Oändlig tacksägelse och ödmjuk tjänst, lov och ära vare Gud i hans makt och eviga majestät, han som är en Gud i tre personer! Det behagade honom, den oändligt gode, att i sin allravärdigaste mandom tala till en person, som var försänkt i bön. Han sade: »Lyssna, du som fått nåden att höra och se andliga ting, och bevara noggrant dessa mina ord i ditt minne! Det var en man, som hette Franciscus. När han omvände sig från världslig högfärd och vinningslystnad och från köttets lastbara förnöjelse till botgöringens och fullkomningens andliga liv, så fick han uppriktig ånger över alla sina synder och fullkomlig vilja att bättra sig.

Han sade då: 'Det finns ingenting i denna världen, som jag icke är villig att lämna för min Herres Jesu Kristi kärlek och heder, och det finns heller ingenting i detta livet som är så svårt, att jag icke glatt vill uthärda det av kärlek till honom. Till hans ära vill jag göra allt vad jag kan, alltefter min kropps och själs krafter, och jag vill förmå och styrka så många som möjligt att av hela sitt hjärta älska Gud över allting.' Den ordensregel, som denne Franciscus började leva efter, var icke dikterad och hopsatt av hans eget mänskliga förstånd och hans egen klokskap utan av mig, enligt min vilja.

Varje ord, som står skrivet däri, ingavs honom av min Ande, och sedan framförde han och överräckte denna regel till andra. Det förhåller sig på samma sätt med alla andra regler, som mina vänner infört, i det de själva hållit och iakttagit dem och sedan framgångsrikt lärt och givit andra dem: de voro icke dikterade och sammansatta av deras eget förstånd och mänskliga visdom utan av den Helige Andes ingivelse. Franciscus' bröder, som kallas minoriter, höllo och iakttogo troget denna hans regel i några år, mycket andligt och fromt, i fullständig överensstämmelse med min vilja.

Emellertid kände djävulen, den gamle fienden, stor avund och bitterhet över att han icke förmådde besegra dessa bröder med sina frestelser och svek. Därför letade han noga för att kunna finna en man, vars vilja han skulle kunna beblanda med sin egen illasinnade anda. Slutligen fann han en klerk, som tänkte så: 'Jag skulle vilja vara i en sådan ställning, att jag kunde hava världslig ära och kroppslig njutning och samla så mycket penningar, att intet fattades mig av allt det som hör till min nödtorft och förnöjelse. Därför vill jag inträda i Franciscus' orden och låtsas vara mycket ödmjuk och lydig.'

Med en sådan avsikt och vilja gick nämnde klerk in i denna orden, och genast for djävulen in i hans hjärta och klerken blev broder i denna orden. Djävulen tänkte nämligen så: 'Liksom Franciscus med sin ödmjuka lydnad vill draga många från världen till att undfå stor lön i himmelen, så skall denne min broder, som skall kallas gensträvig eftersom han blir gensträvig mot Franciscus' regel, draga många av Franciscus' orden från ödmjukhet till högmod, från klok fattigdom till vinningslystnad, från den sanna lydnaden till att göra sin egen vilja och följa sin kropps lusta'. Och när denne broder gensträvig inträdde i Franciscus' orden, började han genast, genom djävulens ingivelse, tänka så: 'Jag skall visa mig så ödmjuk och lydig, att alla anse mig helig.

Men när andra fasta och hålla tystnad, då skall jag jämte mina särskilda vänner göra det motsatta: jag skall äta, dricka och tala så hemligt, att ingen av de andra märker det. Enligt regeln kan jag icke lovligen handhava penningar eller äga guld och silver; därför vill jag äga någon särskild vän, som i hemlighet förvarar mina penningar och mitt guld för min räkning, så att jag kan bruka detta tillgodohavande som jag vill. Jag vill också lära mig bokliga konster och inhämta vetande, så att jag därigenom kan vinna någon ära och värdighet i ordenslivet och förse mig med hästar, silverkäril, vackra kläder och dyrbara prydnader. Ifall någon klandrar mig för detta, vill jag svara honom, att jag gör så för min ordens heder. Om jag dessutom kan ställa om att jag blir biskop, så kan jag i sanning vara lycklig och nöjd med det liv som jag då får föra, ty då kan jag njuta min fulla frihet och förlusta min kropp.'

Nu skall du höra, vad djävulen har ställt till i denna Franciscus' orden. Det är verkligen så, att de bröder, vilka i gärning eller vilja och åstundan hålla den regel, som djävulen lärde broder gensträvig, äro i världen flera till antalet än de, vilka följa den regel, som jag själv lärde broder Franciscus. Du må likväl veta, att ehuru dessa bröder, d. v. s. Franciscus' och broder gensträvigs, äro beblandade med varandra så länge de leva i världen, skall jag dock efter döden skilja dem åt, ty jag är deras domare. Jag skall då döma de bröder, som följt Franciscus' regel, till att förbliva hos mig och Franciscus i den eviga glädjen, medan de, som följt broder gensträvigs regel, skola dömas till eviga straff i helvetets djup, såframt de icke före döden velat bättra sig och göra ödmjuk bot.

Detta är icke underligt, ty de, som borde giva världsmänniskorna exempel i ödmjukhet och helighet, de giva nu fula och lastbara exempel med sin vinningslystnad och sitt högmod. Sådana bröder kunna därför vara förvissade om - och det kunna även andra munkar vara, vilka av sin regel äro förbjudna att hava egendom men som dock hava det emot sin regel och som vilja blidka mig genom att giva mig någon del därav - att deras gåvor äro mig leda och förhatliga och icke värda någon god gengåva. Det är mig nämligen mera kärt och välbehagligt, om de samvetsgrant iakttaga den heliga fattigdom, som de lovat enligt sina regler, än om de skulle erbjuda mig allt det guld och silver, ja alla de metaller, som finnas i världen.

Du, som hör mina ord, må ock veta, att det icke hade varit dig tillåtet att se denna syn, om icke en av mina goda tjänare av hela sitt hjärta uppriktigt hade bedit till mig för denne franciskanbroder och av gudlig kärlek önskat giva honom några för hans själ nyttiga råd.»
Sedan jag sett och hört detta, försvann synen.