När klockorna brunnit upp i Sankt Peters kyrka i Rom, säger Kristus till bruden, att hon ej bör förundra sig, ty elementerna visa stundom tecken på kommande händelser, och så visa dessa klockor en påves nära förestående död och att en svår dom förestår honom, om han icke skyndsamt omvänder sig till Gud.
Kapitel 96

Kort före en påves död hände det, att klockorna i Sankt Peters kyrka i Rom genom en sällsam tillfällighet brunno upp. När bruden hörde detta, förundrade hon sig. Medan hon bad, uppenbarade sig Kristus för henne och sade: »I sanning, dotter, detta är ett stort tecken, ty liksom det är skrivet, att alla elementerna liksom ömkade mig vid min död, då de höllo tillbaka sitt sken och sin vanliga verkan, så strida ock stundom elementerna och de skapade tingen för Gud samt kungöra och bevittna i sin gång Guds vrede och kommande händelsers tecken. Se, liksom klockorna nu brinna upp, komma alla att ropa: 'Den höge herrn är död, herr påven har gått bort; vare denna dag välsignad men icke denne herre välsignad!'

O det är sällsamt, att när alla borde ropa: 'Må denne herre leva länge och leva lyckligt', då ropa de och säga glatt: 'Må han fara ned och icke stiga upp!' Nej, det är icke underligt, ty han, som borde ha ropat: 'Kommen, och I skolen finna ro till edra själar', han ropade: 'Kommen och sen mig i min ståt och min fåfänga; jag är större än Salomo! Kommen till min gård och tömmen edra penningpungar, och I skolen finna edra själars förtappelse!' Så ropade han med sitt exempel och sin gärning. Och därför nalkas nu min vredes tid, och jag skall döma honom som en förskingrare av Petri hjord. O vilken dom förestår honom icke! Dock skall jag, om han ännu vill omvända sig till mig, skynda honom till mötes på halva vägen som en mild fader.»