Guds Son talar till bruden och säger: »Jag meddelade förut konungen några trappsteg, på vilka han kan stiga upp till det himmelska. Ja, om han följer och iakttager dem, kan han stiga upp till himmelen med lika stor lätthet som den, vilken för ett kontemplativt liv. Nu vill jag emellertid giva honom tio råd. Det första är, att han icke sitter ensam vid sitt bord utan tillsammans med några av sina underlydande, som kunna få andlig och kroppslig hugnad av hans närvaro.

Därigenom dragas de nämligen bort från synder och ohöviskheter. Det andra rådet är, att han efter att ha stigit upp från bordet står en liten stund och på ärbart vis underhåller sig med sina män, ty genom ödmjukt och förtroligt samspråk vinner han sina tjänares kärlek och välvilja. Och vid det tillfället kan han höra deras skäl och meningar, antingen de nu böra följas eller förkastas.

Det tredje rådet är, att han är barmhärtig och rättvis i alla sina domar och gärningar, så att han icke försummar att öva rättvisa på grund av vänskap eller falskt medlidande, på grund av något enskilt gott, timlig fördel eller fruktan, och icke heller försummar eller förgäter barmhärtigheten av vrede eller otålighet, ty det passar illa för konungen att besegras av vrede och för domaren att fälla en hastig dom eller genom böner lockas bort från rättvisans väg. Det fjärde rådet är, att konungen icke anförtror förvaltningen och rättskipningen åt sådana, som han vet vara partiska eller vinningslystna eller som på svekfullt sätt veta att utpressa penningar; sådana människor komma ju lätteligen bort från rättvisan.

I stället må konungen anlita dem, som äro välartade av naturen, som gå i sina förfäders goda fotspår och som sätta mera värde på rättvisans gärningar än på att själva bli rika. Det femte är, att konungen ständigt undersöker, hur lag och rättvisa iakttagas i hans rike, och icke lämnar de felande, som han är i stånd att näpsa, utan straff. Och han må akta sig för att avkräva för mycket penningar och för högt skadestånd av dem som förbrutit sig, och han må icke genom sluga knep undertrycka de oskyldiga, utan mot de ödmjuka må han handla mildare, och de förhärdade må han straffa strängare, medan han i allt iakttager rättvisa och barmhärtighet.

Och där han ser att ödmjukheten är större, där må han låta misskunden gå före rättvisan. Det sjätte är, att konungen ständigt granskar sina domar och gärningar. Och om han blir varse, att han felat genom sitt sinnes hastiga ingivelse, må han icke blygas för att rätta eller återkalla det som blivit illa gjort.

Ty han är icke visare än David, vilken också tog miste, ej heller frommare än profeten, vilken trodde på lögnen och dräptes av lejonet. Det sjunde är, att han icke är alltför hastig i sitt handlande utan förutseende och omtänksam, i det han noga betänker ärendenas utgång och stöder sig på de visas, erfarnas och gudfruktigas råd; dessa må han lyda och ej hålla sig borta från dem, ty det vittnar om ett vansläktat och misstänksamt sinne att misstro beprövade rådgivare och att med inställsamma smickrare dryfta de råd, som givits efter klok och mogen överläggning. Det åttonde rådet är, att han tager sig till vara för all lättfärdighet i ord och seder, ja även med sina tjänare och förtrogna, och flyr smickrare och lismare såsom skorpioner, ty de giva honom medhåll i hans synder och giva de goda anstöt.

En konung bör vara sådan, att han fruktas av de unga, hedras av de gamla, prisas av de kloka, älskas av de rättfärdiga och innerligt åstundas av dem som äro betungade. Det nionde är, att konungen icke må hava umgänge med dem, som bannlysts av Kyrkan, eller understödja dem, som begabba Gud och hans budord, utan undervisa dem med kärleksfulla ord och förmaningar, och, om de icke bättra sig, visa dem sin stränghet och undandraga dem sina välgärningar. Ty det är konungens heder att älska det gudomliga över allting samt av alla sina krafter föröka Guds heder. Det tionde rådet är, att han älskar folket och allmogen i sitt rike, behandlar sina riddare milt och vedergäller barnen för deras fäders goda gärningar.»