O min brud, du har ofta tänkt så för dig själv: 'Om min Gud, som är allas Herre och allsmäktig, tålt och uthärdat sin förrädare, varför uthärdar då icke jag, som är hans skapade varelse, bättre dem som bo i min närhet? Måhända bliva de blott sämre genom min förmaning och mitt tadel?' Beträffande denna tanke svarar jag dig, att den delvis är god men dock föga nitisk.

Om en god riddare befinner sig bland onda människor, ser den orätt hans herre får lida och icke kan näpsa dem i gärning, så talar han åtminstone om att hans herre får lida vanheder och fördrager det tåligt, om han får uppbära smädelser. Så skall du nu frimodigt tala och bestraffa deras överträdelser, ty de äro mig mycket leda på grund av sin långvariga synd. Och om de därigenom förhärdas emot mig på något sätt, så skall det icke räknas dig till synd att du talade, utan din lön skall bliva desto större. Ty när apostlarna predikade för det myckna folket, omvändes icke alla, och dock blev deras lön icke mindre fördenskull.

Så skall det också gå med dig, ty även om icke alla höra dig, så finns det dock några, som uppbyggas och hämta läkedom av dina ord. Säg dem därför, att om de icke bättra sig, skall jag komma så skyndsam och sträng emot dem, att alla, som höra det, skola gråta och alla, som få röna det, skola falla i vanmakt och dö. Jag skall nämligen döma dem såsom tjuvar till outsäglig skam inför alla änglar och helgon, eftersom de icke togo klosterdräkten för att leva föredömligt.

I min åsyn äro de såsom tjuvar, ty de äga gods, som ej äro deras egna utan deras som leva på riktigt sätt. Ja, som förrädare skall jag döma dem med mitt svärd, som skall sönderskära alla deras lemmar från hjässan till fotabjället. Jag skall fylla dem med en framvällande och aldrig trytande eld, ty såsom en mild fader förmanade jag dem, och de hörde icke.

Jag uppenbarade dem min muns ord, såsom aldrig tidigare blivit gjort, och de försmådde dem. Hade jag sänt mina ord till hedningarna, så hade de kanske tagit emot dem och gjort bot och bättring. Fördenskull skall jag icke skona dem och icke låta min älskade moders och mina helgons böner lända dem till gagn, utan så länge jag är i min härlighet, som är utan slut, skola de vara i pinorummet. Dock är min barmhärtighet öppen för dem, så länge själen är innesluten i kroppen.»