Medan bruden gästade en by, hände det, att hennes och hennes tjänstefolks kläder och andra tillhörigheter brunno upp. När hon bad, talade Kristus till henne och sade: »Det är skrivet, att kockarnas hövding brände upp templet i Jerusalem. Vem är denne hövding om icke de, vilka mera söka köttets njutningar än min pinas bitterhet? Så söker och fördrager du hos ditt tjänstefolk vackra ansikten och vackra kläder, men du tadlar icke deras seder, på det att du icke må synas dem svår.

Därför hände nu den skada, som du ser, på det att du må förstå, att det till fullkomligheten icke är tillfyllest att rätta sig själv utan även uppmuntra andra och allrahelst tjänstefolket till liknande ting och till ett dygdigt liv. Ty det som du är i stånd att rätta men underlåter på grund av timligt gott och för att vinna ynnest, det skall räknas dig till dom och synd. Du må dessutom veta, att den som bor i detta hus syndar på tvåfaldigt sätt.

För det första genom vantro, ty han tror att allt regeras av ödet, d. v. s. av slumpen och lyckan. För det andra använder han besvärjelser och vissa djävulska ord, på det att han må fånga mycken fisk i sjön. Och emedan han tillhör dina underlydande, må du förmana honom med ord, att han tar sitt förnuft till fånga och bättrar sig. Annars skall du med dina egna ögon få se, att djävulen, som han tjänar, skall få makt över honom.»
Han hörde Kristi bruds förmaning men försmådde den. Man fann honom sedan plötsligt död i sängen med halsen bakåtböjd.