På kyndelsmässodagen talar Jungfru Maria till bruden och säger, att hon icke behövde renas, emedan hon var ren och utan fläck, men att hon, på det att profetiorna måtte uppfyllas, ville leva i lagen och enligt lagen, för att icke låta någon särskild utmärkthet hos sig komma till synes utan leva i ödmjukhet. Hon säger även att det svärd, varom Simeon talade, genomborrade hennes själ med sex smärtor under hennes levnad.
Kapitel 57

Modern talar till Sonens brud och säger: »Min dotter, vet att jag icke behövde renas såsom andra kvinnor, ty min Son, som föddes av mig, renade mig. Och jag fick icke den minsta fläck; utan någon orenhet födde jag den renaste Son. Men på det att lagen och profetiorna måtte uppfyllas, ville jag leva enligt lagen och i lagen. Och jag ville icke leva enligt världsliga fränders föredöme, utan jag umgicks ödmjukt med de ödmjuka.

Jag ville icke låta någon särskild utmärkthet hos mig komma till synes, men allt som tillhörde ödmjukheten älskade jag. Och en sådan dag som i dag ökades min smärta, ty fastän jag genom gudomlig ingivelse redan visste att min Son skulle lida, genomborrade dock vid Simeons ord, som sade att ett svärd skulle gå genom min själ och att min Son skulle sättas till ett tecken, som skulle bliva motsagt, denna smärta än värre mitt hjärta, och förrän jag blev upptagen till himmelen med kropp och själ, lämnade den aldrig mitt hjärta, ehuru den stundom mildrades genom Guds andes tröst.

Jag vill även att du skall veta, att min sorg från den dagen var sexfaldig. För det första var det sorg i min tanke, ty så ofta jag betraktade min Son, så ofta jag lindade honom, så ofta jag såg hans händer och fötter, bemäktigade sig en ny smärta min själ, ty jag tänkte då på hur han skulle korsfästas. För det andra var det sorg i min hörsel. Ty så ofta jag hörde min Sons smälek, hur man beljög honom och lade försåt för honom, blev min själ gripen av smärta, så att den knappt kunde behärska sig; dock hade min smärta, tack vare Guds kraft, måtta och ärbarhet, så att icke otålighet och ostadighet skulle märkas hos mig. För det tredje var det sorg i min syn.

Ty när jag såg min Son bindas, hudflängas och hängas på korset, då föll jag ned såsom livlös; dock hämtade jag mig åter och stod sörjande och så tåligt uthärdande, att varken ovänner eller andra kunde finna något annat än styrka och fasthet hos mig. För det fjärde var det sorg i min känsel.

Ty jag tog jämte andra ned min Son från korset, svepte honom och lade honom i graven, och då ökades min smärta så, att mina händer och fötter knappt hade kraft kvar. O hur gärna hade jag icke då blivit begravd med min Son! För det femte led jag av en häftig längtan att komma hem till min Son, sedan han uppstigit till himmelen, ty under den långa tid, som jag måste bida i världen efter hans himmelsfärd, ökades min smärta.

För det sjätte led jag smärta av apostlarnas och Guds vänners förföljelser, ty deras smärta var min smärta; jag hyste städse sorg och fruktan för att de skulle kunna duka under för frestelser och lidanden, och jag sörjde, emedan min Sons ord överallt rönte motsägelse. Men fastän Guds nåd alltid förblev hos mig och min vilja rättade sig efter Guds vilja, var min beständiga smärta dock blandad med tröst, tills jag med kropp och själ blev upptagen i himmelen till min Son. Därför, o dotter, må icke denna smärta vika från din själ, ty om ej bedrövelser funnes, skulle mycket få människor komma till himmelriket.»