Gud vare välsignad i evighet för allt sitt goda! Amen. - Min herre och vördnadsvärde fader, jag anbefaller mig ödmjukt. I haven ödmjukt skrivit till mig, att jag, en för eder okänd kvinna, i ödmjukhet skulle bedja till Gud för eder. Härpå svarar jag eder, efter ärlig samvetsrannsakan, att jag, som tyvärr är en ovärdig synderska, icke räcker till för detta. I haven också skrivit till mig, att jag skulle tillskriva eder några andliga råd till er själs välfärd. Därför ville Gud, som gav akt på eder tro och ödmjukhet, enligt sin hulda faderliga sed belöna eder åstundan och trofasthet i det han icke fäste sig vid mina synder utan blott vid den ödmjukt bedjandes hjärtelag.

Ty då jag synderska, ovärdig att göra sådant, i går bad för eder till min Herre Jesus Kristus, då uppenbarade han sig för mig i anden, talade till mig i liknelse och sade: »Du, som fått nåden att höra och se andliga ting, giv nu akt! Du må veta och vara viss om, att alla biskopar och abbotar samt övriga kyrkofurstar och prebendepräster med förpliktelse till själavård, som lämna sina kyrkor och de åt dem anförtrodda fåren (mina får) samt mottaga och behålla andra ämbeten och maktbefogenheter för att i sin nya ställning bliva mera hedrade av människorna och upphöjda till högre poster i världen, de äro, även om de icke stjäla eller röva något eller begå någon annan orättvisa i dessa sina nya ämbeten, inför mig lika svin, iklädda biskoplig eller prästerlig skrud, eftersom de skryta med dessa ämbeten och äreställningar och finna sin glädje däri och för dessas skull hava övergivit mina får och sina församlingar.

Det var (för att nu fullfölja denna liknelse) en hög herre, som inbjudit sina vänner till en festmåltid. Vid måltidstimman kommo svin, klädda på detta sätt, in i palatset till denne herre och dem, som sutto till bords med honom. Han ville giva dem av den kostbara maten på sitt bord, men då grymtade alla svinen högljutt och vägrade att äta de fina rätterna, medan de dock girigt åstundade att äta de simpla fröskidorna, såsom de voro vana.

När den höge herrn såg och märkte detta, vämjdes han vid deras tarvliga beteende och orenlighet och sade genast med stor vrede och harm till sina tjänare: 'Driven ut dem ur mitt palats, så att de få hålla till godo med fröskidor, ty det äro smutsiga svin som de värda! De varken vilja eller äro värdiga att äta av den mat, som jag låtit anrätta för mina vänner.'»

Därav, min vördade fader och herre, förstod jag i anden, att I bören rådfråga edert samvete, huruvida de Kristi får som anförtrotts er, d. v. s. invånarna i edert biskopsstift, andligen regeras väl i eder frånvaro eller icke. Om de i eder frånvaro andligt sett regeras så väl som det passar sig, till deras själars gagn och nytta, och I dessutom sen, att I uti provinsen Ancona kunnen göra Gud större heder och själarna större nytta än i edert stift, då säger jag, att I lovligen kunnen stanna kvar på eder post som Anconas styresman, enligt Guds vilja, om det blott icke är ärelystnad eller tomt skryt med detta ämbete, som förleder er att kvarstanna där.

Men om edert samvete säger eder motsatsen, då råder jag att I lämnen ämbetet i Ancona och återvänden för att personligen residera i eder kyrka och i det åt eder anförtrodda biskopsdömet, styra edra eller rättare sagt Kristi får, som särskilt anförtrotts åt eder, och föra dem i bet genom edert exempel och eder gärning, icke försumligt och bristfälligt som en dålig daglönare utan samvetsgrant och förtjänstfullt såsom en sann och god herde.

Förlåten mig, herre, att jag, som är en okunnig kvinna och en ovärdig synderska, skriver sådant till eder! Jag beder Honom, vår sanne och gode herde, som värdigades dö för sina får, att han måtte förläna eder den Helige Andes nåd att värdigt styra hans får och städse göra hans ärorika, högt heliga vilja allt intill döden.