Guds moder talar: »Så snart ängeln bådat mig, att Guds Son skulle födas av mig, och jag givit mitt samtycke, kände jag något ovanligt och underbart i mig. Därför begav jag mig genast, storligen undrande, till min fränka Elisabet för att hugsvala henne, som var havande, och tala med henne om det som ängeln bådat mig. Och när hon kom emot mig vid källan och vi hälsat varandra med omfamningar och kyssar, gladdes barnet i hennes sköte, jublande i sällsam och synlig sprittning.

Även jag greps då i mitt hjärta av en oanad jubelfröjd, så att min tunga talade dittills otänkta ord om Gud, och min själ kunde knappt fatta sig själv av glädje. Elisabet förundrade sig över den andens glöd, som talade i mig, och jag förundrade mig på liknande sätt över Guds nåd i henne; vi prisade båda Gud och voro några dagar tillsammans. Sedan började den tanken sysselsätta min själ, huru fromt jag borde bete mig efter att ha vederfarits en sådan nåd, och även, vad jag skulle svara, om man frågade mig, huru jag undfått och vem som var fader till det barn som skulle födas, och jag fruktade även, att Josef, på någon oväns intalan, skulle kunna misstänka mig för något orätt.

Och se, när jag tänkte detta, visade sig för mig en ängel, icke olik den som jag sett första gången, och han sade: 'Vår Gud, som är evig, är med dig och i dig. Frukta därför icke, ty han skall ingiva dig vad du skall tala samt leda dina steg och bestämma dina platser. Han skall på mäktigt och vist sätt fullborda sitt verk med dig.'

När Josef, åt vilken jag var anförtrodd, förstod att jag var havande, blev han bestört och ansåg sig ovärdig att bo tillsammans med mig; han ängslades och visste icke vad han skulle göra. Men en ängel sade till honom i drömmen: 'Du skall ej skiljas från den jungfru, som är anförtrodd åt dig, ty det som du hört av henne är alldeles sant. Hon har nämligen undfått av Guds Ande och skall föda en Son, världens Frälsare. Tjäna henne därför trofast, och var hennes kyskhets väktare och vittne.' Från den dagen tjänade Josef mig som sin härskarinna, och även jag ödmjukade mig till hans minsta gärningar.

Jag var sedan outtröttlig i bönen, ville sällan ses och se och gick mycket sällan ut utom till särskilt stora högtider men aktade noga på de böner och läsningar, som förelästes av våra präster. Jag ägnade en viss tid åt arbete med mina händer, och jag fastade klokt, allteftersom min natur kunde bära det i Guds tjänst.

Det, som blev över av vår kost, gåvo vi åt de fattiga och läto oss nöja med det som vi hade. Josef tjänade mig så ömt, att aldrig något lättfärdigt, något knorrande eller något vredgat ord hördes i hans mun, ty han var själv ytterst tålig i fattigdomen, flitig i arbetet när så var nödvändigt, mild och saktmodig mot dem som smädade, ytterst lydig i min tjänst, den redobognaste försvarare av min jungfrulighet mot dem som förnekade den och det trognaste vittne av Guds undergärningar.

Ja, han var så död för världen och köttet, att han intet åstundade utom det himmelska. Han trodde så fast på Guds löften, att han beständigt sade: 'O att jag finge leva och se Guds vilja fullbordad!' Han kom ytterst sällan till männens sammankomster och deras rådslag, ty hela hans åstundan var att lyda Guds vilja. Därför är nu hans ära stor.»