Sonen talar: »En herre fäste sig en hustru, åt vilken han byggde ett hus, skaffade tjänare, tjänarinnor och livsförnödenheter; sedan for han bort. Till slut kom denne herre tillbaka och hörde då, att hustrun var illa beryktad, tjänarna olydiga och tjänarinnorna vanhedrade. Vredgad häröver utlämnade han hustrun att dömas, tjänarna att pinas och tjänarinnorna att hudflängas.

Jag Gud är denne herre. Människans själ, skapad av min gudoms makt, tog jag till hustru, och jag åstundade att hava min gudoms outsägliga sötma med henne. Jag fäste mig henne i tro och kärlek och dygdernas uthållighet. Åt denna själ byggde jag ett hus, när jag gav henne en dödlig kropp, vari hon skulle prövas samt övas i dygder. Detta hus, d. v. s. kroppen, har fyra egenskaper, nämligen ädelhet, dödlighet, föränderlighet och förgänglighet. Ädel är kroppen, emedan den är skapad av Gud, har del i alla elementer och på den yttersta dagen skall uppstå till ett evigt liv.

Men i förhållande till själen är den oädel, ty den är av jord, medan själen är andlig. Emedan kroppen alltså har någon ädelhet, bör den smyckas med dygder, så att den kan förhärligas på domedagen. Dödlig är kroppen, emedan den är av jorden. Den måste därför vara stark emot de frestande njutningarna - om den dukar under för dem, förlorar den Gud. Kroppen är även föränderlig, och därför bör den vinna stadga genom själens förnuft. Om den följer drifterna, blir den lik de oskäliga djuren. För det fjärde är kroppen förgänglig, och därför må den städse vara ren, ty orenheten är åtrådd av djävulen men flyr för änglarnas vård.

Hon, som bor i detta hus, d. v. s. i kroppen, är själen. Hon skyles där såsom i ett hus och ger liv åt kroppen. Utan själens närvaro är kroppen led, stinkande och avskyvärd att se på. Själen har jämväl fem tjänare, som tjäna huset till dess hugnad. Den förste tjänaren är synen, vilken bör vara såsom en god spejare, den där kan urskilja, huruvida det är ovänner eller vänner som komma. Ovänner komma, när ögonen åstunda att se fagra ansikten och köttsliga njutningar, ja allt det som i själva verket är skadligt och osedligt. Vänner komma, när själen finner sin glädje i att betrakta mitt lidande och mina vänners gärningar och det som är till Guds heder. Den andre tjänaren är hörseln, som är likasom en god dörrvaktare, den där öppnar för vännerna och sluter för ovännerna. Den öppnar för vännerna, när den förnöjes att höra Guds ord och predikan samt Guds vänners gärningar.

Den stänger för ovännerna, när smädande, lösaktigt och fåfängt tal förbjudes. Den tredje tjänaren är smaken för mat och dryck. Den är såsom en god läkare, den där inrättar födan till nödtorft men ej till överflöd eller frosseri. Födoämnen skola nämligen intagas såsom läkemedel. Därför bör man, vad smaken angår, iakttaga, att varken för mycket eller för litet föda intages. Om för mycket föda intages, uppstår sjukdom; om för litet föda intages, uppstår trötthet och leda vid Guds tjänst. Den fjärde tjänaren är känseln.

Den bör vara såsom en god arbetare, vilken med sina händer rättfärdigt arbetar till kroppens uppehälle, i det den klokt arbetar på att kuva köttets otillåtna böjelser och längtansfullt strävar att vinna den eviga frälsningen. Den femte tjänaren är angenäma tings lukt. För den eviga lönens skull kan denna vara borta i många ting. Därför må denne tjänare vara såsom en god förvaltare; han må tänka, om det eller det kan gagna själen, om hon kan förvärva någon förtjänst därmed, om kroppen kan äga bestånd utan det. Men om människan betänker, att kroppen kan äga bestånd och leva utan allehanda behaglig lukt, och hon då avhåller sig därifrån för Guds skull, då förtjänar hon en stor lön av Gud, ty det är en dygd som är Gud mycket välbehaglig, när själen hålles borta från det tillåtna.

När nu själen har sådana tjänare, bör hon även hava fem välartade tjänarinnor, som skola beskydda sin härskarinna och bevara henne från faror. Den första må vara gudfruktig och samvetsgrann, så att icke brudgummen må förolämpas därigenom att hans budord överträdas eller härskarinnan befinnes vara försumlig. Den andra må vara from, så att hon icke söker något annat än brudgummens heder och sin härskarinnas nytta. Den tredje må vara måttfull och ståndaktig, så att härskarinnan varken blir för uppsluppen i glädjens stund eller dukar under i prövningens stund. Den fjärde må vara tålig och klok, så att hon förmår trösta härskarinnan, när motgångar komma. Den femte må vara tuktig och kysk, så att man varken i tanke, i tal eller gärning må finna något ohöviskt eller lössläppt.

Om själen har ett sådant hus, som jag nu beskrivit, och så välartade tjänare och sediga tjänarinnor, är det skamligt om själen själv, härskarinnan, icke är skön och from. Fördenskull vill jag även visa dig själens prydnad och fägring. Hon bör vara förståndig, när det gäller att urskilja vad som bör göras för kroppen och vad som bör göras för Gud, ty förnuftet och kärleken har hon gemensamt med änglarna. Därför skall hon behandla köttet som en åsna, giva det livets måttliga nödtorft, uppmuntra det med arbete, näpsa det med gudsfruktan och avhållsamhet samt iakttaga dess rörelser, så att hon icke till den grad faller till föga för köttets svaghet, att själen syndar emot Gud.

För det andra må själen vara himmelsk, ty hon har den himmelske Gudens bild, och därför må hon aldrig smaka eller förlustas i det köttsliga, så att hon danar sig själv efter själva djävulens bild. För det tredje må hon vara brinnande i Guds kärlek, ty hon är änglarnas syster samt odödlig och evig. För det fjärde må hon vara fager i all dygd, ty hon skall i evighet skåda själva Guds skönhet. Men om hon säger ja till köttet, då blir hon ful för evigt. Härskarinnan, d. v. s. själen, bör även hava kost. Hennes kost är hågkomsten av Guds välgärningar, begrundandet av hans förfärliga domar och förnöjelsen i hans kärlek och budord. Därför må själen noggrant giva akt på att hon aldrig styres av köttet, ty då råkar allt i oordning. Då vilja även ögonen se det behagliga och skadliga och öronen höra det fåfänga, och det behagar även människan att smaka det kräsliga och att onyttigt arbeta för världens skull.

Då förledes även förståndet, då härskar otåligheten, då förminskas fromheten, då växer lösligheten, då anses synden för ett ringa ting, och det framtida beaktas icke. Då förlorar även den andliga kosten sitt `värde för själen, och allt det, som hör Gud till, synes henne tungt och mödosamt. Ty huru kan den beständiga hågkomsten av Gud förnöja där, varest köttets förnöjelse råder? Eller hur förmår själen lämpa sig efter Guds vilja, om endast det köttsliga behagar henne? Eller hur kan hon skilja det sanna från det falska, om allt det, som hör Gud till, är henne tungt? Om en så vanskaplig själ kan det sägas, att Guds hus har blivit skatt- och tjänstskyldigt åt djävulen.

Sådan är den döde mannens själ, som du ser. Djävulen äger honom nämligen med niofaldig rätt. För det första emedan han frivilligt samtyckte till synden. För det andra emedan han föraktade sin dopvärdighet och sitt doplöfte. För det tredje emedan han ej värderade den konfirmationens nåd, som biskopen meddelat honom. För det fjärde emedan han ej aktade på den tid, som gavs honom till att göra bot. För det femte emedan han i sina gärningar icke fruktade mig, Gud, eller mina domar utan med flit vek bort från mig. För det sjätte emedan han föraktade mitt tålamod, alldeles som om jag ej funnes eller som om jag ej ville döma. För det sjunde emedan han gav mindre akt på mina råd och bud än människors. För det åttonde emedan han ej av hjärtat tackade Gud för hans välgärningar; hans hjärta hängde ju helt och hållet fast vid världen. För det nionde emedan hela mitt lidande var såsom dött i hans hjärta.

Därför lider han nu nio plågor. Den första är att allt vad han lider, det lider han icke av kärlek utan med ond vilja. Den andra är att han lämnade Skaparen och älskade det skapade. (Därför avskyr nu varje skapad varelse honom.) Den tredje plågan är sorg, ty han måste lämna och förlora allt som han älskade, och detta är nu emot honom. Den fjärde är hetta och törst, ty han älskade det förgängliga högre än det eviga. Den femte är fasa och djävlarnas makt, ty han ville icke frukta den milde Guden, när han kunde. Den sjätte är avsaknaden av Guds åsyn, ty han såg icke Guds tålamod under sin livstid. Den sjunde är förtvivlan om förlåtelse, ty han vet icke, huruvida han skall frälsas eller ej. Den åttonde är samvetsagg, ty han underlät det goda och gjorde det onda. Den nionde plågan är köld och gråt, ty han åstundade icke Guds kärlek.

Dock hade denna själ två goda ting. Dels hade han tro på mitt lidande och stod, så mycket han kunde, emot dem som smädade mig. Dels älskade han min moder och mina helgon och hedrade dem med fastor. Därför skall jag, emedan mina vänner bedja för honom, säga dig, hur han kan frälsas. För det första kan han frälsas för mitt lidandes skull, ty han höll min Kyrkas tro. För det andra för min lekamens offrings skull, ty den är själarnas hjälp. För det tredje genom bönerna av mina utvalda i himmelen.

För det fjärde genom de goda gärningar, som ske i den heliga Kyrkan. För det femte genom bönerna av de goda, som leva i världen. För det sjätte genom de allmosor, som givas av rättfärdigt förvärvat gods, och återställandet av det, som man vet vara illa förvärvat. För det sjunde genom de rättfärdigas mödor, när de göra pilgrimsfärder för själarnas frälsning. För det åttonde genom avlater, som beviljats av påvar. För det nionde genom några botövningar, verkställda för själar, vilka själva ej fullgjort dem under livstiden.

Se, dotter, denna uppenbarelse utverkades åt dig av din skyddspatron, den helige Erik, vilken denna själ tjänade. Den tid skall komma, då detta lands ondska skall avtaga och nitälskan för själarna uppstiga i mångas hjärtan.»