När jag stod i bön, såg jag i anden himlen vara stormig och mörk och solen och månen stråla med den klaraste glans, och deras sken sträckte sig vida ut över himlavalvet. När jag betraktade noggrant, såg jag, att goda och onda änglar stredo mot solen och månen, men de kunde icke vinna överhand, förrän en stor, skräckinjagande drake steg upp i himlarymden.

Åt honom gåvo solen och månen sin makt och sin klarhet. Och då blev solen genast glanslös och svart, och månen flydde under jorden. När jag nu såg på jorden, såg jag henne full med maskar och ormar, som åto det som fanns på jordens yta och dräpte människorna med sina stjärtar, tills solen föll ned i avgrunden och man ej mera kunde finna månens plats.

Sedan elva år gått, hörde jag Kristi röst säga till mig: »Kom ihåg, min brud, vad jag visade dig i Stockholm under skepnaden av en mörk och stormig himmel. Nu vill jag förklara för dig, vad detta betyder. Himmelen, som jag visade dig så stormig och röd, är detta Sveriges rike, ty detta rike, vilket borde vara lugnt och rättfärdigt såsom himlen, är nu upprört av sorgernas stormar och förmörkat av orättfärdigheter och skatteutpressningar.

Detta är icke besynnerligt, ty konungen och drottningen, vilka skeno såsom solen och månen, äro nu svartnade såsom utbrända kol, eftersom de förändrat sig till seder och vilja och upphöjt en man av huggormsläkt för att nedslå mina vänner och enfaldiga människor. Därför må du veta, att denna drake skall komma på skam och hastigare nedfara än han uppstigit.

Och bland mina vänner finnas somliga, som äro änglalika till sin levnad, men även somliga, som äro likasom onda änglar och smutsiga till sin livsföring. Dessa mina vänner skola lyftas och befrias ur sina trångmål. Men solen skall blekna, tills den kommit bort ur kronan, eftersom den ej ville stå med rättvisa i kronan. Och det skall sägas om den, att i jämförelse med dess strålglans är hans mörker mångfaldigt större.»