Den präst, som du beder för, är såsom en tång, med vilken min dygds guld utdrages, och såsom ett vanartigt får, som ej vill höra moderns röst. När han går fram till mitt altare, då stå djävlar vid hans sida, och de bo även i hans själ, ty denna är död inför mig. När han lägger humeralet på sig, förmörka djävlarna hans själ, så att han ej betänker och ej förstår, hur fruktansvärt det är att träda fram till mitt altare och hur ren den borde vara, som skall nalkas mig, den allrarenaste.

När han ikläder sig alban, då ikläder han sig hjärtats hårdhet och ofromhet, ty han tycker, att hans synd icke är svår och att det eviga straff, som väntar, icke är svårt. Hurudan den eviga glädjen är, det rinner honom aldrig i hågen. När han hänger stolan över sig, då lägger djävulen ett tungt ok på hans hals, så att syndens sötma förefaller honom ljuv, och betungar hans själ så, att den ej tillåter honom att betrakta sin synd och gråta över den. När han lägger manipeln om sin hand, då bliva alla gudliga verk tunga och mödosamma och han blyges för dem, men världsliga verk förefalla honom lätta.

När han binder skärpet om sig, då bindes hans vilja med djävulen, så att han vill och föresätter sig att förbliva i synden, och då löses min kärlek från honom, ty hans vilja står till allt det som djävulen ingiver hans håg, och han skulle förverkliga det, om han ej hölles tillbaka av min lönnliga dom. När han ikläder sig mässhaken, då kläder djävulen honom i trolöshet. När han läser Confiteor, då svara djävlarna: 'Du ljuger! Vi äro vittnen, att hans syndabekännelse är lik Judas', ty han säger ett med munnen och har ett annat i hjärtat.' När han träder upp till mitt altare, då vänder jag bort mitt ansikte från honom.

Om han läser mässan till min moders eller helgonens ära, det är mig lika kärt som om en sköka göte sitt månatliga blod i en skål och bjöde det åt en ädling att dricka eller om någon sade till sin ovän: 'Akta dig! Jag försöker tillfoga dig skada.' När han konsekrerar min lekamen och säger: 'Hoc est corpus meum', då fly djävlarna från honom, och hans kropp bliver kvar som en trästock, ty hans själ är död inför mina ögon. Men när han för min lekamen till sin mun, då föranleder hans förmätenhet, att hela djävlaskaran återvänder till honom, ty han har ingen kärlek till mig.

Dock är jag så barmhärtig, att om han med förkrossat hjärta och med föresats att bättra sig sade: 'O Herre, för din pina och för den kärlek, som du hyser till människorna, förlåt mig mina synder', då skulle jag taga emot honom och djävlarna skulle icke återvända till honom. Men han har världens träck i munnen och vimlande maskar i hjärtat, och därför behagar mina ords sötma honom icke. I hans hjärta fräta onyttiga tankar, så att han icke ägnar mig någon tanke. Fördenskull skall han aldrig nalkas mitt altare. Men vad är mitt altare om icke det himmelska bord och den ära i himmelen, varåt änglarna och helgonen fröjdas?

Detta betecknas av det stenaltare i kyrkan, där min korsfästa lekamen dagligen offras, liksom det gamla förbundets offer föreställde det som nu försiggår i kyrkan. Vad betecknar det himmelska bordet om icke änglarnas jubel och glädje? Denna glädje skall han aldrig få röna i den eviga äran. Inför detta mitt altare skall han aldrig stå, och han skall icke få se mitt ansikte, men mina barn, de skola få se mitt ansikte.

Jag är likasom den sanne pelikanen, ty jag skall giva dem mitt eget blod, och jag skall vederkvicka dem både i detta och i det kommande livet, så att de bliva mätta. Men denne präst skall livnäras av den avskyvärda örnen, vars vana det är att, sedan han mättat dem, för en tid undanhålla sina ungar det nödvändiga, så att den av svälten härrörande magerheten under hela deras livstid synes på dem. Så skall djävulen en tid livnära honom med sin lusta för att efteråt låta honom känna en hunger, som utan ända skall gnaga honom. Dock står, så länge han lever, min barmhärtighet öppen för honom, ifall han omvänder sig.»