Kristus förebrår de förmän, som högmodas över sin överordnade ställning, och säger, att de inför sina underordnade må visa sig ödmjuka och dygdiga i liv och seder samt dugliga i rättvisa och opartiskhet, i det de mäta sig i sig själva, så att de icke förhäva sig, samt att de genom sina egna brister må lära sig att ha misskund med sina underordnades, efter förebild av Kristus, som ville göra och lida innan han lärde och som ville tjäna i stället för betjänas. De må även samvetsgrant rätta sina underordnade, så att de icke fördömas såsom prästen Eli.
Kapitel 53

Sonen talar till bruden och säger: »Ett stort ting är det, ja något vidunderligt, att där, varest ärans konung förödmjukades, där vill människan, som är förpliktad att avlägga räkenskap, uppblåsas av högfärd. Ty om någon har befäl över andra, bör han icke högmodas över att han är förman utan snarare frukta, ty alla äro av samma natur, och all makt är av Gud. Om den, som har befäl, är god, så är det av Gud och till hans egen och andras välfärd; är han ond, så sker det med Guds tillåtelse till hans underlydandes förbättring och till hans eget straff.

Detta är icke underligt, nej, det är tillbörligt och rättvist, att den människa, som föraktat att vara sin Skapare underdånig, får röna en lägres herravälde, en som är honom lik. När någon nödgas eller önskar vara överordnad, må han alltså visa sig sådan inför sina underordnade, att han är efterföljansvärd till sina seder och sin levnad samt duglig i rättvisa och opartiskhet. Eftersom allas natur är lika, bör var och en, som är förman, ödmjuka sig och mäta sig själv i sig själv, så att han icke förhäver sig, och i sig själv må han lära att ha misskund med andra.

Han må även frukta, att han ej må mätas med samma mått, varmed han mätte andra. Jag, Gud och människa, visade sådan måtta och behärskning, att jag, ehuru jag genom mitt vetande kände människans svaghet, dock led plågor och korsets död för att erfara det jag förut visste; för att så giva mig till ett exempel för andra gjorde jag först själv det som jag lärde, och jag ville tjäna, icke betjänas. Även min moder, som dock var apostlarnas härskarinna, älskade ödmjukhet mer än allt annat och var såsom en bland de allra minsta, och därför steg hon upp till den högsta lycksalighet.

Förmannen må alltså av sina egna svagheter lära sig de underordnades brister. Och han må akta sig, att han icke med ord eller exempel eller missbruk av sin egen makt giver andra tillfälle och anledning att synda, ty ingenting retar så Gud till vrede och eggar så människan att synda som överordnades tygellöshet. Ty om prästen Eli liksom Pinehas och Moses iakttagit sitt prästadömes värdighet och andligen älskat sina söner, så hade hela hans släkt blivit frälsad, men emedan han ville behaga sina söner på köttsligt vis, lämnade han sitt minne till sorg för sig själv och till skam för sina efterlevande.»

 
⇦   ⇧   ⇨