Kristus åskådliggör för bruden den förfärliga fördömelsens dom han fäller över en avliden kardinals själ, emedan denne levat i ondska och överdådiga njutningar, och han hotar med sin stränga rättvisa fruktansvärt de prelater och präster, som orättmätigt föröda de kyrkliga gods, vilka avlidna troende donerat, varjämte han lovar dessa välgörare den bästa lön i den eviga äran.
Kapitel 70

En avliden kardinals själ syntes sitta på en träbjälke, och fyra negrer beredde fyra rum, genom vilka denna själ skulle fara. I det första rummet voro olika slags kläder, vilka själen älskat under detta livet. I det andra rummet voro gyllene och silverne käril och andra slags husgeråd, i vilka själen haft sin förnöjelse under detta livet. I det tredje rummet voro maträtter och olika vällukter, av vilka själen vederkvickts med kroppen.

I det fjärde rummet voro hästar och andra djur, av vilka själen fortskaffats, när hon var med kroppen. När nu själen gick genom det första rummet, nämligen klädkammaren, plågades hon av en olidlig köld och tyngdes av en fruktansvärd börda, och hon ropade då ömkligen och sade: »Ve mig, ty jag älskade det vackra högre än det nyttiga; jag älskade nämligen att upphöjas och lovprisas. Därför är det rättvist, att jag trampas och nedtryckes av djävlarnas fötter.»

När hon gick genom det andra rummet, kände hon kokande beck och brinnande låga runt omkring, och då ropade själen: »Ve mig, ve i evighet, ty jag drack och drack om igen, jag sökte det skinande och jordiska, och därför är jag nu värd att berusas av den djävulska vällustens ström».

När själen gick igenom det tredje rummet, kände hon den uslaste stank och glödande ormar, och då ropade hon förfärligt och sade: »O, o, jag älskade tjänstekvinnan och försmådde härskarinnan; jag älskade det söta, och därför är jag nu värd att smaka detta bittra».

När själen gick genom det fjärde rummet, hörde hon ett fasansfullt ljud såsom av tordön, och då ropade hon ömkligen i sin skräck: »O hur rättvis är icke min vedergällning!» Därefter hördes en annan röst, som sade: »Vad tänker människan på jorden, om icke att Guds Son ljuger, när han säger att människan vid domen skall få avlägga räkenskap för minsta vitten? Men jag säger vad mera är: att människan skall få avlägga räkenskap för varje stund och penning, varje föda och dryck och för alla tankar och ord, såframt de icke utplånas genom ånger och bot. Och månne icke prästerskapet, kardinalerna och biskoparna inbilla sig, att jag icke skall kräva räkenskap för mina allmosor, som de förtära utan fruktan och fromhet, ja uppsluka utan frukt?

Ja, månne de veta, att de själar, som ägt de gods varöver de nu yvas, begära straff över dem i min åsyn? I sanning, dotter, jag skall döma omsorgsfullt och utforska, med vad skäl de lyfta mina offergåvor, och människor och änglar skola döma dem. Ty jag och mina vänner berikade min Kyrka, för att klerkerna desto tryggare skulle kunna tjäna mig. Men nu leva icke klerkerna som vänner och ej heller bedja de så, att de bliva hörda. Därför skall jag från min nåds och pinas bord begåva deras själar, som ägt dessa gods, och förbarma mig över dem.»