När den heliga Birgitta, Kristi brud, var i Rom och en gång var försjunken i bön, började hon tänka på jungfrufödelsen och på denna stora godhet av Gud, att han ville utvälja den renaste moder åt sig. Och hennes hjärta upptändes då av så stor kärlek till jungfrun, att hon sade inom sig: »O min fru, du himmelens drottning, så mycket gläder sig mitt hjärta åt att den högste Guden valt dig till moder och förlänat dig en så hög värdighet, att jag hellre skulle vilja evigt plågas i helvetet än att du skulle mista det allra minsta av en så hög ära eller av din himmelska värdighet».

Och så stod hon hänryckt, från sina sinnen och berusad av kärlekens sötma, upplyft i den inre betraktelsens extas. Jungfrun visade sig då för henne och sade: »Giv akt, min dotter! Jag är himmelens drottning. Emedan du älskar mig med en så omätlig kärlek, vill jag förkunna för dig, att du skall vallfärda till den heliga staden Jerusalem, när det så behagar min Son, och därifrån till Betlehem, varest jag på rätta platsen skall visa dig hur allt gick till, när jag födde samme min Son Jesus Kristus, ty så har det behagat honom.»