Kristus talar till bruden och säger: »Säg honom, att om han vill kallas biskop enligt den gudomliga domens rättvisa, så får han icke efterlikna sederna och vanorna hos många av dem, vilka nu äro Kyrkans styresmän. Jag tog mänsklig gestalt av en jungfru, för att jag med ord och gärningar skulle uppfylla den lag, som från evighet var bestämd av gudomen; jag öppnade himmelens port med mitt hjärteblod och upplyste vägen genom ord och gärningar, så att alla skulle nyttja mitt exempel för att förtjäna det eviga livet.

Men ack, de ord som jag sade och de gärningar som jag gjorde i världen, de äro nu nästan helt glömda och förgätna, och ingen har bidragit därtill så mycket som kyrkornas föreståndare, vilka äro fulla av högmod, vinningslystnad och den kroppsliga lustans ruttenhet, vilket allt strider mot mina bud och mot den heliga Kyrkans hedervärda stadgar, vilka mina vänner i sin stora fromhet instiftat efter min himmelsfärd, då jag fullbordat min vilja i världen.

Dessa onda kyrkofurstar, uppfyllda av den onde andens elakhet, ha nämligen givit människorna exempel, som äro mycket skadliga för själarna, och därför tillkommer det mig att utkräva full rättvisa av dem, fälla dom över dem, utplåna dem ur livets bok i himmelen och sätta dem hos min ovän Lucifer i helvetet, på det att de evigt månde pinas i helvetets rum. Dock må du veta, att om de vilja bättra sig före döden, älska mig av hela sitt hjärta och avhålla sig från synder, så skall jag vara redo att bevisa dem barmhärtighet. Säg honom alltså såsom å dina vägnar dessa ord, som här följa:

Min herre, det händer ibland, att det från en svart ugn slår ut en vacker låga, nyttig och högst nödvändig, när det gäller att förfärdiga sköna arbeten. Dock bör man icke fördenskull berömma ugnen för dess svarta färg, utan lov, ära och tacksägelse bör man ägna honom, som är mästare och konstnär till dessa verk. På samma sätt är det med mig ovärdiga, om I finnen något nyttigt i mina råd, ty då bören I ständigt ägna oändlig tacksägelse och välvillig tjänst icke åt mig utan åt Gud själv, som gjort och gör allt och som har fullkomlig vilja att göra gott. Min herre, jag börjar först tala om det, som berör många själars frälsning.

Jag råder er alltså, att I, om I viljen hava Guds vänskap, varken själv eller genom någon annan biskop viljen befordra några till de heliga vigningarna, såframt de icke förut blivit noggrant prövade genom goda klerker och befunnits vara så lämpliga beträffande sin vandel och sina seder, att de, enligt visa och sanningskära mäns vittnesbörd, kunna sägas vara värdiga ett sådant ämbete. Given också noga akt på att alla lydbiskopar under er ärkestol göra sammaledes, ty ingen kan föreställa sig, hur stor Guds vrede är mot sådana biskopar, som icke fråga efter att veta och noggrant undersöka, hurudana de äro, som de befordra till så höga vigningar i sina biskopsdömen. Vare sig de göra detta på grund av andra människors bön eller sin egen försumlighet, lättja eller fruktan, skola de avlägga den strängaste räkenskap inför Guds domstol över detta.

Jag råder er även att undersöka, vilka präster i edert stift som hava själavård, och åtminstone en gång om året samla dem i eder närhet för att med dem dryfta både det som rör deras egna och deras församlingsbors själars frälsning. Och om till äventyrs alla icke kunna samlas på en och samma dag, så må vissa tider fastställas, inom vilka de varje år var för sig komma till eder, så att ingen av dem kan ursäkta sig med att han icke på hela året haft tid att komma och rådgöra med eder. I bören då framhålla för dem, vilket liv de, som hava ett så värdigt ämbete, måste föra. Veten även, att de präster, som hava frillor och ändå celebrera mässan, de äro lika välbehagliga för Gud som Sodoms invånare voro, vilka av Gud nedsänktes i helvetet.

Och ehuru mässan i och för sig alltid är densamma och har lika stor verkningskraft, så är dock den fridskyss, som sådana liderliga präster giva i mässan, lika angenäm för Gud som den kyss varmed Judas förrådde allas Frälsare. Försöken alltså ständigt att så mycket som möjligt - med ord och gärningar och genom att locka, klandra eller hota - samverka till att de bemöda sig att föra ett kyskt liv, särskilt eftersom de skola handhava det allraheligaste sakramentet och med sina händer meddela det åt andra kristtrogna.

Vidare skolen I hälsosamt förmana alla högre prästmän, d. v. s. prelater och kaniker, och även lägre prästmän, som äro underkastade eder jurisdiktion och uppbära kyrkliga inkomster, att de bättra sig helt och hållet. Och ingen må tro, att om han blott avhåller sig från sodomi, så är det tillåtet för honom att bedriva något slags skörlevnad. Det må alltså icke av denna anledning tillåtas dem att beblanda sig med kvinnor, ty varje kristen, som har förståndets bruk och icke bryr sig om det eviga livet medan han lever på jorden, skall efter döden utan tvivel utstå de värsta helveteskval i evighet.

Jag råder er även, att edert tjänstefolk ej må vara alltför talrikt, så att det vittnar om högfärd, utan väl avpassat efter edert ämbetes nödvändighet och eder ställnings fordringar. De klerker, som kallas edra följeslagare, bören I, varhelst I ären, snarast hava hos eder för edert goda vittnesbörds skull än av fåfäng ära och skryt; de må f. ö. hellre vara få än många.

Men sådana klerker, som I underhållen endast för att de skola sjunga tidegärd, bedriva studier, undervisa andra eller utföra skrivarbete, mån I hava så många som Eder lyster; I bören dock hava så noggrann uppsikt som möjligt över deras tillbörliga tuktan och förmaning och deras själars välfärd. Given också akt på edra övriga tjänare, att var och en av dem har sin syssla, och om några skulle vara överflödiga, mån I icke heller behålla dem av fåfänga, så att edert hjärta blir högmodigt, därför att I haven flera tjänare än edra ämbetsbröder.

De verkligt nödvändiga tjänare, som I haven hos eder, mån I beständigt hålla ögonen på; I bören noggrant rannsaka deras levnad såsom en god husfader, rätta deras gärningar, vandel och seder, faderligt omhulda dem med goda lärdomar och förmana dem, så att de lära sig att fly synderna och lasterna och försöka älska Gud över allting. Det är nämligen mera välbehagligt för Gud och nyttigt för er själv, att I icke alls haven någon tjänare hos eder, vilken icke vill taga lärdom av kloka råd eller göra ödmjuk bättring för sina förseelser.

Beträffande edra kläder råder jag, att I i eder ägo aldrig haven mer än tre omgångar samtidigt; det som är därutöver mån I genast skänka Gud. Av sängkläder, handdukar och borddukar mån I blott behålla så mycket som är nödvändigt och nyttigt för eder; given det övriga åt Gud! Av silvertallrikar och silverstop mån I för eder räkning behålla så mycket som behövs för eder egen person och för de gäster som äta vid edert bord; det överflödiga mån I med glatt sinne skänka Gud, ty edra tjänare och de gäster, som sitta vid andra bord än edert eget, kunna utan att blygas äta och dricka ur tenn-, ler-, trä- eller glaskärl. Ty den sedvänja, som nu är rådande i biskopars och herrars hus, nämligen att hava en myckenhet guld- och silversaker, den är högeligen avskyvärd inför Gud, som för vår skull underkastade sig all fattigdom, och mycket fördärvlig för själarna. Akten eder vidare för alltför många och fina maträtter.

Haven icke heller alltför stora och dyrbara hästar utan sådana, som äro måttliga till storlek och pris. Ty de stora hästarna behövas av dem, som utsätta sig för krigsfaror för att försvara rättvisan och skydda livet, icke av högmod. Jag säger eder, att så ofta prelater av högmod, fåfänga och ärelystnad bestiga stora hästar, bestiger djävulen deras hjärtan. Ty jag vet en person, som, när prelater och kardinaler av högfärd lyfte fötterna för att rida på sina stora hästars ryggar, såg hur djävlar i negrers skepnad lyfte fötterna, foro upp på prelaternas halsar och hånskrattande sutto där, och så ofta prelaterna i högfärd sporrade sina hästar, lyfte negrerna i sin glädje huvudena och satte sporrarna i dessa ryttares bröst.

Vidare råder jag, att I låten edra vikarierande präster lova under edgång, att de å edert ämbetes vägnar icke fördrista sig att göra något emot rättvisan. Och om de sedan ändå handla däremot, mån I låta tukta dem enligt rättvisan. Om I gören så som jag nu sagt, kunnen I förlita eder på att edert samvete är rent.

Vidare ger jag ett råd till hugnad för edra avlidnas själar, om vilka I haven frågat mig, huruvida de äro i skärselden eller ej och vilka kärleksgärningar I bören göra för dem. Jag svarar och säger, att I varje dag under ett helt år mån låta frambära två mässor för dem, varje dag livnära två fattiga och varje vecka giva en florin åt fattigt folk. Sägen även till sockenprästerna, att de förmana sina sockenbor och tillrättavisa dem för de uppenbara synder, som falla under deras jurisdiktion, så att de kunna föra ett bättre liv. De, som icke vilja tillrättavisa sig, må näpsas av eder.

Om I kännen några, som uppenbart synda mot Gud och rättvisan, och om dessa äro så mäktiga våldsherrar, att I icke ären i stånd att skipa rättvisa mot dem, mån I säga till dem med lätta och milda ord, att de bättra sig. Om de icke vilja lyda, mån I överlämna dem åt Guds dom, och Gud skall se, att eder vilja är god. Man bör icke kasta ett saktmodigt lamm mellan vargens rovgiriga tänder, ty därav blir vargen endast vildare; dock bören I kärleksfullt varna dem för deras själafara, såsom en fader gör med sina barn, när de göra honom emot. I fån icke heller underlåta att bestraffa av kroppslig fruktan, såframt icke någon fara för själarna skulle kunna uppstå därigenom.