När magister Mattias talade med en munk av stort anseende, sin förtrogne vän, om den nådegåva att se himmelska syner, som givits bruden från ovan, sade denne munk: »Det är icke troligt och överensstämmer icke med Skriften, att Gud skulle ha vikit från dem, som äro återhållsamma och hava försakat världen, och yppat sina hemligheter för förnäma damer». Fast magistern anförde många skäl för detta, samtyckte dock icke den andre.

När bruden hade hört och sett magistern vara bedrövad, började hon förrätta sina böner, och hon hörde då, hänryckt i anden, Kristus säga till henne: »Mångas sjukdom är så farlig, att de sjukna av själva läkemedlet. Därför bör man ej giva dem ett sådant, på det att de ej måtte bliva än sjukare. Jag är de sjukas läkedom och de villfarandes sanning, men denne talträngde munk åstundar icke läkedomen, ty han har fåfängans visdoms träck i sitt hjärta. Därför skall jag giva honom en kindpust med min hand, och alla skola få höra, att jag icke är en talträngd Gud utan en verksam och fruktansvärd.»
Denne samme munk ödmjukade sig efteråt i bedrövelse och dog förlamad.