Guds moder talar till bruden och säger: »Du undrar, varför jag stundom säger vi, när jag talar med dig, medan min Son, när han talar med dig, säger jag. Du må veta, att detta sker fördenskull, att när min Son talar med dig, så talar han å gudomens vägnar med dig, ty Trefaldigheten är en Gud. Men när jag talar, så talar jag av samma Trefaldighets kraft, och de tre personernas ord är ett och samma ord; därför säger jag vi.

Säg nu till denne konung, som du beder för, att kärlekens moder allvarligt varnar honom för skam, blygd och skada. Skam och blygd vore det ju, om härskaren satte sin träl i sitt ställe. Och skada vore det, om någon bytte bort en kista, fylld av guld, mot en kista, som vore tom eller av föga värde. Så ämnar denne konung upphöja djävulens tjänare, och han är villig att lyda honom, vilket förvisso är en skam i andlig mening.

Därför svär jag vid Jesus Kristus, min Son, att om han icke, enligt de visas råd, skiljer sig från honom och låter honom förbliva i det ringa stånd, vari han är född, utan att giva honom makt över ett enda runstycke av allt det som är kungligt, så skall jag gissla honom från hjässan till fotabjället, tills han skriker av smärta: 'Förbarma dig över mig, Maria, ty jag retade dig till vrede!'

För det andra varnar jag honom för skada; han må nämligen icke sätta så stort värde på en ringa ro, att han fördenskull råkar i lång oro, utan han må i stället med kraft och omsorg arbeta i kärlek till Gud, så att han får det dyrbara och oförgängliga guldet. Men om han vill lyda, så som min Son sagt honom, då behöver han ej vara sorgsen, ty vi skola nog finna utvägar, på vilka han kan komma undan det påbörjade förutan världslig skymf och skada.»