En person, som vakade i bön och hängav sig åt betraktelse, kom i hänryckning, varvid Jesus Kristus uppenbarade sig för henne och sade: »Hör, du som fått nåden att höra och se andliga ting, giv noga akt och inprägla i ditt sinne det som du nu hör och som du å mina vägnar skall kungöra för människorna! Du skall icke tala det för att förvärva heder eller mänskligt beröm åt dig själv, och du får icke heller förtiga det av fruktan för människors smädelse och förakt, ty detta, som du nu skall höra, uppenbaras dig icke blott för din egen skull utan även för mina vänners böners skull.

Några av mina utvalda vänner i staden Neapel ha nämligen under många år bedit till mig av hela sitt hjärta, både med böner och fromma mödor, för mina ovänner, som bo i samma stad, att jag skulle bevisa dem någon nåd, genom vilken de kunde dragas bort från sina synder och oseder och hälsosamt bättra sig. Bevekt av dessa människors böner giver jag dig nu dessa mina ord. Lyssna därför noga till vad jag säger dig!

Jag är allas Skapare, och herre över såväl djävlarna som över änglarna. Ingen kan undkomma min dom. Djävulen syndade på trefaldigt sätt emot mig, nämligen genom avund, övermod och kärlek till sin egen vilja. Hans högmod var så gränslöst, att han ville vara herre över mig, så att jag skulle vara honom underdånig. Så stor illvilja hyste han mot mig, att han, om det hade varit möjligt, gärna hade dödat mig för att själv kunna bliva herre och sitta på min tron. Så kär var honom hans egen vilja, att han aktade min vilja för intet, om han blott kunde förverkliga sin egen. Fördenskull föll han från himmelen, och från att ha varit ängel blev han djävul i helvetets djup.

När jag sedan såg hans ondska och stora illvilja mot människan, visade jag människorna min vilja och gav dem mina budord, så att de, om de följde dem, kunde behaga mig och misshaga djävulen. Sedan kom jag, för den stora kärleks skull som jag hyser till människorna, till världen och tog köttslig gestalt genom en jungfru. Jag lärde dem själv, genom handling och predikan, frälsningens sanna väg, och för att visa dem fullkomlig kärlek och välvilja öppnade jag med mitt eget blod himmelen för dem.

Men huru handla nu de människor, som äro mina ovänner, emot mig? I sanning, de förakta mina budord, de kasta ut mig ur sina hjärtan såsom avskyvärt gift, de spotta ut mig ur sin egen mun liksom ett ruttet föremål och känna leda vid att se mig, som om jag vore en stinkande spetälsk människa. Men djävulen och hans gärningar omfatta de med hela sin håg och handling, honom giva de tillträde till sina hjärtan, göra med lust och glädje hans vilja och följa hans onda ingivelser. Därför skola de genom min rättvisa dom få lön med djävulen i helvetet till evig tid.

Ty för det högmod, som de öva, skola de få blygd och evig skam, så att änglar och djävlar skola säga om dem, att de äro uppfyllda med skam ända till toppen. För deras omättliga vinningslystnad skall varje djävul i helvetet uppfylla dem med sitt dödliga gift, så att det i deras själar icke skall finnas kvar ett enda tomt ställe, som icke är fyllt med djävulskt gift. För den kättja, varav de brinna såsom oskäliga djur, skola de aldrig komma inför mitt ansikte för att njuta dess åsyn, utan de skola skiljas från mig, och de skola även se sin tygellösa lusta gäckad.

För övrigt må du veta, att liksom dödssynderna äro de svåraste synderna, så blir även en förlåtlig synd dödssynd, om människan finner behag i den och vill framhärda i den. Vet alltså, att man övar två synder (jag skall nu nämna dem för dig), vilka draga med sig andra synder. De förefalla alla vara förlåtliga synder, men emedan människorna förnöjas i dem och vilja fortsätta med dem, bliva de dödliga. Folket i Neapels stad begår även många andra avskyvärda synder, som jag ej vill nämna för dig.

Den första av de två synderna är, att ansiktena på de förnuftbegåvade varelserna målas med olika färger, sådana varmed livlösa bilder och avgudastatyer bestrykas, för att de inför andra må synas fagrare än jag skapade dem. Den andra synden är, att mäns och kvinnors kroppar missprydas och mista sitt rätta skick genom de oanständiga klädedräkter, som folket använder, och detta göra de av högfärd och för att synas skönare och mer förföriska till sina kroppar än jag Gud har skapat dem och för att de, som se dem, lättare måtte upptändas av sinnlig åtrå. Därför kan du vara förvissad om, att lika ofta som de insmörja sina ansikten med främmande färg, lika ofta mista de något av den Helige Andes ingivelse, och djävulen kommer dem närmare. Och så ofta de pryda sig med ohöviska, opassande kläder och sålunda vanställa sina kroppar, minskas själens prydnad och ökas djävulens makt.

O mina ovänner, I som gören sådant och fördristen eder att begå andra synder, som stå i strid med min vilja, varför glömmen I mitt lidande, och varför betänken I ej i edra hjärtan, huru jag naken bands vid pelaren, huru jag grymt sargades av hårda gissel, huru jag naken hängde på korset och klagade, full av sår och överhöljd med blod? Och när I målen och insmörjen edra ansikten, varför blicken I då ej på mitt ansikte och sen, huru det var fullt av blod? Varför given I icke akt på mina ögon, huru de förmörkades, fylldes av blod och tårar, och huru mina ögonlock blånade?

Varför sen I ej på min mun, och varför skåden I ej mina öron och mitt skägg, huru de miste sin färg och bestänktes med blod? Varför betrakten I ej mina övriga lemmar, hemskt sargade genom olika plågor, och huru jag på korset hängde blå-svart och död för eder skull och där blev begabbad och bespottad av alla, på det att I genom hågkomsten och det flitiga begrundandet därav skullen lära eder att älska mig, eder Gud, och sålunda undgå djävulens snaror, varuti I nu ären sorgligt insnärjda?

Ack, allt detta är glömt och förgätet inför edra ögon och i edra hjärtan! I beten eder som skökor, vilka älska köttets vällust men ej att föda barn. När de känna ett levande barn i sitt sköte, föranleda de genom örter och andra ting ett missfall, så att de ej behöva avstå från sin köttsliga vällust och sin ständigt upprepade skamliga förlustelse utan allt framgent kunna hängiva sig åt sin skörlevnad och sin smutsiga otukt.

Så gören ock I, ty jag, eder Gud, Skapare och Återlösare, besöker alla med min nåd och klappar på edra hjärtan, ty jag älskar alla. Men när I förnimmen någon ingivelse av den Helige Ande i edra hjärtan eller ånger, eller fatten någon god föresats vid lyssnandet till mina ord, genast begån I andligt sett fosterfördrivning genom att urskulda edra synder, finna njutning i dem och vilja framhärda i dem, till eder fördömelse. Sålunda gören I djävulens vilja och innesluten honom i edra hjärtan, medan I skymfligt fördriven mig. I ären alltså utan mig, och jag är icke med eder. I ären icke i mig utan i djävulen, ty det är hans vilja och ingivelser I lyden.

Sedan jag nu sagt eder domen, vill jag ock säga min barmhärtighet. Min barmhärtighet innebär, att ingen av mina ovänner är så stor syndare, att min barmhärtighet förvägras honom, om han begär den med ödmjukt och uppriktigt hjärta. Därför skola mina ovänner göra tre ting, om de vilja återfå min nåd och vänskap och försona sig med mig. Det första är, att de av hela sitt hjärta ångra, att de kränkt mig, deras Skapare och Återlösare.

Det andra är, att de inför sin biktfader avlägga ärlig, trägen och ödmjuk bikt och sålunda bättra alla sina synder, i det de göra bot och tillfyllestgörelse enligt biktfaderns kloka råd. Då skall jag nalkas dem och djävulen fjärma sig ifrån dem. Det tredje är, att de, sedan de fullgjort detta med fromhet och full-komlig kärlek, anamma min lekamen och föresätta sig att aldrig mera återfalla i sina forna synder utan härda ut i det goda ända till slutet.

Den, som bättrar sig på detta sätt, vill jag genast skynda till mötes såsom en mild fader mot sin vilsne son och mera villigt återupptaga honom i min nåd än han själv kan bedja om och föreställa sig. Och då skall jag vara i honom och han i mig, och han skall leva och glädjas med mig evinnerligen. Men över den, som framhärdar i sina synder och sin ondska, skall otvivelaktigt min rättvisa komma. När fiskaren ser fiskarna leka i vattnet i sin glada förnöjelse, kastar han ut sin metkrok i havet, drager turvis upp de fångade fiskarna, icke alla på en gång utan så småningom och några i sänder, och skickar dem så i döden, förgörande dem alla. Så skall också jag göra med mina i synden framhärdande ovänner.

Ty efterhand skall jag taga dem bort från detta världsliga liv, där de finna så stor förnöjelse i köttet. Ja, i den stund, då de icke tro det utan finna sin allra största förnöjelse, skall jag beröva dem det eviga livet och sända dem i den eviga döden, där de aldrig någonsin skola få se mitt ansikte, eftersom de mera älskat att göra och tillfredsställa sin tygellösa och förvända vilja än att fullgöra mina bud och min vilja.»
Sedan detta hörts försvann visionen.