Maria talar: »Välsignad vare du, min Son, min Gud och min herre! Fast jag icke är i stånd till att känna sorg, ömkar jag människan för tre orsakers skull. För det första emedan människan har ögon och dock är blind, ty hon ser sin fångenskap men flyr den dock ej, hon begabbar din rättvisa och ler åt sin egen lystnad, hon förfaller på ett ögonblick till den eviga pinan och mister så den eviga, lycksaliga härligheten.

För det andra ömkar jag människan, emedan hon åstundar och med glädje betraktar världen men icke aktar på din barmhärtighet, emedan hon söker det som är ringa men förkastar det som är störst. För det tredje ömkar jag henne, emedan din heder - oaktat du är allas Gud - är glömd och förgäten av människorna och dina gärningar äro döda inför dem. O min välsignade Son, förbarma dig därför över dem!»

Sonen svarade: »Alla de, som äro i världen och hava samvete, se att det i världen finns rättvisa, varmed syndarna bliva straffade. Om alltså kroppsliga förbrytelser straffas av jordiska människor för rättvisans skull, hur mycket rättvisare är det då icke, att den odödliga själen straffas av den odödlige Guden? Detta skulle människan kunna se och förstå, om hon ville. Men hon böjer sina ögon till världen och sitt begär till sin förnöjelse, ja såsom ugglan följer natten, så följer människan efter det flyktiga goda och hatar det bestående goda.

För det andra kunde människan, om hon ville, se och betänka, att om stjärnorna, träden och örterna äro sköna, om allt detta världsliga är åtråvärt, hur mycket skönare och åtråvärdare måste då icke alla dessa tings herre och skapare vara? Och om denna timliga, förgängliga ära åstundas och älskas så varmt, hur mycket mer bör då icke den eviga äran åstundas?

Detta skulle människan kunna se om hon ville, ty hon har mycket väl sinne att förstå, att det, som är större och ädlare, bör älskas högre än det som är mindre och sämre. Men emedan människan, som dock fått förmåga att blicka uppåt, liksom djuret alltid drages till det låga, så väver hon så att säga en spindelväv: hon lämnar änglarnas skönhet och efterliknar det förgängliga, och därför grönskar hon en kort tid liksom gräset och falnar sedan hastigt liksom gräset. För det tredje kunna de, som vilja, i sitt samvete förstå och av dessa skapade ting noga sluta sig till, att en är allas Gud och Skapare. Ty om det icke funnes någon Skapare, skulle allt gå i oordnade banor, men nu är i själva verket ingenting oordnat utom det som människan ordnar illa, fastän det synes så för människorna, för vilka planeternas och tidernas lopp är obekant och för vilka Guds domar tyckas förborgade på grund av de begångna synderna.

Om alltså en är Gud och han är allra bäst (allt gott utgår ju av honom), varför hedrar då icke människan honom över allting? Människornas förstånd säger dem ju, att han, från vilken allt stammar, bör hedras över allting. Men människan har, som jag sade, ögon och ser dock ej, ja hon sluter själv sitt öga, i det hon hädiskt påstår, att det beror på stjärnorna, att människorna äro goda eller onda.

De motgångar, som drabba dem, tillskriva de ödet eller slumpen, som om något gudomligt låge däri, så att det kunde framalstra någonting; i själva verket är ju ödet eller slumpen ingenting, utan det som sker med människan, ja med alla ting, det är förutsett i Guds oföränderliga anordning och klokt inrättat enligt varje tings fordringar. Det ligger icke heller i stjärnorna, att människan är god eller ond, ehuru mycket förnuftigt synes i dem, d. v. s. anordnat och avpassat efter naturens och tidernas beskaffenhet. Allt detta skulle människorna kunna inse, om de ville.»

Modern svarade: »Varje människa, vars samvete avlägger riktigt vittnesbörd, förstår granneligen, att Gud bör älskas mer än något annat, och hon fullbordar det också i gärning. Men emedan en hinna är dragen över mångas ögon, kunna alla icke se, även om själva ögonstenen är frisk. Vad betecknar denna hinna, som är lagd över mångas förstånd, om icke oförmågan att betrakta det framtida? Därför beder jag, käraste Son, att du värdigas uppenbara hurudan din rättvisa är beträffande någon, icke för att hans skam och olycka måtte bliva större utan för att det straff, som han förtjänat, måtte bliva mildare och för att din rättvisa måtte bliva känd och fruktad.

Om en säck är fylld med någonting eller ett kar är fullt av mjölk, hur skall människan då veta, vad innehållet är, om det icke hälles ut och visas? Så är det ock med din rättvisa: ehuru den är stor, blir den blott fruktad av helt få, om du icke visar den genom en uppenbar dom, ty dina undergärningar tyckas föga värda på grund av tidernas längd och syndens myckenhet. För det andra beder jag, att du värdigas uppenbara din barmhärtighet beträffande någon, som är dig kär, så att andras fromhet måtte ökas därigenom och de elända måtte tröstas. För det tredje beder jag, att ditt namn måtte komma i heder, så att de, som älska det, måtte bliva kända och de ljumma upptändas.»

Sonen svarade: »Om många vänner inträda och bedja, är det rättmätigt, att de bliva bönhörda, och hur mycket mera då, om någon fru, som är mycket kär för herren, inträder och beder! Ske alltså som du vill! Min rättvisa skall synligen uppenbaras, så att den, som får röna den, kännbart skall förnimma den, hans gärningar komma i ljuset och hans lemmar skälva. För det andra skall jag giva en människa så mycken barmhärtighet som hon kan mottaga och som hon behöver. Hennes kropp skall upphöjas och hennes själ förhärligas, på det att min misskund må bliva uppenbar.»

Därefter sade modern: »Denna munkarnas plats är bortvänd från det goda och grundad på is, och ändå var dess grundval från begynnelsen det renaste guld. Under den är det största djup. Och när solen värmer, smälter isen, och det, som är byggt, störtar ned i avgrunden. Förbarma dig alltså, min välsignade Son, över dem! Det fall, som förestår, är ju förfärligt, djupet är outhärdligt, mörkret evigt och pinan lång.»