Det hände en person, som vakade i bön, att hon blev hänryckt och i anden såg sig förflyttad till ett palats av omätlig storlek och outsäglig skönhet. Där fick hon se Jesus Kristus sitta bland sina helgon på sitt majestäts härskartron. Han öppnade sin välsignade mun och sade nedanstående ord:
»Jag är i sanning den högsta kärleken, ty allt vad jag gjort av evighet, det har jag gjort av kärlek, och likaså framgår allt, vad jag gör och skall göra i framtiden, helt och hållet av min kärlek. Ty kärleken är lika omätlig och stark hos mig nu som den var vid tiden för mitt lidande, när jag i min övermåttan stora kärlek genom min död frälste alla utvalda, som voro värda denna återlösning och frälsning, från helvetet. Om det vore möjligt, att jag kunde dö lika många gånger som det finns själar i helvetet, så att jag för var och en av dem åter skulle utstå en sådan död som jag den gången led för alla, så skulle nämligen min kropp vara redobogen att underkasta sig allt detta med glatt mod och den fullkomligaste kärlek. Men nu är det förvisso omöjligt, att min kropp ytterligare kan dö eller lida någon plåga och vedermöda.

Lika omöjligt är det att en själ, som efter min död blir fördömd till helvetet, någonsin skall befrias därifrån för att njuta den himmelska glädje, som mina helgon och utvalda känna vid den härliga åsynen av min lekamen, nej de fördömda skola lida helvetets plågor i evinnerlig död, eftersom de icke ville njuta välgärningen av mitt lidande och min död och icke följa min vilja medan de levde i världen. Och emedan ingen annan är domare över de förolämpningar som tillfogats mig än jag själv och enär min kärlek, som jag alltid bevisat människorna, framställer anklagelser inför min rättvisa, så tillkommer det rättvisan att döma häröver enligt min vilja.

Nu väcker jag alltså klagomål mot invånarna i riket Cypern såsom mot en enda människa. Jag anklagar dock icke mina vänner, som bo där och som älska mig av hela sitt hjärta och följa min vilja i allt, utan jag talar anklagande, såsom till en enda person, till alla dem, som förakta mig, som städse sätta sig upp mot min vilja och häftigt motstå mig. Jag börjar nu tala till dem alla såsom till en enda.

O Cyperns folk, du som är upproriskt mot mig, lyssna och giv noga akt på vad jag säger dig! Jag har älskat dig liksom en fader älskar sin ende son, vilken han vill upphöja till all ära. Jag tilldelade dig ett land, där du i överflöd skulle kunna besitta allt, som var nödvändigt till din kropps uppehälle. Jag sände dig den Helige Andes värme och ljus, för att du skulle förstå den rätta kristna tron, till vilken du troget förpliktade dig, liksom du i ödmjuk lydnad underkastade dig den heliga Kyrkans stadgar. Jag ställde dig även på en plats, som väl passade en trogen tjänare, nämligen bland mina ovänner, på det att du för ditt jordiska arbete och för dina kroppsliga strider skulle få en desto dyrbarare krona i mitt himmelska rike. Jag bar dig också länge i mitt hjärta, d. v. s. i min gudoms kärlek, och skyddade dig som en ögonsten under alla dina sorger och vedermödor.

Och så länge du höll mina bud och i trofast lydnad följde den heliga Kyrkans stadgar, kommo nästan otaliga själar från Cyperns rike till mitt himmelrike för att njuta den eviga äran hos mig. Men emedan du nu följer din egen vilja, gör allt som behagar ditt hjärta, icke fruktar mig som är din domare och icke älskar mig, som är din Skapare och som även återlöst dig genom min bittra, kvalfulla död, utan i stället har spottat ut mig ur din mun såsom något illaluktande och illasmakande samt inneslutit djävulen tillsammans med din själ i ditt hjärtas kammare men drivit ut mig därifrån såsom en tjuv och rövare och icke blyges mera för att synda i min åsyn än de oskäliga djuren för att beblanda sig, därför är det en välförtjänt och rättvis dom, att du drives ut ur himmelen från alla mina vänner för att evigt dväljas hos mina ovänner i helvetet.

Och det må du veta utan varje tvivel, att min Fader, som är i mig och jag i honom och den Helige Ande i oss båda, han är mitt vittne, att aldrig annat än sanning framgått ur min mun. Du kan därför vara förvissad om att var och en, som är så beskaffad, som du är nu och som icke vill bättra sig, hans själ skall gå samma väg, som Lucifer måste gå på grund av sitt högmod och Judas, som sålde mig i sin vinningslystnad, och Simri, vilken dödades av Pinehas för sin otukts skull. Ja, denne syndade med en kvinna emot mitt bud, och därför blev hans själ efter döden fördömd till helvetet.

Fördenskull förkunnar jag för dig, du cypriska folk, att om du icke vill omvända och bättra dig, så skall jag utplåna ditt släkte och din avkomma i Cyperns rike och varken spara fattig eller rik, ja jag skall så fullständigt utplåna detta släkte, att ditt minne inom kort skall falla i glömska ur människornas sinnen, alldeles som om I aldrig haden varit födda i världen. Sedan täckes det mig att här i Cyperns rike sätta nya plantor, som skola fullgöra mina bud och älska mig av hela sitt hjärta. Dock skolen I veta och vara vissa om, att var och en av eder, som vill bättra sig och ödmjukt återvända till mig, honom skall jag med glädje skynda emot såsom en mild herde, lyfta honom på mina skuldror och själv bära honom tillbaka till mina får.

Med mina skuldror förstår jag det, att den, som bättrar sig, han skall, för mitt lidandes och min döds skull, som jag utstod med min kropp och mina skuldror, bliva delaktig av den eviga hugsvalelsen i himmelriket och få njuta den hos mig. I skolen ock veta med full visshet, att I, mina ovänner, som bon i detta rike, ej voren värda, att en dylik vision eller gudomlig uppenbarelse från mig skulle sändas eder. Men några vänner till mig, som leva i samma rike och troget tjäna mig och älska mig av hela sitt hjärta, ha genom sitt arbete och sina tårfyllda böner bevekt mig till att låta eder förstå edra själars svåra fara genom denna min uppenbarelse. Ty för några av dessa mina vänner därstädes var det av mig från ovan uppenbarat, att otaliga själar från samma Cyperns rike bliva utestängda från den himmelska härligheten och för evigt dömda till helvetets död.

Dessa ovannämnda ord talar jag till de latinska kristna, som äro underkastade den romerska kyrkan i lydnad, som i dopet lovat mig den rätta romersk-katolska tron men som genom sina gärningar brutit med mig och alldeles avlägsnat sig från mig. De greker, som veta att det tillkommer alla kristna att hålla den kristna, katolska tron allena och blott vara en enda kyrka underdåniga, nämligen den romerska, samt hava min ende, allmänne ställföreträdare i världen, d. v. s. överbiskopen i Rom, till andlig herde över sig men som dock icke vilja andligen underkasta sig denna romerska kyrka och min ställföreträdare och bliva dem ödmjukt underdåniga, vare sig detta beror på deras hårdnackade högmod, deras vinningslystnad, deras köttsliga tygellöshet eller något annat världsligt, de äro ovärdiga att efter döden få misskund och förlåtelse av mig.

Andra greker, som gärna skulle vilja lära känna den romersk-katolska tron men som omöjligen äro i stånd därtill, som fromt och villigt skulle anamma den, om de kände till den och det vore dem möjligt, och ödmjukt underkasta sig den romerska kyrkan, som leva enligt sina samveten i den ställning och tro som de hava, avhålla sig från synd och föra en from vandel, de skola efter sin död röna min misskund i sin tuktan, när de bliva kallade inför min domstol. Grekerna må ock veta, att deras rike och herradömen aldrig skola uppleva trygghet och fredens lugn utan städse vara underkastade fienderna, av vilka de ständigt skola få utstå de största skador och dagligt elände, ända tills de med sann ödmjukhet, kärlek och fromhet underkasta sig den romerska kyrkan och tron och helt anpassa sig efter denna kyrkas heliga stadgar och kultbruk.»
Sedan denna person sett och hört detta i anden, försvann synen, och hon förblev fortfarande försänkt i bön under stor bävan och undran.