| Under jubelåret befaller Kristus genom bruden en biktfader, att han utan vidare skall avlösa alla, som bikta för honom, utom när det gäller Kyrkans offentliga straffdomar. |
| Kapitel 71 |
|
Guds Son talar: »Denne gode biktfader må avlösa alla, som ångerfullt komma till honom, ända tills det kommer någon, som jag säger ej skall avlösas. Men han må taga sig i akt för Kyrkans uppenbara domar.» |
| FÖRKLARING |
|
Denne man tros ha varit magister Petrus, den heliga Birgittas biktfader. Han skriver nämligen från den romerska kurian om sig själv såsom om en annan i sitt brev till herr Nikolaus, salig i åminnelse, då biskop av Linköping i Sveriges rike: »Det var en präst från fjärran land, åt vilken påvens ställföreträdare gav i uppdrag att stå alla pilgrimer, som talade hans språk, till tjänst med biktens sakrament och gav myndighet att avlösa i alla fall, där det var honom möjligt.
Därför strömmade många till honom med många svåra fall, och han gav dem avlösning. Bland annat kom en mycket rik och gammal man, vilken sade sig hava syndat med fyra par systrar, vilka dock ej alla voro av samma fader och moder, ty varje par var skilt från de andra genom sin fader och moder. Sedan tillade han, att han syndat med tvåhundra kvinnor och att aldrig någon vanära drabbat honom fördenskull: han hade varken varit anklagad för någon andlig eller världslig domstol. När prästen hörde detta, fick han avsky för honom och höll sig så långt borta från honom som han kunde, men syndaren, upptänd av gudomlig eld, tilläts dock ej att förtvivla. Han förlorade ej modet genom prästens avvisande hållning, gick till fru Birgitta och beklagade sig över att denne präst ej ville unna honom avlösning. Hon kastade sig därför ned i bön och bad för nämnde präst och för den usle syndaren. I det ögonblicket hörde hon Faderns röst, som sade från himmelen: »Säg prästen, att han å mina vägnar samvetsgrant betjänar alla landsmän, som komma till honom, och ålägger dem botgöring, enligt den nåd, som förlänats honom, och enligt det rätta förnuftets bud, och alltefter måttet av den botgörandes krafter. Och han må tryggt avlösa, ända tills det kommer en sådan syndare, för vilken jag låter varna honom och säger, att han ej skall avlösa honom. Han må likväl reservera sig för Kyrkans offentliga straffdomar och för allmänt kända brott - dessa böra offentligen avdömas av Kyrkans prelater.» |