Den allsmäktige Guden, från vilken allt gott härrör, vare lov och ära, och särskilt för de ting han gjort med eder i ungdomsåren! Hans nåd må vi anropa, att den kärlek, som I haven till Gud, måtte ökas dag från dag ända till döden.

En rik och mäktig konung byggde ett hus, vari han satte sin älskade dotter. Han lämnade henne i en mans vård och sade till denne: »Min dotter har dödsfiender, och därför måste du skydda henne med all omsorg. Det är alltså fyra saker, som du måste iakttaga med samvetsgrant övertänkande och ständig plikttrohet. Det första är, att ingen undergräver husets grundval. Det andra är, att ingen tränger över murarnas krön. Det tredje är, att ingen genombryter husets väggar. Det fjärde är, att ingen ovän går in genom portarna.»

Herre, denna liknelse, som jag skriver till eder av gudlig kärlek (Gud, alla hjärtans utforskare vare härvidlag mitt vittne), bör förstås andligen. Med huset förstår jag din kropp, som himlakonungen danat av jord. Med konungadottern förstår jag din själ, skapad av den Högstes kraft och satt i din kropp. Med vårdaren förstår jag det mänskliga förnuftet, som enligt den evige konungens vilja skall vårda din själ. Med grundvalen förstår jag en god och orubbligt fast vilja, ty på en sådan böra alla goda gärningar byggas upp, och den är själens bästa försvar.

När din vilja därför är sådan, att du icke vill leva till något annat ändamål än att följa Guds vilja, och du med ord och gärning visar honom all den heder du kan samt med din kropp och dina ägodelar och alla dina krafter tjänar honom så länge du lever, på det att du må kunna återlämna din själ, bevarad från all köttets orenlighet, till hennes Skapare - o hur omsorgsfullt bör du icke då bevaka denna grundval, d. v. s. din vilja, genom en väktare, d. v. s. genom förnuftet, på det att ingen må kunna undergräva den med sina onda anslag, till själens skada.

Med dem, som försöka undergräva denna grundval, förstår jag dem, som tala till dig och säga: »Herre, var lekman och tag dig en skön, förnäm och rik hustru, så att du kan fröjda dig åt barn och arvingar och slipper plågas av köttets anfäktelser!» Andra säga måhända så: »Om du vill bli präst, så lär dig bokliga konster, på det att du må kallas magister, och skaffa dig av Kyrkans gods och inkomster så mycket du förmår, genom bön och gåvor; då skall du vinna världslig heder för ditt vetandes skull och äras av världsliga vänner och av många gunstlingar för din myckna rikedoms skull». Se, om någon skulle råda dig till sådant, då må du genast låta väktaren, d. v. s. förståndet, svara honom, att du hellre vill utstå all kroppslig vedermöda än förlora kyskheten.

Svara även, att du vill förvärva vetande och boklig kunskap till Guds ära, den katolska trons försvar, goda människors styrkande och villfarandes rättelse samt för alla deras skull, som behöva ditt råd och din undervisning men att du icke av fåfäng ära vill eftersträva något överflöd i detta livet utan endast din kropps uppehälle och underhållandet av det husfolk du behöver. Säg också, att om Guds försyn dessutom skulle unna dig någon värdighet, så vill du vist inrikta alltsammans till dina medmänniskors nytta och till Guds ära. Och så lyckas förvisso väktaren, d. v. s. förnuftet, fördriva dem, som söka undergräva grundvalen, nämligen din goda vilja.

Förnuftet bör även träget och samvetsgrant giva akt på att ingen kommer över murarnas krön. Med detta krön förstår jag kärleken, som är den högsta av alla dygder. Och du kan vara övertygad om, att djävulen intet högre åstundar än att hoppa över denna mur. Oupphörligt anstränger han sig därför så mycket han kan för att låta din världskärlek och köttsliga kärlek överträffa din kärlek till Gud.

Så ofta världskärleken söker få herraväldet över Gudskärleken i ditt hjärta må du alltså genast, herre, sända emot honom väktaren, d. v. s. förnuftet, med Guds budord, i det förnuftet säger, att du hellre vill lida döden till kropp och själ än leva så, att du genom ord eller handling retar en så huldrik Gud till vrede, och att du icke på något sätt vill spara ditt eget liv, ditt gods, dina ägodelar eller dina fränders och vänners ynnest för att helt kunna vara Gud till behag, honom allena, och ära honom i allt, ja att du hellre vill underkasta dig alla slags lidanden än tillfoga någon medmänniska, det må nu vara en mäktigare eller ringare, skada, anstöt eller bedrövelse och att du i stället efter Herrens bud vill broderligt älska alla dina medmänniskor. Om du gör så, min herre, bevisar du dig älska Gud mer än dig själv och din nästa såsom dig själv. Och då kan väktaren, d. v. s. förnuftet, tryggt vila, ty ingen ovän till din själ förmår stiga över murarnas krön.

Med väggarna förstår jag fyra fröjder i det himmelska hovet, som människan med uppmärksamt sinne bör åstunda i sitt inre. Den första är att i sitt hjärta varmt åstunda att se Gud själv i hans eviga ära och de outtömliga rikedomar, vilka ej kunna tagas ifrån någon, som en gång vunnit dem. Den andra är att ständigt vilja höra änglarnas ljuvt klingande röster, när de utan att förtröttas i all evighet lovprisa Gud. Den tredje är att med hela sitt hjärta och med brinnande längtan åtrå att få evigt prisa Gud, såsom änglarna få göra. Den fjärde är att åstunda att njuta evinnerlig hugnad i himmelen tillsammans med änglarna och helgonens själar.

Därvid är att märka, att liksom den människa, som befinner sig inne i ett hus, ser väggar omkring sig vart hon än vänder sig, så är det med var och en, som dag och natt med högsta åstundan längtar efter dessa fyra ting (nämligen att se Gud i hans härlighet, att höra änglarna lova Gud, att prisa Gud tillsammans med dem och att njuta deras hugsvalelse): sannerligen, vart han än vänder sig, och vilken gärning han än griper sig an med, så bevaras han städse oskadd mellan starka väggar, så att han kan sägas leva bland änglarna redan i detta livet och hava umgängelse med Gud.

O min herre, hur mycket åstundar icke din ovän att gräva genom dessa väggar, borttaga längtan efter denna himmelska lust ur ditt hjärta och inrikta ditt begär på andra fröjder, som äro dennas motsats och som svårt kunna skada din själ. Fördenskull må väktaren, d. v. s. förnuftet, hålla noggrann vakt vid de två vägar, på vilka ovännen brukar komma. Den första vägen är hörseln, den andra synen. Genom hörseln kommer han, när han ingiver hjärtat behag i världsliga sånger, olika välljudande instrument samt onyttiga historier och lovkväden över den egna människan, varigenom människan desto längre avlägsnar sig från den ödmjuke Kristus, ju mera hon yves över sig själv i sitt övermod.

Därför skall väktaren, d. v. s. förnuftet, stå emot en sådan lust och säga: »Liksom djävulen hatar all ödmjukhet, som den Helige Ande ingiver människornas hjärtan, så vill jag med Guds hjälp hata all ståt och världslig högfärd, som den onde anden med sin förgiftade brand ingjuter i hjärtana; ja den skall varda mig lika förhatlig som stanken från ruttnande lik, varav de, som få den i näsan, genast kvävas. Genom synen brukar ovännen komma liksom på en annan väg för att gräva sig igenom nämnda väggar, och han för då med sig åtskilliga föremål, nämligen alla slags metaller, smidda till olika ting och former, dyrbara stenar, präktiga kläder, ståtliga palats, fästen, jordegendomar, fiskevatten, skogar, vingårdar, stora penningvinster och annat sådant.

Ty om allt detta varmt åstundas, då skall det visa sig nedbryta nämnda väggar, d. v. s. glädjen åt det himmelska. Väktaren, d. v. s. förnuftet, bör därför hastigt, innan detta förmår upptända hjärtat till begär, skynda till motstånd och säga: 'Om jag får något sådant i min ägo, vill jag lägga det i en kista, där varken tjuvar eller mott och mal komma åt det, och, så sant Guds nåd hjälpe mig, jag vill icke förtörna min Gud genom att åtrå främmande egendom och icke genom lystnad efter andras tillhörigheter på något sätt skilja mig från deras sällskap, som tjäna Kristus.'

Med portarna i detta hus förstår jag allt det för kroppen nödvändiga och det som kroppen icke kan undvara, nämligen att äta, dricka, sova och vaka, stundom vara bedrövad och stundom glad. Väktaren, d. v. s. förnuftet, bör sålunda med samvetsgrannhet bevaka dessa portar, d. v. s. kroppens nödtorft, och gudfruktigt, vist och träget göra motstånd mot fienderna, så att de ej få insteg i själen. Därför bör man vara försiktig i mat och dryck, så att icke ovännen vinner insteg genom överdådighet, ty då blir kroppen trög i Guds tjänst. Å andra sidan måste man akta sig, att icke ovännen vinner insteg genom alltför stor avhållsamhet, ty då får kroppen icke krafter till det som skall göras. Väktaren, d. v. s. förnuftet, må även se till, att icke ett överflöd av rätter användes för världslig äras och människogunsts skull, vare sig du är ensam med ditt husfolk eller har gäster.

Gör i stället av gudlig kärlek väl emot var och en, dock utan att använda många och kräsliga rätter. Vidare må väktaren, d. v. s. förnuftet, vaksamt och uppmärksamt iakttaga, att liksom mat och dryck njutes med måttlighet, så må ock sömnen gudfruktigt avpassas så, att kroppen blir beredvillig och bättre utrustad till att på alla sätt befordra Guds ära, varjämte alla vaktimmar nyttigt användas till gudstjänst och ärbart arbete, utan någon känning av sömnens tyngd.

Men när någon förtret eller sorg tillstöter, må väktaren, d. v. s. förnuftet, snabbt skynda till med sin följeslagare gudsfruktan, så att icke din vrede eller otålighet blir skulden till att du går miste om Guds nåd och svårt uppretar Gud emot dig. Och när ditt hjärta fylles av någon tillfredsställelse eller glädje, må väktaren, d. v. s. förnuftet, fast inprägla gudsfruktan i ditt hjärta, varigenom tillfredsställelsen eller glädjen, med hjälp av Jesu Kristi nåd, blir dämpad på det sätt som är mest nyttigt för dig.