Jungfru Maria talar till den heliga Birgitta och säger: » Jag vill säga dig, hur jag gjorde med din son Karls själ, när hon skildes från kroppen. Jag gjorde såsom en kvinna, vilken står hos en barnaföderska och hjälper barnet, så att det ej drunknar i blodflödet eller kväves i den trånga öppning, varigenom det går ut, och även ser till, att icke barnets ovänner, om de äro i samma hus, kunna dräpa det. På detta sätt gjorde jag. Jag stod nämligen hos denne din son Karl kort innan han gav upp andan, på det att han icke skulle hava den köttsliga kärleken så starkt i minnet, att han fördenskull tänkte eller talade något som vore Gud misshagligt eller ville underlåta något som behagade Gud eller till sin själs skada ville förverkliga något, som strede emot Guds vilja.

Jag hjälpte honom även i den trånga öppningen, nämligen vid hans själs utgång från kroppen, så att han icke skulle lida så svåra dödskval, att han därigenom kunde bliva otålig eller kanske förtvivla och glömma bort Gud i dödsstunden. Jag skyddade även själen för hennes dödsfiender, nämligen djävlarna, så att ingen av dem kunde beröra henne; så snart hon lämnat kroppen, tog jag henne i min vård och mitt försvar, och då flydde ögonblickligen hela djävlaskaran, som i sin ondska velat uppsluka och evigt pina henne. Men huru det efter samme Karls död hölls dom över hans själ, det skall visas dig när det behagar mig.»

Den andra uppenbarelsen om samma ämne.
Efter några dagar visade sig Jungfru Maria åter för fru Birgitta, medan denna vakade i bön. Hon sade då: »Genom Guds godhet är det dig nu tillåtet att se och höra, hur det hölls dom över ovannämnda själ, sedan den lämnat kroppen. Vad som då skedde på ett ögonblick inför Guds ofattbara majestät, det skall utförligt visas dig genom tidsavstånd och i kroppslig liknelse, så att ditt förstånd mäktar fatta det.»

I samma stund såg fru Birgitta sig förflyttad till ett stort och skönt palats, där Herren Jesus Kristus satt till doms, krönt som kejsare och omgiven av en oräknelig skara av tjänande änglar och helgon. Bredvid honom stod hans högt värdiga moder, som uppmärksamt lyssnade till domen. Inför domaren syntes även en själ stå, mycket rädd och bävande, naken såsom ett nyfött barn och likasom helt blind, så att hon ingenting såg men i sitt medvetande dock förstod vad som sades och gjordes i palatset. En ängel stod på höger hand om domaren bredvid själen och en djävul på vänster hand, men ingendera kom vid själen eller berörde henne.

Då ropade djävulen och sade: »Hör, du allsmäktige domare! Jag klagar inför dig över en kvinna, som både är min härskarinna och din moder och som du älskar så mycket, att du givit henne makt över himmel och jord och över oss alla avgrundsandar. Hon har nämligen gjort mig orätt i det som rör denna själ, som står här. Enligt rättvisans fordringar hade jag genast, så snart denna själ lämnat kroppen, bort få lägga beslag på henne och jämte mitt sällskap föra henne inför din domstol. Men se, du rättvise domare, denna kvinna, din moder, tog med sina händer denna själ, nästan innan hon gått ur mannens mun, i sitt starka försvar och förde henne så till din domstol!»

Då svarade Jungfru Maria, Guds moder, så: »Lyssna, du djävul, till mitt svar! När du blivit skapad, förstod du den rättvisa, som från evighet och utan begynnelse var hos Gud, och du hade även fri vilja att göra det som mest behagade dig. Och ehuru du föredragit att hata Gud framför att älska honom, förstår du dock städse mycket väl vad som bör ske enligt rättvisan. Jag säger dig alltså, att det snarare tillkom mig än dig att föra denna själ inför Gud, den sanne domaren. Ty när denna själ var i kroppen, hade hon stor kärlek till mig och betänkte ofta i sitt hjärta, att Gud värdigats göra mig till sin moder och upphöja mig över allt skapat.

Därigenom begynte hon ock älska Gud med så stor kärlek, att hon sade i sitt hjärta: 'Jag gläder mig så över att Gud har sin moder, Jungfru Maria, kärare än allt annat, att det icke finns något skapat ting eller någon kroppslig förnöjelse i världen som jag ville taga emot i utbyte för denna glädje, vilken jag föredrager framför alla jordiska fröjder. Och om det vore möjligt, att hon i det allra minsta stycke kunde avlägsnas av Gud från den värdighet, hon äger, så ville jag hellre låta mig evigt pinas i avgrundens djup. Därför vare Gud oändlig tacksägelse och evinnerlig ära för den välsignade nåd och omätliga ära som han förunnat sin högt värdiga moder!' Se nu, djävul, med en sådan vilja dog han! Vilket synes dig nu mera rättvist, att hans själ försvarad av mig kom inför Guds domstol eller i dina händer för att obarmhärtigt pinas?»

Djävulen svarade: »Jag har ingen rätt att fordra, att denna själ, som älskat dig mera än sig själv, kommer i mina händer innan domen är fälld. Men ehuru du, i enlighet med rättvisan, före domen bevisat henne denna nåd, så döma dock hennes gärningar, att hon efter domen skall komma i mina händer för att pinas. Nu, o drottning, frågar jag dig, varför du körde bort oss alla demoner från hans kropp, när själen skulle lämna den, så att ingen av oss kunde förorsaka honom någon skräck eller injaga fruktan i honom.»

Jungfru Maria svarade: »Detta gjorde jag för den brinnande kärleks skull, som han hade till min lekamen, och för den glädjes skull, som han kände över att jag är Guds moder. Därför utverkade jag av min Son den nåden, att ingen ond ande fick nalkas honom var han än var, ja icke ens där han nu är.»

Därefter talade djävulen till domaren och sade: »Jag vet, att du är själva rättvisan och makten. Du dömer icke mera orätt mot en djävul än mot en ängel. Tilldöm mig alltså denna själ! Med den kunskap, som jag fick när du skapade mig, har jag uppskrivit alla hennes synder, och med den ondska, som jag hade då jag föll från himmelen, har jag bevarat dem. Ty så snart denna själ kom till den urskillningens ålder, att hon riktigt förstod att det, som hon gjorde, var synd, då drog den egna viljan henne att hellre vilja leva i världslig högfärd och köttsliga njutningar än stå emot sådant.»

Ängeln svarade: »Så snart hans moder förstod, att hans vilja var benägen för synd, kom hon honom till hjälp med barmhärtighetsgärningar och dagliga böner, på det att Gud måtte förbarma sig över honom och på det att han icke skulle fjärma sig från Gud, och för dessa gärningar av hans moder erhöll han gudsfruktan, så att han, så snart han fallit i synd, genast skyndade att bikta sig.»

Djävulen svarade: »Mig tillkommer det att berätta hans synder». Och han skulle börja, men i samma ögonblick började han ropa och gråta och noggrant söka i sig själv, både i huvudet och i alla lemmar som han syntes hava, och man såg honom skälva så stor han var, och i sin stora bestörtning ropade han: »Ve mig elände! Nu är mitt långa arbete till ingen nytta. Icke endast själva texten är nu förintad och glömd, utan förbränt är även det material, varuppå allt blev skrivet. Materialet betecknar de tillfällen, då han syndade, och dem kommer jag nu lika litet ihåg som de synder, vilka skrivits däruppå.»

Ängeln svarade: »Detta har hans moders tårar och långa arbete och många böner förorsakat. Den medlidsamme Guden hörde hennes klagan och gav hennes son denna nåd: att han för var synd, som han begick, fick ånger, så att han ödmjukt biktade sig av Gudskärlek. Därför äro dessa synder glömda och förgätna i ditt minne.»

Djävulen svarade, att han ännu hade en säck full med skrifter, d. v. s. de botövningar, som denne riddare tänkt göra för sina synder men dock försummat. »Därför tillkommer det mig», sade han, »att pina honom, ända tills alla de synder blivit tillfyllestgjorda, som denne riddare icke brytt sig om att bättra i sitt liv.»

Ängeln sade: »Öppna säcken och begär dom över de synder, för vilka det tillkommer dig att pina själen». Då ropade djävulen som en galning: » Jag är plundrad på min makt! Nu är icke endast säcken berövad mig utan även de synder, med vilka den var fylld. Säcken, vari jag lade alla orsaker, som jag hade till att straffa honom, var hans lättja, ty av lättja underlät han många goda ting.»

Ängeln svarade: »Hans moders tårar ha plundrat dig, slitit upp säcken och förstört skriften, ty så mycket behagade hennes tårar Gud».
Djävulen sade: »Ännu har jag någonting att bära fram här, nämligen hans förlåtliga synder».
Ängeln svarade: »Han fick vilja att vallfärda från sitt fädernesland, lämnade gods och vänner, besökte under mångfaldig möda heliga platser och full-gjorde sålunda detta samt beredde sig även så, att han var värd att vinna avlat av den heliga Kyrkan. Genom att göra bättring för sina synder önskade han även blidka Gud, sin Skapare. Därför äro även alla de fall, som du sagt dig hava skrivit upp såsom synder, honom förlåtna.»

Djävulen invände: »Ännu tillkommer det mig att straffa honom för alla de förlåtliga synder som han begått och som ingalunda äro sonade med avlat. De äro tusen sinom tusen, och de äro alla uppskrivna på min tunga.» Ängeln svarade: »Räck ut tungan och visa skriften!» Djävulen jämrade sig högt och ropade som en galning. Han sade: »Ve mig, jag har inte ett enda ord att säga, ty min tunga är avskuren med roten och alla dess krafter borta!»

Ängeln svarade: »Detta har hans moder åstadkommit med sina outtröttliga böner och sin möda, ty hon älskade hans själ av hela sitt hjärta. För hennes kärleks skull behagade det Gud att tillgiva honom alla hans förlåtliga synder, som han begått från sin barndom och ända till sin död, och därför tros din tunga ha mist sina krafter.»

Djävulen svarade: »Ännu har jag en sak noggrant gömd i mitt hjärta, och den kan ingen utplåna. Det är, att han förvärvade något med orätt och ej tänkte på att återställa det.»
Ängeln sade: »För sådant tillfyllestgjorde hans moder med allmosor, böner och barmhärtighetsgärningar, så att rättvisans stränghet förvandlades till mild barmhärtighet, och Gud gav honom fullkomlig vilja att icke spara sina gods, utan, såvitt det var honom möjligt, fullständigt återgälda alla dem, från vilka han orättvist tagit något. Denna vilja tog Gud för fullbordad gärning, eftersom han icke kunde leva längre. Nu tillkommer det sålunda hans arvingar att tillfyllestgöra för sådant, så gott de kunna.»

Djävulen invände: »Då jag alltså icke har makt att straffa honom för synderna, bör jag dock få tukta honom för att han icke övade goda gärningar och dygder, när han kunde och var frisk till kropp och själ. Dygder och goda gärningar äro nämligen de skatter, som han borde föra med sig till ett sådant rike som Guds ärofulla rike är.

Tillåt mig alltså att med plågor ersätta det som brast honom i goda gärningar!»
Ängeln svarade: »Det står skrivet, att åt den som beder skall bliva givet och för den som ihärdigt klappar skall bliva upplåtet. Hör alltså, du djävul: hans moder har i mer än trettio år med kärleksfulla böner och fromhetsverk ihärdigt klappat på barmhärtighetens port för honom, och hon har gjutit många tusen tårar, för att Gud skulle värdigas ingjuta sin Helige Ande i hans hjärta och så ingiva denne hennes son att med glatt sinne använda sina gods, sin kropp och sin själ i Guds tjänst.

Detta gjorde också Gud, ty denne riddare blev så brinnande i anden, att det icke behagade honom att leva för något annat än att följa Guds vilja. Och se, när Gud anropats så länge, ingöt han sin välsignade Ande i hans hjärta, och Guds jungfruliga moder gav honom av sin kraft vad som brast honom i de andliga vapen och kläder, som tillkomma de riddare, vilka skola träda in i himmelriket till den högste härskaren. De helgon i himmelriket, vilka denne riddare särskilt älskade medan han levde, bragte honom hugnad med sina förtjänster.

Han samlade själv en skatt såsom de pilgrimer göra, vilka dagligen byta ut förgängliga ägodelar mot eviga rikedomar, och emedan han gjorde så, fick han evig glädje och heder, och särskilt för den brinnande längtan som han hade att vallfärda till den heliga staden Jerusalem och för att han så ivrigt åstundade att (om han blott hade kunnat det) våga sitt liv i krig för att det heliga landet åter skulle komma i de kristnas herravälde och Herrens ärorika grav hållas i tillbörlig vördnad. Därför har du, djävul, ingen rätt att ersätta det, som han ej själv kunde fullborda.»

Djävulen svarade: »Ännu saknar han kronan. Gärna skulle jag vilja ställa om, att den förbleve ofullbordad.»
Ängeln svarade: »Det är visst och sant, att alla, som rädda sig själva från helvetet genom att uppriktigt ångra sina synder, bringa sin vilja i överensstämmelse med Guds vilja och av hela sitt hjärta älska Gud, de skola vinna Guds nåd. Det behagar även Gud att giva dem krona av sin välsignade mänskliga lekamens segerkrona, om de blott blivit renade enligt rättvisans fordringar. Därför har du, o djävul, icke alls något att skaffa med hans krona.»

När djävulen hörde detta, ropade han högt, tjöt i sin otålighet och sade: »Ve mig! Allt mitt minne är mig fråntaget. Jag kommer icke längre ihåg varuti denne riddare följde min vilja och - detta är ännu besynnerligare - jag har t.o.m. glömt, vilket namn han bar på jorden!»

Ängeln svarade: »Vet, att han nu i himmelen kallas 'tårarnas son'».
Djävulen ropade högt och sade: »O vilken förbannad sugga är icke hans moder, som hade en så vid buk, att mycket, mycket vatten kunde rymmas där och alla utrymmen däri voro uppfyllda av tårars vatten! Vare hon förbannad av mig och av hela mitt sällskap!»
Ängeln svarade: »Din förbannelse är Guds heder och alla hans vänners välsignelse». Då talade domaren Kristus och sade: »Gå bort, djävul, du min fiende!» Sedan sade han till riddaren: »Kom, du min utvalde!» Och genast tog djävulen till flykten.

När bruden såg detta, sade hon: »O eviga och omätliga kraft, Jesus Kristus, Gud och Herre, det är du, som i hjärtana ingjuter alla goda tankar, böner och tårar! Du döljer dina nådegåvor och beskär evig, ärorik belöning för dem! Dig vare heder och tjänst och tacksägelse för allt vad du har skapat! O min ljuvaste Gud, du är mig allra kärast, kärare för mig än kropp och själ!»

Ängeln talade då till samma Kristi brud och sade: »Du må veta, att denna syn icke endast till din egen tröst visades dig av Gud utan även för att Guds vänner måtte förstå, hur mycket han värdigas göra med anledning av sina vänners böner, tårar och arbeten, om de kärleksfullt bedja och arbeta för andra med ihärdighet och god vilja. Vet även, att denne riddare, din son, icke fått sådan nåd, om han icke från sin barndom haft vilja att älska Gud och hans vänner och att bättra sig efter alla syndafall.»