Jag såg ett stort slott, likt den klara himmelen. Där var en himmelsk härskara, oräknelig såsom solgranden, och den strålade såsom solens strålar. I slottet satt på en underbar tron en mansperson av obegriplig skönhet, en oändligt mäktig herre, vars kläder voro sällsamma och av outsäglig klarhet. Bredvid honom, som satt på tronen, stod en jungfru, som strålade klarare än solen; hela den himmelska härskara, som var närvarande, hedrade henne som himmelens drottning. Och han, som satt på tronen, upplät sin mun och sade: »Hören, I alla mina ovänner, som leven i världen, ty till mina vänner, som följa min vilja, talar jag icke. Hören, I alla klerker, ärkebiskopar, biskopar och alla Kyrkans lägre ämbetsmän!

Hören, I alla renlevnadsmän, av vad orden I än månden vara! Hören, I konungar, furstar och domare på jorden samt alla I, som tjänen! Hören, I kvinnor, drottningar, furstinnor och alla fruar och tjänarinnor, ja alla, vad stånd och levnadsställning I än månden tillhöra, stora och små, som bebyggen världen, hören dessa ord, som jag, vilken skapat eder, nu talar till eder! Jag klagar över att I haven vikit bort ifrån mig och givit eder tro åt min ovän djävulen, att I haven övergivit mina bud, följen djävulens vilja och lyden hans ingivelser. I tänken icke på, att jag, den oföränderlige och evige Guden, eder Skapare, steg ned från himmelen till en jungfru och tog kött av henne samt vandrade bland eder.

Jag banade ju genom mitt eget exempel vägen för eder och visade eder, hur I skullen gå till himmelen. Jag blev avklädd, gisslad, törnekrönt och så hårt utsträckt på korset, att nästan alla senor och leder i kroppen brusto. Jag hörde all smälek och utstod den föraktligaste död och det bittraste hjärteve för eder frälsnings skull. Allt detta given I, mina ovänner, icke akt på, ty I ären bedragna. I bären djävulens ok och börda med all dess bedrägliga sötma, men I veten det ej och kännen det ej, förrän en oändlig sorg, förorsakad av denna gränslösa börda, nalkas eder. Men detta är eder icke nog, utan så stort är edert övermod, att om I kunden stiga högre än jag, så skullen I gärna göra det. Och så stor är eder köttsliga lusta, att I hellre viljen undvara mig än övergiva eder oordnade begärelse. Eder vinningslystnad är omättlig liksom en säck med hål i bottnen, ty det finns intet som kan mätta den.

Därför svär jag vid min gudom, att om I dön i det tillstånd, i vilket I nu ären, så skolen I aldrig få se mitt ansikte, utan för edert högmod skolen I sänkas så djupt i helvetet, att alla djävlar skola vara över eder, otröstligt pinande eder; för eder kättja skolen I fyllas med förfärligt, djävulskt gift, och för eder vinningslystnad skolen I fyllas med smärta och ångest och bliva delaktiga av allt ont som finns i helvetet. O mina ovänner, leda, otacksamma och vansläktade, I tycken mig vara såsom en död mask om vintern, och därför gören I vad I viljen och haven framgång.

Fördenskull skall jag stå upp om sommaren, och då skolen I förstummas och icke kunna undfly min hand. Dock har jag, o mina ovänner, återlöst eder med mitt blod, och jag begär ingenting annat än edra själar. Återvänden därför till mig med ödmjukhet, så skall jag nådeligen taga emot eder såsom barn. Kasten av eder djävulens tunga ok, kommen ihåg min kärlek och skåden i edert samvete, att jag är ljuv och mild.»