Jag är sann konung, och ingen är värdig att kallas konung utom jag, ty från mig stammar all ära och makt. Det var jag, som dömde den första ängeln, vilken föll av högmod, ond begärelse och avund. Det var jag, som dömde Adam och Kain, ja hela världen, i det jag för människornas synders skull sände syndafloden. Det var även jag, som lät Israels folk komma i fångenskap och som underbart befriade det därifrån med tecken och under.

I mig är all rättfärdighet och har varit där utan begynnelse och skall förbliva där utan slut. Och aldrig någonsin förminskas rättfärdigheten hos mig, nej den förbliver städse sann och oföränderlig i mig. Och emedan denne Sveriges konung ödmjukt frågar dig, hur han skall kunna bete sig rättvist och klokt i sin styrelse, därför vill jag för honom kungöra tio ting, som han skall göra.

Det första är, att han avskedar de rådgivare, vilkas hjärtan äro äregiriga och vinningslystna, vilkas tunga är dubbel och svekfull och vilkas ögon äro skumma för andliga ting. I stället må han utvälja dem, som icke sälja rättvisan för penningar, som blygas för lögn och smicker, som älska Gud högre än det köttsliga och som hysa medlidande med sin nödställda nästa.

Det andra är, att jag vill, att konungen själv må lämna sitt bistånd till uppförandet av ditt kloster, vars regel jag själv dikterat.

Det tredje är, att han sänder sina vasaller och tjänare till de hedniska länder, där den katolska tron och kärleken kan förökas. Ty hans vasaller blevo dräpta i staden Köpenhamn, emedan han eftertraktade en del av ett annat kristet rike.

Det fjärde är, att konungen själv dagligen läser min moders, den heliga jungfruns, tidegärd. Men om han har rättskipning eller andra viktiga ting för händer, då kan han underlåta den dagens tider. Han må även varje dag höra två privatmässor eller en högmässa. Och varje dag må han fem gånger erinra sig mina fem sår, som jag tålde för honom på korset.

Det femte är, att han fastar på vigilierna till min moders och helgonens festdagar, vilka äro förordnade av den heliga Kyrkan. På fredagen må han fasta vid fisk och på lördagen, om han vill, vid mjölkmat; fyrtiodagarsfastan må han iakttaga enligt landets sedvänja. Men i sitt fastande må han ge akt på att han är måttfull och behärskad, så att han icke blir slö i sina rådslut eller slapp och tanklös i de domar han skall fälla, på grund av olämpliga fastor, okloka vakor och alltför långa enskilda böner. Om arbetet växer för honom, då må han i stället följa min Kyrkas förmäns råd, makt och förordning.

Det sjätte är, att han giver var tionde penning, som tillkommer den kungliga skattkammaren, som en allmosa till de fattiga. Och om han av kärlek till mig fromt vill giva någonting därutöver, då skall förvisso hans lön bli ännu större.

Det sjunde är, att han varje fredag tager emot tretton fattiga och tvättar deras fötter samt med egen hand giver dem mat och penningar, såframt han ej befinner sig på resa, ty då kan han underlåta sådant. Varje fredag, när han sitter i lugn på sin kungsgård, må han göra sig alldeles ledig och lyssna till sina undersåtars, rikets allmoges, klagomål. Och då må han även utforska, huruvida hans ämbetsmän, domare och länsmän samt indrivarna av de kungliga skatterna och ingälderna ha varit trogna samt förvaltat sina sysslor riktigt.

Det åttonde är, att konungen själv må vara klok i sina gåvor, så att han ej giver den ene så, att han blir njugg mot andra. Och om han vill begåva någon rikligare än andra för dennes förtjänstfulla vandels och för hans större mödas skull, så må han göra även detta efter moget omdöme och med samvetsgrann försiktighet, så att man ej får anledning att beskylla konungen för orättvisa eller knota över honom. Intet är nämligen så klandervärt hos höga herrar som för stor givmildhet eller njugghet. Och intet pryder konungen så som att härska med hovsamhet och att med kärlek vedergälla dem som arbeta i hans tjänst. Konungen kan även skänka sina gåvor åt utlänningar, som hålla fred med hans rike och som lida nöd, men han må göra detta så, att hans egna tjänstemän och underlydande ej glömmas bort.

Det nionde är, att han icke överträder Guds lag eller inför nya sedvänjor, som strida mot lovvärd hävd, och icke heller myndigt och självrådigt skipar och dömer det som faller honom i sinnet utan rättvist företager allt enligt Guds och rikets lag. Det höves nämligen icke konungen att mycket befalla och intet utföra, att övergiva rättvisan och härska med grymhet.

Det tionde är, att konungen genom sina gärningar visar sig sådan, att han anses värdig sitt kungliga namn, i det han flyr vinningslystnaden och uppriktigt älskar ödmjukheten, ty så mycket högre konungen är än andra, så mycket ödmjukare må han vara inför Gud, från vilken all makt kommer. Ty i sin dom skall Gud utkräva lika sträng räkenskap av konungen som av folket.»