav han skall hämta en riklig sötma, d. v. s. många själar till att fylla himmelrikets bikupa.
Kapitel 44

Jag är såsom en god glasmästare, vilken gör många käril av aska. Ehuru många gå sönder, upphör han dock icke att göra nya, förrän kärilens antal är fullständigt. Så gör jag, ty av ett oädelt ämne gör jag en ädel skapelse, nämligen människan, och ehuru många genom sina onda gärningar avfalla från mig, upphör jag dock icke att dana andra, förrän änglakören och de tomma platserna i himmelen blivit fyllda.

Jag är även lik ett gott bi, som lämnar sin bikupa och flyger till en vacker ört, vilken det skådat på långt håll och vari det söker att finna den fagraste blomkrona och den ljuvligaste doft och sötma. När biet nalkas örten, finner det emellertid en förtorkad blomma, en försämrad doft och en alldeles plundrad sötma. Det söker då en annan och finner en något sträv ört, vars blomma är obetydlig, vars vällukt är svag och vars sötma är behaglig men ringa.

I denna ört slår biet sig ned, hämtar där sötma och för den till sin bikupa, tills denna blivit fylld efter biets vilja. Detta bi är jag, allas Skapare och Herre; jag lämnade bikupan, när jag tog mänsklig gestalt och visade mig synlig i den. Jag sökte en vacker ört, i det jag tog till mig det kristna folket, som var fagert genom sin tro, ljuvt genom sin kärlek, fruktbringande genom sin goda vandel. Nu hava de emellertid avvikit från sitt forna goda tillstånd; de synas fagra till namnet men äro vanskapliga till sin vandel, fruktbara till det som är av världen och köttet men ofruktbara när det gäller Gud och själen.

De äro ljuva för sig själva men högst bittra för mig; därför skola de falna och bliva till intet. Men likt ett bi utväljer jag en annan, något bitter ört åt mig, nämligen hedningarna. Dessa äro mycket förvända till sina seder, men somliga av dem hava en obetydlig blomma och en ringa vällukt, d. v. s. en god vilja, så att de gärna skulle omvända sig och tjäna mig, om de blott visste, hur och om de skulle få hjälpare. Och ur denna ört skall jag hämta sötma, till dess bikupan blivit fylld, och jag vill komma den så nära, att örtens ljuvlighet ej må tryta och biets arbete ej må bliva fruktlöst, och det, som är strävt och fult, skall underbart växa till den högsta fägring. Det, som synes skönt, skall däremot avtaga, ja förvandlas till fulhet.»