Sonen talar till bruden: » Jag talar med dig om den munken, om vilken du hyste tvivel. Du må veta, att otålighet kom honom att lämna sitt första kloster; med en lögn gick han in i det andra. Och emedan han bannlyst kom till min stad Jerusalem, förtjänade han att gäckas och bedragas; han blygdes ju att vara en ödmjuk munk och fasthålla vid den kallelse han en gång undfått.

Hör alltså de böcker han har, och du skall i dem finna ärelystnad och självberöm. Ty du läste i hans böcker, att Petrus och Paulus sade honom vara värd det högsta prästämbete och att han skulle bliva både påve och kejsare; att han, när han var i trångmål, vid sin huvudgärd fann några guldpenningar jämte ett okänt mynt, att ärkeängeln Mikael uppenbarade sig för honom i en köpmans skepnad och huru han samlade alla föregångarnas profetior.

Du må därför veta, att allt detta härrör från djävulen, som bedragit honom. Säg honom fördenskull, att han varken skall bliva påve eller kejsare och att han, om han icke skyndsamt återvänder till sitt kloster och stannar där såsom en ödmjuk munk, skall dö som en avfälling inom en mycket kort tid, ovärdig de heligas samfund och munkars gemenskap.»