Jungfru Maria berättar, huru hennes födelse skedde genom den vanliga porten och blev upphovet till sanna fröjder, emedan då den kvist framgick, varuppå den för alla folk åtråvärda blomman spirade fram, samt hur vid denna födelse djävlarna larmade, de rättfärdiga fröjdades och änglarna gladdes. Och hon klagar över de kvinnor, som icke fromt giva akt på detta.
Kapitel 56

Maria talar: »När min moder födde mig, gick jag ut genom den vanliga porten. - På något annat sätt skulle nämligen ingen födas, utom min Son allena, ty liksom han är alltings Skapare, så ville han ock födas på sällsamt och outsägligt sätt. - När jag blivit född, var detta ej förborgat för djävlarna, utan (för att nu tala i en liknelse) dessa tänkte så: 'Se, en jungfru är född; vad skola vi göra? Det synes ju, att något underbart en gång skall ske genom henne. Om vi lägga ut alla vår ondskas nät för henne, skall hon riva sönder dem som blånor.

Om vi utforska hela hennes inre, skall hon befinnas vara befästad med ett starkt värn. Och det finns ej en enda fläck på henne, där syndens nålspets skulle kunna fästas. Därför är det att befara, att hennes renhet skall pina oss, hennes nåd förminska den styrka som finnes hos oss och hennes ståndaktighet kasta oss under hennes fötter.' Men Guds vänner, som voro i sin långa väntan, sade genom Guds ingivelse: 'Varför sörja vi mera? Snarare borde vi glädjas, ty ett ljus har fötts, varmed vårt mörker skall upplysas och varigenom vår åstundan skall fullkomnas.'

Guds änglar gladde sig, ehuru deras glädje alltid bestod i Guds skådande, och sade: 'På jorden har fötts något härligt, något som är föremål för Guds särskilda kärlek; genom detta skall den sanna freden återställas i himmelen och på jorden och våra grusade murar återuppbyggas'. Jag säger dig i sanning, o dotter, att min födelse var upphovet till sanna fröjder, ty då framgick den kvist, på vilken den blomma skulle spira fram, som konungar och profeter åtrått. När jag sedan blivit så gammal, att jag kunde förstå något om min Skapare, upptändes jag av outsäglig kärlek till honom och älskade honom av hela mitt hjärta.

Genom en underbar nåd blev jag bevarad, så att jag icke ens i min späda ålder samtyckte till någon synd, ty Guds kärlek, mina föräldrars omsorg, en ärbar uppfostran, umgänge med goda människor samt längtan att lära känna Gud kännetecknade mig alltid. Men nu klagar jag över att de kvinnor som födas och föda med fasa, de födas med orenhet och förnöjas däri och giva icke akt på min så rena födelse utan äro sämre än boskap, emedan de leva utan förnuft. De leva helt och hållet efter köttet. Därför skall lusten skiljas från dem, renhetens ande vika från dem och den eviga glädjen fly från dem, och orenhetens ande, som de hava följt, skall göra dem druckna.»