Guds Son talar: »Det finns tvenne levnadssätt. De liknas vid Martas och Marias. Den, som vill följa dem, må först avlägga ren bikt över alla sina synder, uppväcka uppriktig ånger över dem och vara villig att hädanefter icke synda. Det första levnadssättet, som (det bevittnar jag, Herren) Maria utvalde, leder till betraktandet av det himmelska. Detta är den bästa delen och den eviga frälsningens dagsresa. För var och en, som önskar föra Marias liv, må det alltså vara tillräckligt att blott hava kroppens nödtorft, nämligen kläder utan uppseendeväckande prål, mat och dryck i sparsamhet och ej i överflöd, kyskhet utan ond begärelse och förnuftigt fastande enligt Kyrkans stadgar.

Den, som fastar, må giva akt på att han ej blir svag och matt av oförståndig fasta, så att han av detta svaghetstillstånd förminskar sina böner eller sin predikan eller därigenom försummar andra goda ting, med vilka han skulle kunna gagna sin nästa och sig själv. Han må också noggrant beakta, att han icke genom fastandet förslappas i att utöva den stränga rättvisan eller mildhetens gärningar, ty det behövs både kroppslig och andlig styrka till att straffa upprorsmän och tvinga de otrogna under trons ok. Därför skall varje sjuk människa, som hellre vill fasta till Guds heder än äta, för sin goda viljas skull få lika stor lön som den, vilken förståndigt fastar av kärlek till Gud. Likaså skall den, som äter av from lydnad men hellre ville fasta än äta, få lika stor lön som den, vilken fastar.

För det andra skall Maria ej fröjdas åt världslig ära och medgång och ej sörja över motgång. I stället skall hon glädjas åt att de ogudaktiga bliva fromma, att världens älskare bliva Guds älskare, att de goda förkovras i det goda och bliva allt frommare, då de strida i Guds tjänst. Och Maria skall sörja över att syndarna försämras, att Gud icke älskas av sina skapade varelser och att Guds budord föraktas.

För det tredje får Maria icke vara overksam, liksom icke heller Marta, utan efter sin nödtorftiga sömn må hon stiga upp och tacka Gud med hela sitt hjärtas uppmärksamhet, ty han har i sin godhet skapat allting, och i sin kärlek tog han mandom och gav nytt liv åt allt, i det han med sitt lidande och sin död visade sin kärlek till människan, vilken ej kan vara större. Maria må även tacka Gud för alla som redan äro frälsta, för alla som äro i skärselden och för dem som äro i världen, varvid hon ödmjukt må bedja Gud, att han ej låter dem frestas över förmågan. Maria må ock vara klok i bönen och väl inrätta sitt lovprisande av Gud, ty om hon har livets nödtorft utan bekymmer bör hon förrätta långa böner, men om hon känner trötthet och leda vid bönen och hennes frestelser tilltaga, så kan hon med sina händer förrätta något ärbart och nyttigt arbete, antingen till sin egen nytta, om hon så behöver, eller till andras gagn.

Men om hon skulle vara trött på bådadera, d. v. s. både på bönen och arbetet, då kan hon ägna sig åt någon ärbar sysselsättning eller allvarsamt lyssna till uppbyggliga ord, utan någon lättfärdighet, till dess kropp och själ bli bättre i stånd att verka för Gud. Men om Maria icke har kroppens uppehälle förutan sitt eget arbete, då må hon för sitt nödvändiga arbetes skull förrätta en kortare bön, och själva arbetet skall varda bönens fullkomning och tillägg. Och om Maria är oförmögen att arbeta, så må hon ej blygas eller finna det mödosamt att tigga utan snarare fröjdefullt, ty hon efterliknar då mig, Guds Son, som gjorde mig själv fattig för att människan skulle bli rik. Om Maria skulle vara underkastad klosterlydnad, så må hon lyda sin föreståndares bud, och hon skall då få dubbelt så stor krona som om hon levde i frihet.

För det fjärde får Maria icke vara snål, lika litet som Marta, utan välgörande och frikostig. Ty liksom Marta gav ut timliga ting för Guds skull, så skall Maria fördela sitt andliga goda. Om Maria har Gud kär i sitt hjärta, må hon akta sig för det ord, som många hava i munnen, i det de säga: 'Det är tillräckligt för mig, om jag förmår hjälpa min egen själ; vad angå mig mina medmänniskors görande och låtande? Om jag själv är god, vad rör det mig då, hur andra leva?' O dotter, de, som säga och tänka sådant, de skulle, om de såge sin vän vanhedras eller lida smärta, springa ända till döds för att kunna befria sin vän ur trångmålet.

Så bör Maria göra. Hon bör nämligen sörja över att hennes Gud förolämpas och över att hennes broder, d. v. s. hennes nästa, måste taga anstöt. Och om någon råkar i synd, så må Maria bemöda sig, så mycket hon förmår, att denne blir befriad från synden, dock med all klokhet. Om Maria fördenskull blir förföljd, må hon uppsöka en annan, tryggare plats, ty jag Gud sade själv: 'Om I bliven förföljda i en stad, så flyn till en annan'. Så gjorde också Paulus; emedan man skulle behöva honom en annan gång, släpptes han ned för muren i en korg.

För att Maria skall kunna vara frikostig och välgörande, äro fem ting nödvändiga för henne. För det första ett hus, vari gästerna sova. För det andra kläder att bekläda de nakna. För det tredje föda att mätta de hungrande. För det fjärde eld att värma de frusna. För det femte läkemedel för de sjuka, d. v. s. tröstande ord, fyllda av gudlig kärlek. Marias hus är hennes hjärta. Dess onda gäster är allt det onda, som tillstöter och som oroar hennes hjärta, såsom vrede, sorgsenhet, vinningslystnad, högmod och liknande stämningar, vilka få tillträde genom de fem sinnena. Alla sådana laster må därför, när de komma, så att säga ligga som de gäster, vilka sova och äro i vila.

Ty liksom en värdshusvärd tager emot både onda och goda gäster med tålamod, så bör Maria, utrustad med tålamodets dygd, tåla allting för Guds skull och icke på minsta vis samtycka till lasterna eller förnöjas i dem utan med Guds nåd och sin egen medverkan så småningom fjärma dem från sitt hjärta så mycket hon kan. Om det icke står i hennes förmåga att fjärma dem, må hon, ehuru de äro emot hennes vilja, tåligt uthärda dem såsom ovänner, väl vetande att de skola lända henne till större belöning och ingalunda till fördömelse.

För det andra må Maria hava kläder, varmed gästerna betäckas, d. v. s. inre och yttre ödmjukhet samt sinnets medlidande med nödställda medmänniskor. Men om Maria märker sig vara föraktad av människorna, må hon genast gå in i sig själv och betänka, hur jag Gud blev föraktad och dock var tålig, hur jag teg inför domstolen, hur jag gisslades och törnekröntes och dock ej knotade. Maria må ock giva akt på, att hon ej visar dem, som klandra henne, tecken på vrede eller otålighet; hon må i stället välsigna dem som förfölja henne, så att de, som se det, välsigna Gud, som Maria efterliknar. Då skall Gud själv giva välsignelse i förbannelsens ställe.

Maria må också akta sig, så att hon ej talar illa om dem som vålla henne förtret, ty det är fördömligt att föra nedsättande tal eller lyssna därtill och att av otålighet förebrå sin nästa. Därför må Maria, om hon fullkomligt vill äga ödmjukhetens och tålamodets goda, söka att förmana dem, som baktala andra, varna dem för deras fara och kärleksfullt uppmuntra dem till sann ödmjukhet med ord och föredöme. Marias dräkt må vara medlidandet. Om hon ser sin nästa synda, må hon känna medlidande med honom och bedja Gud att förbarma sig över honom. Om hon ser honom lida orätt, skada eller skymf, må hon beklaga honom och hjälpa honom med sina böner, sitt bistånd och sin omsorg, även inför denna världens mäktige, ty det sanna medlidandet söker icke sitt eget utan medmänniskornas gagn.

Men om Maria är i sådan ställning, att hon ej blir hörd av furstarna eller uträttar något med att lämna sin cell, då må hon förtröstansfullt bedja till Gud för de nödställda, och Gud, som känner hjärtana, skall för den bedjandes kärleks skull vända människornas hjärtan till den hemsöktes frid, och denne skall antingen befrias ur sitt trångmål, eller också skall Gud skänka honom tålamod, så att hans belöning fördubblas. En sådan klädnad, nämligen ödmjukhet och medlidande, må Marias hjärta hava, ty ingenting för så säkert in Gud i själen som ödmjukhet och medlidande med nästan.

För det tredje skall Maria hava mat och dryck för gästerna. Svåra gäster besöka Marias hjärta, när hjärtat ryckes bort från det inre, när det åstundar att se jordiska förlustelser och att äga det timliga, när örat åstundar att höra den egna berömmelsen, när köttet söker förlustas i köttsliga ting, när anden förebär en ursäkt för skröpligheten och håller synden för att vara lätt, när människan tröttnar på det goda och glömmer det framtida, anser de goda gärningarna för att vara talrika men glömmer bort de onda. Om Maria får sådana gäster, är det icke rådligt att hon sover och låtsas om intet, utan hon må, besjälad av sin tro, manligen stå upp och svara dessa gäster sålunda: 'Jag vill icke äga någonting timligt utan blott hava min kropps måttliga uppehälle.

Jag vill icke heller använda den minsta lilla stund till annat än Guds heder, och jag vill icke ge akt på om något är vackert eller fult, nyttigt eller onyttigt för köttet, välsmakande eller illasmakande, såframt icke detta kan lända till Guds välbehag eller själens nytta, ty jag önskar icke leva en enda stund utom till Guds heder. En sådan vilja är föda för de anländande gästerna; ett sådant svar fördriver all oordnad begärelse.

För det fjärde skall Maria hava eld till att värma och lysa gästerna. Denna eld är den Helige Andes glöd. Det är förvisso omöjligt för någon att förneka sin egen vilja eller sin köttsliga tillgivenhet för fränder eller sin kärlek till rikedomar utom genom den Helige Andes ingivelse och glöd. Och Maria förmår icke, hur fullkomlig hon än må vara, börja eller fortsätta ett heligt liv utan den Helige Andes kärlek och upplysning. Om Maria skall kunna lysa de gäster, som komma, må hon först tänka sålunda: 'Gud skapade mig till det ändamålet att jag skulle hedra honom över allting och därigenom älska och frukta honom.

Han föddes av en jungfru för att lära mig vägen till himmelen; denna väg skulle jag i ödmjukhet vandra. Sedan öppnade han genom sin död himmelen, på det att jag skulle åstunda och skynda att komma dit.' Maria må även begrunda och rannsaka alla sina gärningar, tankar och känslor: hur hon förolämpar Gud, och hur tåligt Gud fördrager människan och på hur många sätt han kallar människan till sig. Sådana tankar må vara Marias gäster, vilka alla så att säga äro i mörkret, såframt de icke upplysas av den Helige Andes eld.

Denna eld uppstår i hjärtat, när Maria tänker, att det är klokt att tjäna Gud och när hon hellre vill utstå alla lidanden än medvetet reta Gud till vrede, han som i sin godhet skapat själen och återlöst henne med sitt välsignade blod. Hjärtat får dessutom ljus av denna goda eld, när själen betänker och urskiljer med vad uppsåt varje gäst, d. v. s. varje tanke, kommer och när hjärtat rannsakar, huruvida tanken syftar till den eviga eller till den förgängliga glädjen, och icke lämnar någon tanke ogranskad, ingen ostraffad och ingen utan fruktan. För att denna eld skall kunna erhållas och bevaras är det nödvändigt, att Maria samlar torr ved, varmed elden kan livnäras, d. v. s. hon må samvetsgrant ge akt på köttets rörelser, så att icke köttet förhäver sig, och lägga vikt vid att hennes fromma gärningar och böner ökas, ty i sådant finner den Helige Ande förnöjelse.

Men allra mest må hon veta och betänka, att om man förvarar en eld i ett tillslutet käril utan öppning, så slocknar den snart och kärilet kallnar. Så är det ock med Maria, ty om hon icke vill leva för något annat än för att verka Guds heder, så höves det, att hennes mun upplåtes och hennes kärleks låga tränger ut. Hennes mun upplåtes, när hon talar av brinnande kärlek och föder andliga barn åt Gud. Och Maria må noga beakta, att hon öppnar sin mun till förkunnelse, om de goda därigenom kunna bliva än mer nitiska och de onda bättre, rättfärdigheten ökas och dåliga vanor utrotas.

Ty min apostel Paulus ville stundom tala men förbjöds av min Ande, och sålunda teg han i välbehaglig tid men talade när detta var lämpligt; stundom nyttjade han lättare ord, stundom strängare, och alla sina ord och gärningar inriktade han till Guds ära och trons befästande. Men om Maria icke har möjlighet att predika men dock vilja och kunskap därtill, må hon göra såsom räven, vilken går runt kullarna, undersöker flera platser med fötterna och inrättar sin lya där, varest han finner att det är bäst och lämpligast.

På detta sätt må Maria genom användande av ord, exempel och böner studera mångas hjärtan och där, varest hon finner hjärtana särskilt lämpliga till att mottaga Guds ord, där må hon dröja samt uppmuntra och förmana vad hon kan. Maria må även se till, att hennes eld har lämpligt utlopp, ty ju större lågan är, desto flera bliva upplysta och värmda av den. Lågan har lämpligt utlopp, när Maria icke är rädd för klander och icke söker sitt eget lov, när hon icke fruktar motgångar eller finner fröjd i medgångar, och det är då välbehagligare för Gud, att Maria gör sina goda gärningar öppet än i det fördolda, så att de, som skåda dem, kunna förhärliga Gud.

Nu må man veta, att Maria bör utsända två lågor, en fördolt och en öppet, d. v. s. hon bör hava två slags ödmjukhet. Den första må vara i hjärtat invändigt, den andra utvändigt. Den första består i att Maria tycker sig vara ovärdig och onyttig till allt gott, icke håller sig förmer än andra i sina tankar och icke åstundar att berömmas och ses, flyr övermodet och åtrår Gud över allting samt följer hans ord. Om Maria genom sina gärningars tecken utsänder en sådan låga, då upplyses hennes hjärta av kärlek, och alla motigheter, som inträffa, övervinnas och fördragas lätt. Den andra lågan må vara allom uppenbar.

Ty om det bor sann ödmjukhet i hjärtat, så bör den även komma till synes i klädedräkten, höras i munnen och fullkomnas i gärningar. Klädedräkten är av sann ödmjukhet, när Maria föredrager en dräkt, som är av ringare värde men som hon dock har värme och nytta av, framför en dräkt, som är mera värd och som hon kan skryta med i sin högfärd. Ty den dräkt, som är föga värd och anses tarvlig och föraktlig av människor, den är verkligt fager inför Gud, eftersom den uppväcker ödmjukhet. Men den dräkt, som är dyr i inköp och kallas vacker, den är ful inför Gud, eftersom den förjagar änglarnas skönhet, nämligen ödmjukheten. Men om Maria av någon förnuftig orsak tvingas att bära en något bättre klädedräkt än hon skulle vilja, så må hon ej vara bedrövad fördenskull, ty därigenom skall hennes belöning bliva större.

Vidare bör Maria hava ödmjukhet i munnen, d. v. s. tala ödmjuka ord, undvika det lättfärdiga, akta sig för att vara mångordig, icke komma med hårklyverier och icke hålla sin åsikt för viktigare än bättre människors. Men om Maria hör sig berömmas för något gott verk, så må hon icke yvas utan svara så: 'Lov vare Gud, som givit allt! Vad är jag annat än stoft i vinden? Vad gott kan komma från mig, jag som är såsom jord utan vatten?' Om hon klandras, må hon ej bliva bedrövad utan svara så: 'Det är rättvist, ty jag har ofta syndat i Guds åsyn och icke känt tillräcklig ånger. Större bedrövelser än så har jag förtjänat. Bedjen därför för mig, att jag måtte tåla timlig smälek men slippa den eviga.'

Om Maria skulle bli retad till vrede av sina medmänniskors dålighet, må hon noga akta sig för att lossa sin tungas band genom okloka svar, ty vrede ledsagas ofta av högmod. Därför är det tillrådligt, när vrede och högmod göra sig förnimbara, att läpparna hållas sammantryckta så lång tid, att man hinner begära hjälp av Gud att härda ut och överväga vad eller huru det skall svaras; då vinner människan seger över sig själv, hennes vrede mildras i hjärtat, och hon förmår att visligen svara de ovisa.

Du må ock veta, att djävulen hyser stor ovilja mot Maria; om han icke kan förmå henne att överträda Guds bud, så gör han det lätt för henne att bli mycket vred eller att uppsluppet ge sig hän åt fåfäng glädje eller eggar henne till tomt, pladdrande skämt. Därför må Maria städse begära hjälp av Gud, att allt hennes tal och handlande styres av honom och inriktas på honom.

Likaså skall Maria hava ödmjukhet i sina gärningar, så att hon icke gör någonting för jordiskt beröms skull, icke försöker införa någon ny sedvänja, icke blyges för ödmjukheten, undviker all besynnerlighet i sitt görande och låtande, anser sig ringare än alla andra och ovärdig i alla stycken. Vidare må Maria föredraga att vara tillsammans med de fattiga framför att vara tillsammans med de rika, att lyda framför att vara överordnad, att tiga framför att tala, att vara ensam framför att umgås med storfolk eller med släktingar. Maria må också hata sin egen vilja, städse tänka på sin död, icke vara nyfiken eller knotande och icke förgäta Guds rättvisa och sin egen åstundan. Maria må ock flitigt bikta, vara på sin vakt i frestelsens stund samt icke åstunda att leva för något annat ändamål än befordrandet av Guds heder och själarnas frälsning.

Om nu Maria, som är beskaffad så som hittills beskrivits, utväljes till Martas gärning och av kärlek till Gud lyder samt tager på sig värvet att styra mångas själar, så skall hon få en dubbel belöning, såsom jag skall visa dig genom en liknelse. Det var en mäktig herre, som hade ett skepp med dyrbara handelsvaror och som sade till sina tjänare: 'Seglen till den och den hamnen, ty där kan jag skörda stor vinst och ärofull frukt. Arbeten tappert, om det uppstår storm, och förtröttens icke, ty eder lön skall bliva stor.' När nu tjänarna seglade, uppstod en hård storm, böljorna gingo höga, och skeppet kastades svårt. Då blev styrmannen trött, och alla misströstade om livet och kommo överens om att bege sig till en hamn, dit de hade medvind, och icke till den hamn, som deras herre hade angivit för dem. En av tjänarna, som var trognare, hörde detta; han brann av nitälskan för sin herre, grep med våld om rodret och förde med sina krafter skeppet till den hamn, som husbonden ville.

Den man, som så manligen förde skeppet i hamn, är följaktligen värd en större lön än de andra. Detsamma gäller en god kyrklig förman, som av kärlek till Gud och för själarnas frälsnings skull tager på sig styrelsens börda utan att fästa sig vid hedern. En sådan skall få dubbel lön. För det första skall han få del av alla de människors goda, vilka han fört till hamnen. För det andra skall hans ära förökas utan ände.

Men de, som åstunda hedersbetygelser och en förmans ställning, de skola bliva delaktiga av alla deras synder och straff, som de åtagit sig att regera över. Vidare skall deras skam bliva utan ände, ty de prelater, som åtrå hedersbetygelser, de äro mera lika skökor än prelater, eftersom de genom sina dåliga exempel och ord bringa själarna på fall, och de äro ovärdiga att kallas Maria eller Marta, såframt de icke göra bot och bättring.

För det femte skall Maria giva läkemedel åt sina gäster, d. v. s. glädja dem med goda ord, ty vid allt som inträffar, vare sig det är glatt eller sorgligt, bör hon säga: 'Jag vill allt vad Gud vill att jag skall vilja, och hans vilja är jag beredd att lyda, även om jag skulle hamna i helvetet'. En sådan vilja är läkemedel mot allt som hjärtat kan drabbas av; den är glädje i bedrövelsen och god måttfullhet i medgången. Men eftersom Maria har många fiender, höves det, att hon ofta avlägger bikt. Ty så länge hon medvetet dväljes i synden och glömmer eller icke bryr sig om att bikta, ehuru hon har tillgång till biktfader, kan hon snarare kallas avfällig inför Gud än en Maria.

Vidare om gärningarna i Martas liv.
Du må även veta, att ehuru Marias liv är den bästa delen, är dock icke Martas del dålig, nej, den är tvärtom lovvärd och välbehaglig för Gud. Därför skall jag nu säga dig, hurudan Marta skall vara beskaffad. Hon bör liksom Maria hava fem goda ting. För det första skall hon hålla Guds Kyrkas rätta tro. För det andra skall hon känna till Gudomens bud och den evangeliska sanningens råd samt fullkomna dem i vilja och gärning. För det tredje skall hon avhålla sin tunga från varje ont ord, som är emot Gud och nästan, sin hand från varje ohederlig och otillåten handling och sin själ från alltför stor vinningslystnad och begärelse; hon må veta att vara nöjd med det som förunnats henne och icke längta efter överflöd. För det fjärde skall hon förståndigt och ödmjukt fullkomna barmhärtighetens gärningar, så att hon icke förtörnar Gud med den förtröstan hon har på dessa gärningar.

För det femte skall hon älska Gud över allting och mer än sig själv. Så gjorde Marta, ty hon gav mig glad sig själv, följde mina ord och gärningar och gav sedan bort allt sitt gods av kärlek till mig. Hon kände fördenskull leda vid det timliga och sökte det himmelska, bar tåligt allt och hade samma omsorg om andra som om sig själv, tänkte ständigt på min kärlek och mitt lidande, gladdes under hemsökelserna och älskade alla som en moder. Och denna Marta följde mig dagligen och åstundade intet annat än att höra livets ord. Hon ömkade de sörjande, tröstade de sjuka, smädade ingen, låtsade icke om det, ifall någon gjorde henne orätt, utan bad för alla. Därför skall var och en, som åstundar kärleken i det aktiva livet, följa Marta, älska sin nästa för att därigenom vinna himmelriket men ej uppmuntra dennes laster, fly sin egen berömmelse och all högfärd och dubbelhet. Icke heller får hon gömma på vrede och ovilja.

Nu är att märka, att Marta, som bad för sin döde broder Lasarus, var den första som kom till mig, men hennes broder uppväcktes dock icke genast. Sedan kom emellertid Maria, som tillkallats, och då uppväcktes brodern på bägge systrarnas bön. Så är det även i det andliga livet. Ty den, som fullkomligt åstundar att vara Maria, bör först vara Marta, i det han kroppsligen arbetar till min ära, och han bör först veta att stå emot köttets begärelser och möta djävulens frestelser. Sedan må han med eftertanke stiga upp till Marialivets grad. Ty hur kan den, som icke är prövad och lärt sig motstå frestelserna och sitt kötts rörelser, beständigt hålla fast vid det himmelska? Och vad betecknar Martas och Marias döde broder om icke den ofullkomliga gärningen?

En god gärning igångsättes ju ofta utan klokt uppsåt och mogen eftertanke, och därför fullföljes den slappt och likgiltigt. Men för att en god gärning skall vara mig välbehaglig fordras att den uppväckes och får nytt liv genom Marta och Maria, vilket sker, när nästan uppriktigt älskas för Guds skull och med tanke på Gud och när Gud allena åstundas över allting. Då är varje god handling av människan välbehaglig för Gud. Därför sade jag i evangeliet, att Maria utvalde den bästa delen. Martas del är god, när hon sörjer över sina medmänniskors synder.

Den är bättre, när hon arbetar på att människorna skola leva klokt och ärbart, och gör detta endast och allenast av kärlek till Gud. Men Marias del är den bästa, när hon allenast betraktar det himmelska och själarnas vinning. Och Gud går in i Martas och Marias hus, när sinnet är uppfyllt av god åstundan och fredat från världslig oro och när man ständigt tänker på Gud som vore han närvarande, ja icke blott mediterar över hans kärlek utan arbetar dag och natt.»