Sedan en konung och en drottning hade fått två söner, gåvo de varandra löfte om kyskhet och avhållsamhet. Man bad bruden, att hon skulle bedja att få veta Guds vilja därvidlag, och Kristus uppenbarade sig då för henne och sade: »Skriften säger, att människan ej må fördrista sig att åtskilja det som Gud sammanfogat. Vem vågar då att förändra det som är förnuftigt stadfäst och helgat genom Guds lag?

Dock kan en rättfärdig orsak stundom förvandla ett köttsligt gott till ett andligt gott, och det föreligger ingen upplösning av äktenskapet utan blott ett slags förändring, när två makar efter mogen överläggning och rådslagning giva sitt samtycke till ett bättre gott av kärlek till Gud.

Denne konung och denna drottning samtyckte emellertid till något som såg ut att vara gott men ej var klokt, ty den ene samtyckte till renhetslöftet av syndig brånad, oklokt nit och flyktighet och ostadighet i sinnet; den andra av någon lust att behaga människor, av plötslig ingivelse och för att undkomma födslovåndorna. Därför är det tryggare och berömvärdare att de återgå till den äktenskapliga sammanlevnadens första lag och ordning, ty om de fortsätta med det okloka, uppstå måhända frestelser och ånger över den gjorda föresatsen. Så kan ett värre ont inträffa och anledning till förtal. I denna angelägenhet må de båda makarna handla enligt de visas råd. Det är nämligen ingen synd att visligen återkalla det, som man börjat och försökt på oklokt sätt.»