Jag är din Skapare och brudgum. Du, min nya brud, syndade på fyrfaldigt sätt i din vrede. För det första emedan du var otålig i ditt hjärta med anledning av fällda ord. Jag utstod för din skull gissel, och när jag stod inför domaren svarade jag ej ett enda ord.

För det andra emedan du svarade så hårt och alltför mycket höjde din röst när du förebrådde. När jag hängde fastspikad på korset, blickade jag upp mot himmelen och öppnade icke min mun. För det tredje emedan du föraktat mig, för vars skull du tåligt borde utstå allt. För det fjärde emedan du icke givit gott exempel åt din nästa, som for vilse och som genom ditt tålamod bort uppmanas till det som är bättre. Därför vill jag, att du ej mera vredgas.

Om du av någon blir retad till vrede, så tala ej förrän vreden blivit avlägsnad från din själ. Och när själens upprördhet lagt sig och orsaken till upprördheten blivit noga övertänkt, må du tala med saktmod. Men om du ser, att du ej gör någon nytta genom att tala och att du ej syndar genom att tiga, så är det bättre att tiga, ty då får du större förtjänst.»