Bruden förundrar sig och förklarar sig inför Kristus vara ovärdig den nåd som förunnats henne, nämligen att andligen se och höra det som tilldrager sig i himmel, skärseld och helvete. Detta utredes vackert av Kristus och hans moder i början och i slutet av kapitlet. Det visas henne även ett exempel om tre kvinnor, av vilka hon såg den ena rysligt lida i helvetet och den andra i skärselden och vilka gåvo sina döttrar lärdomar och föredöme att leva högfärdigt och besynnerligt, med den påföljd, att döttrarna, som efterliknade dem, fingo ett förfärligt straff.
Kapitel 52

Lov vare dig, o Gud», sade bruden, »för allt som är skapat och ära för alla dina dygder! Tjänst må ägnas dig av alla för din kärleks skull. Jag, som är ovärdig och en synderska allt ifrån min ungdom, tackar dig, min Gud, för att du icke förvägrar någon syndare nåd, om han beder därom, utan förbarmar dig över alla och skonar dem.

O ljuvaste Gud, underbart är det som du gör med mig, ty när det behagar dig, söver du min kropp med andlig sömn och uppväcker samtidigt min själ till att se, höra och känna andliga ting. O min Gud, hur ljuvliga äro icke dina ord för min själ! Hon sväljer dem såsom den läckraste mat, och de ingå i mitt hjärta till dess glädje. När jag hör dina ord, då är jag både mätt och hungrig. Jag är mätt, ty ingenting förnöjer mig utom dina ord, men jag är hungrig, ty jag åstundar ännu hetare att höra dem. Giv mig därför, välsignade Gud, hjälp att städse göra din vilja!»

Kristus svarade: »Jag är utan begynnelse och utan slut, och allt, som finnes till, är skapat genom min makt. Allt anordnas genom min vishet, allt styres genom min dom. Alla mina gärningar äro ledda av kärlek, och därför är intet omöjligt för mig, men mycket hårt är det hjärta, som varken älskar mig eller fruktar mig, ehuru jag är allas styresman och domare; ja hård är den människa, som hellre fullgör djävulens vilja, vilken är min bödel och förrädare, eftersom han rikligen sprider det etter i världen, som gör att själarna icke kunna leva utan sjunka döda i helvetet. Detta etter är synden.

Det smakar sött, ehuru det är dödsbringande för själen, och det fördelas dagligen av djävulens hand åt många. Vem har hört något liknande? Livet bjudes åt människorna, och de välja döden! Dock är jag, allas Gud, tålig och ömkar deras elände. Jag är lik en konung, som skickar vin med sina tjänare och säger: 'Given detta åt många att dricka, ty det är hälsosamt - det ger nämligen hälsa åt de sjuka, glädje åt de bedrövade och manligt hjärta åt de friska'. Emellertid sändes vinet endast i lämpligt käril. Så sände jag mina ord, som äro att likna vid vin, med mina tjänare genom dig, och du är mitt käril, som jag vill fylla och tömma efter min vilja. Min Helige Ande skall lära dig, vart du skall gå och vad du skall tala. Därför må du glatt och oförskräckt tala vad jag befaller, ty ingen skall kunna överväldiga mig.»

Då svarade jag: »O all äras konung, all visdoms ingjutare och alla dygders förlänare, varför kallar du mig, som förnött min kropp i synder, till ett sådant uppdrag? Jag är ovis som en åsna och blottad på dygder; jag har syndat i allt och ingen bättring gjort.»

Anden svarade: »Vem förundrar sig, om någon herre får ett mynt eller ett metallstycke i sina händer och därav låter tillverka kronor, ringar eller kar till sin nytta? Lika litet är det att undra på, om jag tager mina vänners hjärtan, som komma i mina händer, och gör min vilja i dem. Nu har en ringare förståndsgåvor och en annan större. Sålunda nyttjar jag vars och ens medvetande såsom det är gagneligt till min heder, ty den rättfärdiges hjärta är mitt mynt. Var därför ståndaktig och redobogen att följa min vilja!»

Sedan talade Guds moder till mig och sade: »Vad säga de stolta kvinnorna i ditt rike?» Jag svarade henne: » Jag är en av dem, och därför blyges jag att tala i din närvaro». Modern sade: »Ehuru jag vet detta bättre än du, vill jag dock höra det av dig». Jag svarade: »När sann ödmjukhet predikades för oss, då sade vi, att våra förfäder givit oss vidsträckta egendomar och fagra sedvänjor i arv. Varför skulle vi då ej efterlikna dem? Vår moder satt bland de främsta, förnämt klädd; hon hade många tjänare och gav oss en ståndsenlig uppfostran. Varför skulle jag ej giva min dotter i arv detsamma som jag fick lära, nämligen att uppträda förnämt, leva med kroppslig glädje och dö med stor världslig heder?»

Guds moder svarade: »Varje kvinna, som omsätter dessa ord i handling, går raka vägen till helvetet. Därför är ett dylikt svar hårt. Vad gagnar det att föra ett sådant tal? Allas Skapare lät sin kropp med all ödmjukhet förbliva på jorden från sin födelse och ända till sin död, och aldrig tog han högmodets kläder. I sanning, sådana kvinnor som dessa betrakta ej hans anlete sådant det var, när han hängde döende på korset, blödande och blek av lidandet; de akta icke på all den smälek, han fick höra, eller den skymfliga död, han valde, och de tänka icke på vad det var för en plats, där han uppgav andan, ty där, varest tjuvar och rövare bliva plågade, där marterades min Son. Jag är honom kärast av alla skapade varelser, och i mig är all ödmjukhet, och jag var tillstädes där. De, som leva så högfärdigt och skrytsamt och giva andra anledning att efterlikna dem, de äro lika ett stänkelsekar, fyllt med brännhet vätska, som bränner och befläckar alla, vilka träffas av den.

De högmodiga lära andra högmod genom sitt exempel och bränna själarna grymt genom sitt onda föredöme. Därför vill jag nu göra såsom en god moder, som skrämmer sina barn, i det hon visar dem det ris, som även tjänarna få se. När barnen få se det, frukta de att förtörna modern och tacka henne för att hon hotade dem men icke slog dem. Tjänarna å sin sida frukta att få aga, om de förbryta sig, och av denna fruktan för modern i huset göra barnen mera gott än förut, tjänarna mindre ont.

Eftersom jag nu är misskundens moder, vill jag visa dig syndens lön, så att Guds vänner bliva ivrigare i kärleken till Gud och så att syndarna, när de få se faran, åtminstone fly synden av fruktan, och på detta sätt varkunnar jag mig över goda och onda; över de goda, för att de må erhålla större krona i himmelen, och över de onda, för att deras straff må bliva mindre. Och ingen är så stor syndare, att jag icke är redo att skynda honom till mötes och min Son att giva honom nåd, ifall han kärleksfullt beder om misskund.»

Därefter visade sig tre kvinnor: en moder, en dotter, en dotterdotter. Modern och dotterdottern syntes döda, men dottern syntes levande. Den döda modern syntes likasom krypa ur en mörk och smutsig pöl. Hennes hjärta var utdraget och läpparna avskurna; hakan skälvde, och de långa, skinande vita tänderna skallrade. Näsan var söndergnagd, och de utryckta ögonen hängde ned på kinderna med två trådar. Pannan syntes insjunken, och i dess ställe var ett väldigt, mörkt svalg.

Det var intet kött på huvudet; hjärnan kvällde fram som smält bly och flöt ut som tjära. Hennes hals svängde runt såsom det trä, vilket svarvas i svarvstolen och mot vilket det vassaste järn är satt, så att det utan misskund filas av. Bröstet var öppet och fullt av långa, tunna maskar, som slingrade sig om varandra. Armarna voro lika slipstenshandtag. Händerna sågo ut som långa knölpåkar, och hennes ryggtavlor voro alla lösa, så att en for upp och en annan ned, och detta utan uppehåll. En lång, tjock orm sträckte sig från magens nedre till dess övre del; den förenade huvud med stjärt likt en båge och slingrade oupphörligt, såsom ett hjul, runt i kvinnans inälvor. Benen sågo ut som två taggiga käppar, fulla med de vassaste törnen. Hennes fötter liknade paddors.

Denna döda moder talade till sin levande dotter och sade: »Lyssna, min dotter, du giftiga ödla! Ve mig, att jag någonsin blev din moder! Det var jag, som lade dig i högmodets näste. Där värmdes du och växte, tills du blev stor. Och du tyckte så mycket om det, att du förnötte all din ålder däri. Fördenskull säger jag dig, att så ofta du vänder ögonen med högfärdens uppsyn, såsom jag lärt dig, kastar du sjudande gift i mina ögon med outhärdlig hetta. Så ofta du talar de högfärdens ord, som jag lärt dig, sväljer jag den beskaste dryck. Så ofta dina öron fyllas av den högfärdens vind, som inbilskhetens vågor framkalla, d. v. s. så ofta du får höra din kropps berömmelse och eftersträvar världsliga hedersbetygelser, såsom du lärt av mig, kommer ett förskräckligt dån i mina öron jämte vinande och brännande vind. Ve mig därför, jag fattiga, eländiga! Fattig är jag, därför att jag varken har eller känner något gott; eländig, därför att jag har överflöd på allt ont.

Men du, dotter, är lik svansen på en ko, som går på smutsiga ställen och som, så ofta hon svänger svansen, bestänker och smutsar ned dem, som äro nära. Ja, min dotter, du är lik en ko, ty du har icke gudlig visdom, och du går efter din kropps gärningar och rörelser. Så ofta du härmar mina sedvänjor och handlingar, d. v. s. de synder som jag lärde dig, förnyas därför min pina och brinner hetare än förut. Varför, min dotter, yves du då över din släkt? Månne det är hedrande för dig, att mina inälvors träck var ditt örngott? Min skamliga lem bildade din utgång, och mitt blods orenlighet var din dräkt, när du föddes. Därför är nu min kved, där du vilade, helt och hållet uppäten av maskar.

Dock, varför klagar jag över dig, min dotter, när jag borde klaga mera över mig själv? Det är tre ting, som nu särskilt betunga mitt hjärta. Det första är, att fast jag av Gud var skapad till himmelsk glädje, missbrukade jag mitt samvete och gjorde mig skyldig till helvetets kval. Det andra är, att Gud skapade mig skön såsom en ängel men jag vanställde mig själv, så att jag nu är mera lik en djävul än en Guds ängel. Det tredje är, att jag gjorde ett mycket dåligt byte i den tid, som förunnades mig. Jag valde nämligen ett förgängligt, ringa ting, d. v. s. syndens lust, för vars skull jag nu får lida ett oändligt ont, nämligen helvetets kval.»

Sedan sade hon till bruden: »Du, som ser mig, ser mig endast genom kroppslig liknelse, ty om du skådade mig i den gestalt, jag verkligen har, skulle du dö av skräck, eftersom alla mina lemmar äro demoner. Därför är det sant, som skriften säger, att liksom de rättfärdiga äro Guds lemmar, så äro syndarna djävulens lemmar. Jag röner nu, att djävlar äro fästade vid min själ, eftersom mitt hjärtas vilja gjorde mig så vanskaplig. Men hör vidare! Det förefaller dig, som om mina fötter likna paddor. Detta beror på, att jag stadigt stod i synden; fördenskull stå nu djävlarna stadigt i mig och bita mig utan att någonsin bliva mätta. Mina ben äro såsom taggiga käppar, eftersom min vilja styrdes av min köttsliga begärelse och min lusta.

Att mina ryggtavlor äro lösa och att den ena rör sig mot den andra, det beror på, att mitt sinnes glädje stundom steg upp på grund av världslig tillfredsställelse och stundom sjönk ned på grund av omåttlig sorgsenhet och vrede över världsliga motgångar. Liksom ryggen rör sig efter huvudets rörelser, så hade jag bort vara stadig och rörlig efter Guds vilja, han som är alla goda människors huvud. Men jag var det icke, och därför lider jag rättvist vad du nu ser. Att en orm sträcker sig från magens nedre till dess övre del, står såsom en båge och svänger runt såsom ett hjul, det beror på att min lust och min begärelse voro oordnade och jag ville äga allt och giva ut det på mångfaldigt och oklokt sätt. Därför slingrar ormen nu runt i mitt inre och biter mig utan förbarmande. Att mitt bröst är öppet och gnagt av maskarna, det visar hur rättvis Gud är.

Jag älskade nämligen det ruttna mer än Gud, och mitt hjärtas kärlek stod till det förgängliga. Och därför är min själ, för den ruttenhets skull som jag älskade, fylld av demoner, på samma sätt som längre maskar uppstå av små maskar. Mina armar te sig såsom slipstenshandtag, och detta beror på att mitt begär så att säga hade två armar, ty jag åtrådde ett långt liv, för att jag skulle kunna leva länge i synden, och jag åstundade och önskade även, att Guds dom skulle vara mildare än skriften säger.

Mitt samvete sade mig visserligen, att min tid var kort och Guds dom outhärdlig. Men mitt begär att synda ingav mig i stället, att mitt liv var långt och Guds dom dräglig. Och genom sådana ingivelser förvändes mitt samvete, och sålunda följde viljan och förståndet vällusten och begärelsen. Därför rör sig nu djävulen i min själ emot min vilja, och mitt samvete förstår och känner, att Guds dom är rättvis. Mina händer likna långa klubbor. Detta beror på att Guds bud icke voro mig angenäma.

Därför äro mina händer mig nu till en börda och icke till någon nytta. Min hals löper runt liksom ett trästycke, som svarvas med ett vasst järn. Detta beror på att Guds ord icke voro mig ljuvliga att svälja i mitt hjärtas kärlek utan mycket bittra, eftersom de bestraffade mitt hjärtas lust och begärelse. Fördenskull står det nu ett vasst järn emot min strupe. Mina läppar äro avskurna, eftersom de voro snara till högfärdiga och oanständiga ord men tröga och ovilliga att tala Guds ord. Hakan synes darra och tänderna skallra, och detta beror på att jag var fullkomligt besluten att giva min kropp föda, så att jag skulle se skön och åtråvärd ut och vara frisk och stark till kroppens alla förlustelser, och därför skälver hakan utan misskund och skallra tänderna, ty tändernas arbete var utan gagn för själen.

Näsan är avskuren, ty liksom man bland eder plägar skämma ut dem, som försynda sig på detta sätt, så är skammens brännmärke intryckt på mig för evigt. Att ögonen hänga ned med två trådar på kinderna, det är rättvist, ty liksom ögonen fröjdades åt kindernas fägring, som visades till skryt, så äro de på grund av mycken gråt utbrutna och hänga skamligen ned på kinderna. Min panna är rättvisligen insjunken och i dess ställe är ett mörkt svalg att finna, ty jag omgav min panna med högfärdens dok och ville skådas och beundras för min skönhets skull. Därför är min panna nu mörk och vanskaplig. Att hjärnan kväller fram och flyter ut såsom bly och tjära är rättvist, ty liksom blyet är mjukt och böjligt efter dens vilja, som nyttjar det, så böjdes mitt samvete, som hade sin plats i hjärnan, efter mitt hjärtas vilja, ehuru jag mycket väl visste vad jag borde göra.

Guds Sons lidande fäste sig aldrig i mitt hjärta utan flöt ut liksom det, som jag väl visste men icke aktade på. Och det blod, som flödade ur Guds Sons lemmar, brydde jag mig icke mera om än tjära, och jag skydde Guds kärleks ord såsom tjära, för att de icke skulle störa och omintetgöra min kropps förlustelser. Visserligen lyssnade jag stundom, av hänsyn till människor, till Guds ord, men de gingo med samma lätthet ut ur mitt hjärta som de kommit in, och därför flyter nu hjärnan ut såsom sjudande tjära. Mina öron äro tilltäppta med hårda stenar, ty högfärdens ord gingo gladeligen in i dem och stego ljuvligen ned i hjärtat, eftersom kärleken till Gud var utestängd från mitt hjärta. Och emedan jag för världens och högfärdens skull gjorde allt vad jag förmådde, därför äro nu glädjerika ord bannlysta från mina öron.

Men nu kan du fråga, om jag icke gjorde några förtjänstfulla gärningar. Jag svarar dig: jag gjorde såsom en penningväxlare, vilken bryter sönder ett mynt och så lämnar det tillbaka till ägaren. Jag fastade, gav allmosor och gjorde andra gärningar, men dem gjorde jag av fruktan för helvetet och för att undfly lekamliga motgångar, och eftersom kärleken till Gud var fjärran från mina gärningar, därför hjälpte de mig icke att vinna himmelen. Dock blevo de icke utan lön. Vidare kan du fråga, hurudan jag är invärtes i viljan, när jag utvärtes är så gräslig. Jag svarar: min vilja är lik en mandråpare, ja lik en modermördare, som villigt dräper den som fött honom. Jag önskar nämligen det värsta ont åt Gud min Skapare, vilken var mig allra bäst och ljuvligast.»

Nu talade den döda dotterdottern av denna döda mormor. Hon sade till sin levande moder: »Lyssna, min moder, du skorpion! Ve mig, så du bedrog mig! Du visade mig ett blitt anlete, medan du grymt stack mig i hjärtat. Du gav mig nämligen tre råd med din mun, tre ting lärde jag av dina gärningar, och tre vägar visade du mig, när du skred fram. Det första rådet var att hysa köttslig kärlek för att vinna köttslig vänskap. Det andra var att slösaktigt utgiva timliga ting för världslig äras skull. Det tredje var att unna sig vila till kroppens förnöjelse. Dessa tre råd blevo mig dyra.

Ty eftersom jag älskade köttsligen, skördade jag skam och andlig avund. Eftersom jag slösade med det timliga, gick jag miste om Guds nådegåvor i livet och fick skämmas efter döden. Eftersom jag gladde mig åt köttets vila och maklighet medan jag levde, började min själ oroa sig i dödsstunden utan att kunna finna någon tröst. Tre ting lärde jag som sagt av dina gärningar.

För det första att göra några goda gärningar men dock icke lägga bort den synd som förnöjde mig. Hur det går för den, som blandar honung med gift och erbjuder detta åt domaren, vilken blir vred och häller ut det över givaren, det får jag nu erfara i mycken ångest och nöd. För det andra lärde jag ett besynnerligt sätt att kläda mig, nämligen att betäcka ögonen med linnekläde, hava sandaler på fötterna och handskar på händerna samt hela halsen bar.

Detta linnekläde, som höljde ögonen, betecknar min kropps fägring, som så förmörkade mina andliga ögon, att jag icke gav akt på min själs fägring. Sandalerna, som betäckte fötterna inunder men icke ovanpå, beteckna Kyrkans heliga tro, som jag troget höll men som jag icke lät åtföljas av några fruktbringande gärningar, ty liksom sandaler föra fötterna fram, så förde mitt samvete, som stod fast i tron, fram själen, men eftersom inga goda gärningar följde, var själen såsom naken.

Handskarna på händerna beteckna det fåfängliga hopp, som jag hade. Mina gärningar, som betecknas med händerna, utsträckte jag nämligen till en så fast och givmild Guds barmhärtighet (denna betecknas med handskarna), att när jag berörde Guds rättvisa, så varken kände jag den eller brydde mig om den - så djärv var jag att synda. Men när döden nalkades, föll linneklädet från mina ögon ned på jorden, d. v. s. över min kropp, och då såg själen sig själv och begrep att hon var naken, ty få voro mina goda gärningar men synderna desto flera. Och för skams skull kunde jag icke vistas i den evige konungens slott, ty jag var skamligt illa klädd, och så drogo avgrundsandarna mig bort till ett svårt pinorum, där jag begabbades och led smälek.

Det tredje, som jag lärde av dig, o moder, var att kläda tjänaren i husbondens kläder, sätta honom på husbondens plats och hedra honom såsom husbonde men giva det, som tjänaren lämnat, och andra usla ting åt husbonden. Den husbonde, som jag talar om, är kärleken till Gud; tjänaren är viljan att synda. I mitt hjärta, där den gudomliga kärleken borde ha härskat, satte jag tjänaren, d. v. s. begäret och lusten att synda.

Jag klädde honom, när jag vände allt skapat och timligt till min vällust; kvarlevorna, skalet och det föraktliga avskrapet gav jag däremot åt Gud, men icke av kärlek utan av fruktan. Mitt hjärta fröjdades sålunda, när jag vann vad jag åtrådde, ty Gudskärleken var borta från mig; den gode husbonden var utestängd och den onde tjänaren därinne. Se, moder, dessa tre ting lärde jag av dina gärningar.

Du visade mig även tre vägar, där du gick fram. Den första var ljus, och när jag slog in på den, bländades jag av dess glans. Den andra var kort och hal som is, och när jag skred fram ett steg på den, gled jag ett steg tillbaka. Den tredje var mycket lång, och när jag skred fram på den, kom en våldsam storm efter mig och förde mig in under ett berg, ned i en djup grav. Med den första vägen betecknas framskridandet av min högfärd, som var mycket ljus, ty den skrytsamhet, som härledde sig från högfärden, lyste så starkt i mina ögon, att jag icke tänkte på dess slut. Sålunda bländades jag. Med den andra vägen betecknas olydnaden.

Olydnadens tid är förvisso icke lång i detta livet, ty efter döden tvingas människan lyda. Dock var den mig lång, ty när jag skred fram ett steg genom ödmjuk bikt, halkade jag tillbaka ett annat steg, ty jag ville, att den biktade synden skulle förlåtas, men efter avlagd bikt ville jag icke lämna synden, och sålunda stod jag icke stadigt på lydnadens stig utan gled tillbaka i synden såsom den, vilken halkar på is, ty viljan var kall och ville icke avhålla sig från det som förnöjde mig. När jag sålunda skred fram ett steg genom att bikta mina synder, gled jag tillbaka ett annat steg, ty efter bikten ville jag förnya de synder, som tilltalade mig. Den tredje vägen var, att jag hoppades det omöjliga, d. v. s. att begå synden men icke få långt straff och även att leva länge och hålla dödsstunden på avstånd.

När jag slagit in på den vägen, kom det efter mig en våldsam storm, nämligen döden, som kastade mig från det ena året till det andra och sparkade omkull mina fötter med sjukdomens pina. Vad betyda fötterna, om icke att jag, när sjukdomen nalkades, föga kunde akta på kroppens nytta och än mindre på själens välfärd? Jag föll i en djup grav, när hjärtat, som var högt i övermodet och förhärdat i synden, brast, och själen gjorde det djupa fallet i syndastraffets grav. Denna väg var mig mycket lång, ty efter det köttsliga livets slut tog en lång pina genast sin början. Ve mig därför, min moder, ty vad jag av dig lärde med glädje, det måste jag nu umgälla med gråt!»

Vidare talade samma döda dotter till bruden, som såg detta, och sade: »Lyssna, du som ser mig! Det förefaller dig, som om mitt huvud och ansikte vore såsom ett tordön, blixtrande invändigt och utvändigt, och halsen och bröstet liksom satta i press med långa taggar. Mina armar och fötter äro såsom långa ormar, och buken bearbetas med hårda hammare. Mina ben äro såsom vatten, vilket i fruset tillstånd hänger ned från stuprännorna. Dock har jag en inre plåga, som är mig bittrare än allt detta. Föreställ dig en människa, vars alla andningsorgan äro tilltäppta och vars alla ådror äro fyllda med luft, som tränger ihop sig till hjärtat, så att detta håller på att brista till följd av luftströmmens styrka. Sådan är jag, eländiga, i mitt inre, på grund av högmodets blåst, som var mig så kär.

Emellertid befinner jag mig på misskundens väg, ty i min yttersta sjukdom biktade jag mig så gott jag kunde, låt vara av fruktan, och när döden nalkades, rann det mig i hågen att betrakta min Guds lidande, och jag betänkte, hur mycket bittrare detta var än mitt eget, som jag var värd att lida för mina synders skull. Genom detta begrundande förunnades mig tårar, och jag grät över att Guds kärlek till mig var så stor och min kärlek till honom så liten. Jag betraktade honom då med mitt samvetes ögon och sade: 'O Herre, jag tror att du är min Gud; förbarma dig över mig, du Jungfruns Son, för ditt bittra lidandes skull! Jag skulle hädanefter gärna vilja bättra mitt liv, om jag hade tid.'

Och i det ögonblicket tändes en gnista av kärlek i mitt hjärta, så att Kristi lidande syntes mig bittrare än min egen död. Så brast då mitt hjärta, och min själ kom i händerna på djävlar, som förde henne inför Guds dom. Jag kom i djävlarnas händer, eftersom det var ovärdigt, att fagra änglar skulle nalkas en så vanskaplig själ. Men när djävlarna ropade inför Guds domstol, att min själ borde dömas till helvetet, svarade domaren: 'Jag ser en gnista av kärlek i hennes hjärta, och den bör icke släckas utan vara i min åsyn. Fördenskull dömer jag själen till rening, till dess hon, värdigt renad, förtjänar att få förlåtelse.'

Vidare kan du fråga, om jag blir delaktig av allt det goda, som göres för mig. Jag svarar dig med en liknelse. Föreställ dig, att du ser två vågskålar hänga och att det i den ena är bly, som genom sin natur tynger ned, och i den andra något lätt, så att den skålen håller sig högt uppe. Ju flera och större ting man då lägger i den tomma vågskålen, desto hastigare lyftes den andra vågskålen, som förut var tung. Så är det ock med mig, ty ju högre jag var i synden, desto djupare sjönk jag ned i det straff, jag nu lider.

Allt vad som nu till Guds ära göres för mig, det lyfter mig ur pinorummet, och särskilt de böner och goda gärningar, som rättfärdiga människor och Guds vänner göra, och de allmosor, som givas av väl förvärvat gods, samt kärleksgärningar. Det är sådant, som låter mig nalkas Gud dag för dag.»

Därefter talade Guds moder till bruden: »Du undrar, huru jag, som är himmelens drottning, du, som lever i världen, den själ, som är i skärselden, och den, som är i helvetet, kunna tala med varandra. Det skall jag nu förklara för dig. Jag lämnar aldrig himmelen, ty jag kan aldrig skiljas från Guds åsyn. Icke heller kan den själ, som är i helvetet, skiljas från kvalen, eller någon själ från skärselden, förrän hon blivit renad, och det är också omöjligt för dig att komma till oss före ditt lekamliga livs slut.

Men din själ jämte ditt förstånd lyftes genom Guds Andes kraft till att höra Guds ord i himmelen, och det tillåtes dig att lära känna några plågor i helvetet och skärselden, de onda till varnagel och de goda till tröst och förkovran. Vet dock, att din kropp och din själ äro förenade på jorden men att den Helige Ande, som är i himmelen, ger dig förmåga att förstå hans vilja.»

FÖRKLARING
Här talas om tre kvinnor, av vilka den tredje gick i kloster och tillbragte sitt återstående liv i stor fullkomlighet.