När jag sörjde och grät vid Kalvarieberget, såg jag min Herre naken och hudflängd ledas bort av judarna till att korsfästas. De bevakade honom noggrant. Jag såg även, att ett hål var uthugget ur berget och att bödlarna runtomkring voro beredda att begå sitt grymma verk. Men Herren vände sig till mig och sade till mig: »Giv noga akt, du, ty i denna bergspringa var korsets fot fästad i mitt lidandes stund!»

Och jag såg genast, hur judarna stadigt fäste hans kors i bergspringan med träpluggar runtomkring, hårt fastsatta med hammare, så att korset skulle stå säkert och icke falla. När korset var stadigt fastsatt på detta sätt, lade de genast träplankor runtomkring korsets stam, så att de bildade en trappa och räckte ända upp till det ställe, där hans fötter skulle fastspikas, och sålunda kunde både han och bödlarna stiga uppför dessa trappsteg och de senare stå där, medan de korsfäste honom, vilket var bekvämare för dem.

De gingo därefter uppför dessa trappsteg och ledde honom under våldsamt begabbande och hån, och han gick villigt med likt ett saktmodigt lamm, som föres bort att slaktas. När han nu stod uppe på träställningen, sträckte han genast frivilligt och icke tvingad ut sin arm, öppnade sin högra hand och lade den på korset.

De vilda plågoandarna korsfäste den ohyggligt grymt och genomborrade den med en spik på det ställe där benet var fastast. Sedan drogo de med tillhjälp av ett rep våldsamt ut hans vänstra hand och fäste den vid korset på liknande sätt. De tänjde övermåttan ut hans kropp på korset, lade det ena benet över det andra och fäste så de förenade fötterna vid korset med två spikar. Så hårt utsträckte de hans ärorika lemmar på korset, att nästan alla hans ådror och senor brusto.
Törnekronan, som de tagit bort från hans huvud innan de korsfäste honom, satte de nu ånyo på hans högtheliga huvud, och den stack så hårt hans vördnadsvärda huvud, att hans ögon genast blevo fyllda av det flytande blodet, hans öron blevo tilltäppta och hans ansikte och skägg liksom övergötos och färgades av det rosen-röda blodet. Bödlarna och krigsmännen togo sedan hastigt bort trappställningen från korset, och korset stod kvar där, ensamt och högt, och min Herre korsfäst därpå.

När jag, uppfylld av sorg, betraktade deras grymhet, såg jag hans förkrossade moder ligga på marken, liksom skälvande och halvdöd. Johannes och hennes systrar tröstade henne, där de stodo icke långt från korset på högra sidan. Den nya smärta jag då kände, nämligen medlidandet med Kristi allraheligaste moder, grep mig så djupt, att det var som om ett vasst svärd trängde in i mitt hjärta under gränslös bitterhet.

Omsider stod hon upp, hans smärtefulla moder, liksom avdomnad i kroppen, och såg på sin Son. Hennes systrar höllo henne uppe, och hon stod där alldeles lamslagen av sin sorg, ja såsom död, levande genomstungen av smärtans svärd. När hennes Son såg henne och sina andra vänner gråta, anbefallde han henne med sorgsen röst åt Johannes, och det framgick så väl av hans åtbörder och röst, att hans hjärta av medlidande med modern genomborrades med en oändlig smärtas vassa pil.

Hans sköna, älskliga ögon syntes nu halvdöda, hans mun var öppen och blodig, hans ansikte blekt och insjunket, stötande i blått och höljt av blod, och hela kroppen var blåblek och ytterst försvagad av den ständiga blodsförlusten. Huden och det jungfruliga köttet i hans högtheliga lekamen voro så fina och tunna, att ett blått märke genast framträdde där efter det minsta slag. Ibland försökte han sträcka ut sig på korset till följd av de övermåttan bittra kval han kände under den våldsamma, häftiga plågan. Ty stundom steg värken från hans genomstungna lemmar och ådror upp till hjärtat och plågade honom grymt med det kvalfullaste martyrium, och så förlängdes hans död under svårt, ohyggligt bittert lidande.

Utom sig av de oerhörda kvalen och redan nära döden ropade han till Fadern med hög och sorgsen röst och sade: »O Fader, varför har du övergivit mig?» Hans läppar voro då bleka, tungan var blodig, och den insjunkna magen lådde fast vid ryggen, som om den ej hade några inälvor. Ånyo ropade han, i den svåraste pina och ångest: »Fader, i dina händer anbefaller jag min ande». Då höjde sig hans huvud något men sjönk genast ned, och så gav han upp andan.

När hans moder såg detta, skalv hon i hela kroppen av oändlig sorg och bedrövelse och skulle ha fallit till marken, om icke de andra kvinnorna hållit henne uppe. I det ögonblicket sjönko hans händer, på grund av kroppens stora tyngd, något ned från de platser, där spikarna genomborrat dem, och kroppen hölls sålunda uppe av de spikar, varmed fötterna voro korsfästa. Fingrar, armar och händer voro mer uttänjda än förut. Hans skuldror och rygg voro hårt pressade mot korset.

Då ropade de kringstående judarna hånfulla ord till hans moder. Somliga sade: »Maria, nu är din son död!» Andra sade andra begabbande ord. Medan nu folkhopen stod runtomkring, kom en man springande i största raseri och stack så häftigt ett spjut i hans högra sida, att spjutet så när hade trängt ut genom kroppens andra sida. När spjutet drogs ut ur kroppen, föll genast en våldsamt forsande blodström ut ur såret, men spjutspetsen och en del av skaftet kommo röda och blodövergjutna ut ur kroppen. När hans moder såg detta, skälvde hon och grät bittert, så att det tydligt syntes av hennes ansiktsuttryck och åtbörder, att hennes själ då blev genomstungen av sorgens vassa svärd.

Sedan gick folkhopen därifrån, och några av Herrens vänner togo ned honom. Hans milda moder tog honom i sina heliga armar, där hon satt, och lade honom i sitt knä, sårad, sönderriven och blåblek som han var. Djupt bedrövad torkade hon av hela hans kropp och dess sår med sitt linnekläde, kysste hans ögon och tillslöt dem samt svepte honom i rent sindal. Så förde de bort honom med högljudd gråt och klagan och lade honom i graven.