Kristus talar till bruden och säger: »Konungen söker rävens hjälp och vänskap. Men vilken är rävens sedvänja, om icke att låtsas vara död för att kunna gripa enfaldiga fåglar? Om han kommer in i gåshuset, nöjer han sig icke med att äta en enda gås, utan han dödar dem allesammans. Så är det ock med denne: om han får en del av landet, låter han sig icke nöja, förrän han får mer. Och då kommer han att utså tredräkt, ty de infödda skola ej förlikas med utlänningar.

Därför må man fly hans umgänge såsom den väsande, giftiga ormens, ty om han har framgång, skall han bringa landet till undergång och rycka fjädrarna av de enfaldiga gässen. Konungen och rikets rådgivare må följaktligen se till, att de penningar, som man är skyldig honom i förmälningsgåva, utbetalas till honom, ty såsom ordspråket säger, är det bättre att vara försiktig före faran än klok efteråt.»

Guds Son talar: »De hava nu av rävens och ormhonans säd upphöjt ett huvud åt sig, som kan plocka av fjädrarna men ej bringa bot, och detta skall ej bliva dem till synnerlig glädje och ej heller till rättvisans förökande, ty denna släkt misshagar mig, och dess fröjdefulla begynnelse skall fördunklas av ett sorgligt slut.»