Maria talar till bruden och säger: » Jag talade med dig om mina sorger. Men den sorgen var ej minst, som jag hade, när jag flyende förde min Son till Egypten, när jag hörde att de menlösa barnen dräptes och att Herodes förföljde min Son. Och fastän jag visste vad som var skrivet om min Son, fylldes dock mitt hjärta av sorg och smärta på grund av den stora kärlek, som jag hade till min Son. Men nu skulle du kunna fråga, vad min Son gjorde hela den tiden av sitt liv, som föregick hans lidande. Jag svarar, att han, såsom evangeliet säger, var sina föräldrar underdånig samt betedde sig som andra barn, tills han blev äldre.

Dock saknades icke underverk i hans barndom: huru de skapade tingen tjänade sin Skapare; huru avgudarna förstummades och flera av dem störtade omkull i Egypten vid hans ankomst; huru de vise männen förutsade, att min Son var ett tecken på stora framtida ting; huru även änglarna synligen betjänade honom; huru aldrig någon orenlighet vidlådde honom eller någon tovighet syntes i hans hår - allt detta är icke nödvändigt för dig att veta, eftersom tecknen på hans gudom och mandom framläggas i evangeliet, där du och andra uppbyggas av dem.

Men när han blivit äldre, var han outtröttlig i böner, och lydigt gick han med oss till de föreskrivna festerna i Jerusalem och andra platser. Hans uppsyn och tal voro så angenäma och underbara, att många, som voro bedrövade, sade: 'Låtom oss gå till Marias son; av honom kunna vi hämta hugsvalelse'. Tillväxande i ålder och den visdom, varav han från begynnelsen var full, arbetade han med sina händer på lämpligt sätt och talade förtroligt ord av hugsvalelse och ord om Gudomen med oss, så att vi ständigt voro fyllda av outsäglig glädje.

Och när vi voro i ängslan, fattigdom eller svårigheter, skapade han ej guld eller silver åt oss utan uppmanade oss till tålamod. Vi förblevo på underbart sätt bevarade för de avundsamma. Det nödvändiga tillflöt oss stundom genom milda människors medömkan, stundom genom vårt arbete, så att vi hade det nödtorftiga, endast till vårt uppehälle men icke till överflöd, ty vi önskade intet annat än att tjäna Gud allena.

Vidare talade han förtroligen i hemmet med de vänner, som kommo dit, om lagen och dess innebörd och tecken, eller disputerade offentligen med de vise, så att de häpnade och sade: 'Se, Josefs son lär ju mästarna; någon stor ande talar i honom'. När jag en gång tänkte på hans lidande och han såg mig vara bedrövad, svarade han mig: 'Tror du icke, moder, att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Månne du blev befläckad vid min ingång eller led smärta vid min utgång? Varför ängslas du då och sörjer? Det är min Faders vilja, att jag lider döden, och min vilja överensstämmer med Faderns.

Det som jag har av Fadern kan icke lida, men det kött, som jag tog av dig, skall lida, på det att andras kött måtte återlösas och själarna frälsas.' Han var även så lydig, att när Josef händelsevis sade till honom: 'Gör det eller det', så gjorde han det genast. På detta sätt dolde han sin gudoms makt, så att blott jag och stundom Josef visste om den; vi sågo ofta ett underbart ljus kringstråla honom och hörde änglaröster sjunga över hans huvud.

Vi sågo ock, hur orena andar, som icke kunde fördrivas av de i vår lag beprövade besvärjarna, vid åsynen av min Sons närvaro lämnade de besatta. Detta, o dotter, må beständigt vara i ditt minne, och du bör uppriktigt tacka Gud, som genom dig velat göra sin barndom bekant för andra.»