Sonen talar: » Jag har sagt i mitt evangelium, att himmelriket kan vinnas av två orsaker. Den första är, att människan ödmjukar sig såsom ett barn. Den andra är, att människan gör våld på sig själv. Den är alltså ödmjuk, som, huru stora framsteg han än gjort och huru mycket gott han än uträttat, dock räknar det för intet och icke förtröstar på sina egna förtjänster.

Den gör våld på sig, som motstår sitt kötts oordnade drifter, klokt späker sig för att icke förtörna Gud och icke tror sig kunna vinna himmelen genom sin rättfärdighets gärningar, utan blott genom Guds barmhärtighet. Men denne broder, som ingenting åt under fyrtiodagarsfastan och övade andra okloka fastor, han önskade vinna himmelriket genom sin avhållsamhet liksom för en rättfärdig gärnings skull.

Dock framgingo dessa avhållsamhetens och rättfärdighetens gärningar snarare av högmod än av ödmjukhet. Därför skall han rättvist dömas med dem, som fastade men upptogo tionde av andra och föraktade andra. Det hade varit bättre för honom, om han efterliknat ödmjukheten hos den syndare, vilken icke vågade lyfta ögonen mot himmelen.

Ty när jag, Gud och sann människa, vandrade bland människorna, åt jag och drack jag det som sattes fram åt mig, ehuru jag kunnat leva utan mat, och detta gjorde jag för att giva människorna ett exempel, hur de skulle leva och för att människorna skulle taga sitt livs nödtorft och tacka Gud.»