Kristus talade till bruden och sade bland annat: »Hör på, min brud! Du må veta, att lekmännens stånd var väl inrättat i gammal tid. Ty somliga av dem odlade jorden och skötte flitigt åkerbruket. Andra seglade på skepp och förde handelsvaror till andra trakter, på det att den ena traktens fruktbarhet skulle komma den andras fattigdom till hjälp. Andra bedrevo hantverk och olika slags konstslöjd.

Bland dessa människor funnos några, som voro trons och min Kyrkas försvarare; de kallas nu riddare eller väpnare. De togo vapen för att hämnas den heliga Kyrkan och tron och för att besegra dess ovänner. Bland dessa riddare fanns det en god man och vän till mig, som tänkte så för sig själv: 'Jag odlar icke jorden som bonde; ej heller befar jag havets vågor som köpman eller bedriver hantverk som en duktig arbetare.

Vad skall jag då göra? Med vilka gärningar skall jag vinna min Guds behag? Jag är icke heller duglig till kyrkligt arbete. Min kropp är för svag och vek till att tåla sår, mina händer äro för svaga till att slå ovänner, och mitt sinne är för trögt till att begrunda det himmelska. Vad skall jag då taga mig till? Jo, jag vet vad jag skall göra. Jag vill stå upp och med en stadig ed förplikta mig att under en världslig furste försvara den heliga Kyrkans tro med mina krafter och mitt blod.'

När denne min vän kom till fursten eller konungen, sade han: 'Herre, jag hör till Kyrkans försvarare. Min kropp är för vek till att tåla sår, mina händer äro för svaga till att slå, mitt sinne är ostadigt till att tänka på det goda och till att arbeta. Min egen vilja behagar mig. Mitt behov av vila hindrar mig att manligen upprätthålla Guds hus. Därför förpliktar jag mig, genom offentlig ed, till att lyda den heliga Kyrkan och dig, o furste, och denna lydnad skall jag försvara alla mitt livs dagar. Om hågen och viljan till äventyrs skulle vara ljumma, när det gäller att kämpa, så bindes jag av eden och kan tvingas att anstränga mig.' Fursten svarade honom: ' Jag skall gå med dig till Herrens hus, och jag skall bevittna din ed och ditt löfte'.

När de nu båda kommo till mitt altare, böjde min vän knä inför mitt altare och sade: 'Jag är alltför svag i mitt kött till att uthärda sår, min egen vilja är mig alltför kär, mina händer äro matta till att tåla ansträngningar. Därför lovar jag nu lydnad åt Gud och åt dig, som är huvudet, i det att jag med min ed strängt förpliktar mig att försvara den heliga Kyrkan emot hennes ovänner, att stödja Guds vänner, att göra väl emot änkor och faderlösa och Guds trogna samt att aldrig företaga mig något emot Guds Kyrka och hennes tro.

Dessutom förpliktar jag mig att taga emot rättelse av dig, om det skulle hända att jag felar. Förpliktad till lydnad kan jag desto bättre taga mig i akt för synder och för den egna viljan och desto lättare och mera nitiskt förverkliga Guds vilja och din.

Jag vet att jag är mera förkastlig och föraktlig än andra, om jag kränker lydnaden och fördristar mig att överträda dina bud'. Sedan han avlagt löftet vid mitt altare, inrättade den vise, omtänksamme fursten för honom en dräkt som skilde sig från andra världsliga dräkter, till tecken på att han avsvurit den egna viljan och för att han skulle veta att han hade en överordnad, som han skulle lyda. Fursten gav honom också ett svärd i handen och sade: 'Med detta svärd skall du döda och tillintetgöra Guds ovänner'. Han gav honom en sköld på armen och sade: 'Med denna sköld skall du försvara dig emot ovännernas pilar och tåligt uthärda angreppen, så att skölden förr må brista än du tager till flykten'.

Denne min vän lovade, i närvaro av min präst, som hörde på, trofast att iakttaga allt detta. Efter löftets avläggande räckte prästen honom min lekamen till styrka och stöd, så att min vän, genom min lekamen förenad med mig, aldrig skulle skilja sig från mig. - Sådan var min vän Georg och många andra. Sådana böra ock riddarna vara, vilka böra hava riddarens namn för sin värdighet, sin dräkt, sin verksamhet och sitt försvar av den heliga tron.

Men hör nu på, min brud, vad mina ovänner göra, i strid mot det som mina vänner tidigare gjort! Riddarna, som buro mina vapen, voro beredda att offra livet för rättvisan och att utgjuta sitt blod för den heliga tron. De hjälpte de behövande fram till rättvisan och kuvade och förödmjukade de onda. Men hör nu, hur de hava avfallit!

Det behagar dem mera att dö i krig av högfärd och vinningslystnad och avund, enligt djävulens ingivelser, än att leva enligt mina bud och sålunda uppnå den eviga glädjen. Alla riddare, som dö i en sådan vilja, skola av den gudomliga rättvisans dom få detta till lön, att deras själar för evigt hemfalla åt djävulen. De däremot, som tjäna mig, skola få evärdlig lön hos den himmelska härskaran.
Dessa ord har jag, Jesus Kristus, talat, jag som är sann Gud och människa, en enda, evig Gud med Fadern och den Helige Ande.»