En förnäm storman i Sverige, som hette herr Israel, kallades ofta av konungen med många böner till en större värdighet i rikets styrelse. Hans åstundan var emellertid att draga ut emot hedningarna och dö där borta i Guds tjänst för den heliga tron, och han var därför ingalunda benägen att mottaga den erbjudna värdigheten. Då talade Guds moder till bruden, medan denna bad, och sade: »Om de, vilka känna rättvisan, åstunda henne och äro i stånd att förverkliga henne, vägra att för Guds skull taga på sig börda och arbete, hur skall riket då kunna förbliva starkt och sunt? Ve det!

Det är ju då icke ett rike utan en rövarkula och ett tillhåll för tyranner, där de orättfärdiga härska och de rättfärdiga förtrampas. Därför skall den man, som är god och rättfärdig, låta leda sig av kärleken till Gud och av god nitälskan erbjuda sig att deltaga i styrelsen, på det att han må gagna många andra.

Men de, som åtrå värdigheter och styrelseuppdrag för världslig äras skull, de äro icke sanna furstar utan de värsta tyranner. Alltså må denne min vän Israel antaga styrelsen för Guds heders skull och hava sanningens ord i munnen och rättvisans svärd i handen, och han må icke se till människors ynnest eller till vänner eller låta sig påverkas av sådant eller hava anseende till personen. Ty jag säger dig, att det en gång skall sägas om honom bland människor: 'Han drog manligen bort från sitt fädernesland, hedrade uppriktigt Guds moder och tjänade troget Gud'. Du må därför veta, att jag på en annan väg skall leda honom till mitt rike, såsom jag gjorde med de vise männen.»

Allt detta slog verkligen in. Ty efter några år drog denne herre ut mot de otrogna och kom till staden Riga i Tyskland, 1) där han blev sjuk. När han kände döden nalkas, begav han sig jämte några andra till domkyrkan, och där satte han en dyrbar ring på den bild av Vår Fru, som därstädes hålles i stor vördnad. Han lät ringen sitta där och sade högt: »Du är min härskarinna, och du har alltid varit så huld emot mig; det tager jag dig till vittne på. Därför lämnar jag mig och min själ åt din försyn och barmhärtighet.» Sedan tog han sakramenten och dog den frommaste död.

När bruden sedan bad för honom, talade Guds moder om honom och sade: »Han gav mig sin kärleks ring och åstundade att hava mig till brud. Vet i sanning, o dotter, att han, medan han levde, icke älskade mig med halva utan med hela hjärtat. Och i alla sina gärningar och domar fruktade han min Son. Därför förde jag honom med Guds, min Sons, hjälp på en väg, som var mera nödvändig och nyttig för honom, och jag föreställde honom för helgonens och änglarnas himmelska härskara, av vilken han var älskad. Om han hade dött bland fränder, hade timlig hugnad kunnat hindra honom. Hans goda vilja behagade Gud lika mycket som om han hade dött i hednaland och i strid mot de otrogna för den heliga katolska tron.»