I julnatten greps Kristi brud av en så stor och underbar hjärtats jubelfröjd, att hon knappt kunde behärska sig av glädje, och i samma stund kände hon en tydligt förnimbar och sällsam sprittning i hjärtat, som om där vore ett levande barn, vilket rörde sig fram och tillbaka. Denna sprittning varade en lång stund, och hon yppade den för sin andlige fader och några av sina andliga vänner, i det hon fruktade, att det kunde vara ett djävulens bedrägeri.

Dessa övertygade sig om att det var sant genom att se och känna, och de förundrade sig mycket. På juldagen uppenbarade sig Guds moder under högmässan och sade till bruden: »Dotter, du undrar över den sprittning, som du känner i hjärtat. Vet, att den icke är något djävulens bedrägeri utan uttrycker en likhet med den sällhet, som jag kände, och den barmhärtighet, som vederfors mig.

Ty liksom du icke kunde begripa, hur en sådan hjärtats jubelfröjd och sprittning kunde komma så plötsligt, så var min Sons ankomst i mitt sköte sällsam och plötslig. Ty när jag sagt mitt ja till ängeln, som bebådade mig Guds Sons avlelse, kände jag genast något sällsamt och levande i mig. Och när han föddes av mig till min outsägliga jubelfröjd, då framgick han med sällsam snabbhet ur min stängda jungfruliga kved. Därför, o dotter, må du icke frukta att det kan vara ett bedrägeri utan glädja dig, ty den sprittning, som du känner, är ett tecken på min Sons ankomst i ditt hjärta.

Och liksom min Son givit dig namnet sin nya brud, så kallar jag dig nu min sonhustru. Ty liksom fadern och modern, när de åldras och vilja vila, lägga bördan på sonhustrun och säga henne vad som skall göras i huset, så vilja Gud och jag, som nu ha åldrats i människornas hjärtan och kallnat i deras kärlek, genom dig kungöra vår vilja för våra vänner och för världen. Men denna sprittning i ditt hjärta skall förbliva hos dig och ökas allteftersom ditt hjärta förmår tillgodogöra sig den.»