Modern talar: »Minns, o dotter, att jag för några år sedan ursäktade Hieronymus för hans tvivel angående min upptagelse. Men nu vill jag meddela dig sanningen om denna upptagelse. Efter min Sons himmelsfärd levde jag en lång tid i världen, och detta ville Gud, på det att många själar, sedan de sett mitt tålamod och mina dygder, måtte omvända sig till honom, och Guds apostlar och andra utvalda styrkas. Och jämväl min kropps naturliga disposition krävde, att jag skulle leva länge, på det att min krona måtte ökas.

Ty hela den tid, som jag levde efter min Sons himmelsfärd, besökte jag de platser, där han lidit och visat sina undergärningar. Hans pina var så rotfäst i mitt hjärta, att vare sig jag åt eller arbetade, var den liksom frisk i mitt minne. Och mina sinnen voro så bortvända från världsliga ting, att jag beständigt upptändes liksom av nya begär och dessemellan av smärta. Dock behärskade jag så min smärta och min glädje, att jag icke försummade något av det som tillkom Gud.

Och min vandel bland människorna var sådan, att jag endast aktade på och endast tog en mycket knapp kost av det som för människorna var njutningsrikt. Men att min upptagelse icke var känd av många och icke förkunnades av många, det ville Gud, som är min Son, på det att villigheten att tro på hans himmelsfärd först skulle rotfästas i människors hjärtan; om människornas hjärtan hade svårt för att tro på hans himmelsfärd, huru mycket mera skulle då icke detta ha varit fallet, om min upptagelse förkunnats redan i trons begynnelse?»