Guds Son talar till bruden, som beder för en konung, och säger: »Om denne konung vill arbeta på att omvända själarna, förordnar jag åt honom två rådgivare, som skola styra riket. Den förste älskar mig mer än sig och sitt och är även beredd att dö för mig. Den andre har nu tagit lammets horn och är beredd att lyda mig, ja icke lyda köttet utan anden.

Men nu kan du fråga, varför jag utsätter mina vänner för lidanden. Jag vill svara dig med en liknelse. Föreställ dig, att det finns en herre, som har en skog eller ödemark, kringgärdad med en mur. Innanför muren finnas otämda djur och utanför muren får. Och muren har många öppningar, och det är två tomrum vid varje öppning och tre fördolda hål vid varje tomrum. Denne herre, som bekymrar sig för fåren, säger till sina tjänare: 'O mina tjänare, I veten att mina får äro enfaldiga och att dessa vilda djur äro rovgiriga. Stån därför och bevaken hålen och öppningarna, så att icke de vilda djuren tränga sig ut genom muren och skada fåren.

I fån icke bliva trötta på att arbeta eller leda vid att vaka; eder röst må vara såsom en lur, och I skolen ständigt hava käppen i handen, så att de vilda djuren, som söka närma sig fåren, bliva rädda.' Tjänarna, som mottagit sin herres bud, lydde villigt. Så kallade husbonden på sin jägare och sade till honom: 'Gå ut i min skog med hundarna, och låt djuren höra ljudet av luren, och skräm dem med ditt rop!' När tjänarna hörde ljudet av luren, sade de: 'Hör, detta är rösten av vår herres jägare. Låtom oss alltså skyndsamt stå upp, och må vi nu ej vara skygga eller försumliga. Må vår hand vara beredd att slå, vår röst till att ropa och vårt öga vaksamt och klart. Där vi förr ställde andra till att försvara fåren, där må vi nu ställa oss själva.'

Jag, Gud själv, är lik denne herre. Ödemarken eller skogen är världen. Den är full av vilda och otämda djur, d. v. s. av människor, som leva utan lag, utan kärlek, utan tanke på Gud och beredda till allt ont. En mur av oerhörd förmätenhet och förhärdelse omgiver denna värld, ty människorna missbruka Guds tålamod, bedriva upprepade gånger sin ondska och förhärda sig däri. Utanför muren finnas mina vänner, som äro upptända av kärlek till mig, följa mina spår och söka mina betesplatser. Innanför muren finnas de, vilkas vinningslystnad överskrider måttan, vilka föredraga det skapade framför Skaparen, älska kroppen men icke själen, trakta efter det närvarande men icke det tillkommande goda.

Öppningarna i denna mur äro svek, ocker och elakhet, vilka varken skona fadern eller sonen utan ha så stor makt över många, att det räknas som den största lycka att vinna det timliga och icke bry sig om den eviga härligheten. De båda tomrummen vid öppningen äro tvenne oseder i världen. Den första är andlig, den andra kroppslig. Den första består i att genom ord eller gärningar giva andra exempel att synda. Den andra, d. v. s. den kroppsliga, består dels i att underlåta att näpsa synden för gåvors, ynnests eller heders skull eller på grund av timlig fruktan, dels i att icke vilja straffa den uppenbara synden på grund av sin egen nytta eller något världsligt gott.

De tre fördolda hålen äro onda människors tre önskningar. De vilja nämligen antingen skada sina medmänniskors liv, kränka deras heder eller tillfoga dem skada på deras gods och vänner. Jägaren betecknar Guds rättvisa, som skall uppenbaras. Dess röst skall vara sådan: 'Giv hårt åt de hårda och mjukt åt de mjuka'. De åtföljande hundarna äro orättfärdiga människor, vilka Gud, trots att de äro onda, nyttjar till det goda, dock ej för dem själva utan för dem som skola renas.

De äro förvisso såsom omättliga hundar, vilka äro vana att hata fåren, stånga dem med högfärdens horn, riva av dem ullen och trampa dem under sina fötter. Och emedan denne konungs rike hör till denna ödemark eller skog och har flera vilda och otämda djur än får, fördenskull vill jag förordna mina vänner som väktare för mina får. De må vara beredda att öva barmhärtighet mot de ödmjuka men stränghet mot de förhärdade och vara rättvisa mot alla.

För övrigt må mina vänner akta sig för de väktare, som stå bredvid hålen, hava spjut i händerna och svinga dessa högt, medan vilddjur och fiender springa igenom och, sedan de sprungit förbi, stöta i marken med höga rop, för att det skall se ut som om de betett sig manligt. Dessa äro de väktare, som ej bry sig om själarna utan blott ullen, som icke låtsa om synderna utan blott näpsa helt lätt för att behaga och som sova i lättja i stället för att rannsaka synderna.

Men mina vänner må samvetsgrant arbeta på att rättvisan iakttages, allmogen älskas, Guds ära ökas och upproriska och ogudaktiga människor straffas. Det är icke tillåtet för dem att veta huruvida min rättvisas röst skall komma i deras dagar eller ej, utan de må manligen stå fast och kraftigt ropa. Jag, sanningens Gud, skall giva dem sanningens lön.»