Guds Son talar till bruden och säger: »Den konung, som söker själarnas gagn och vill draga ut mot hedningarna, må hava två baner. På det första baneret må mitt lidande, som betecknar barmhärtigheten, vara avbildat, på det andra min rättvisas svärd. När konungen kommer till hedningarna, må han först uppresa barmhärtighetens baner och erbjuda dem fred.

Om de vägra att mottaga den, må han därefter höja rättvisans baner. Han må därvid förtrösta på min godhet och icke frukta fiendernas stora antal. Och han må icke vika tillbaka av klenmod och icke lyssna till dem som säga: 'Låtom oss återvända! Varför skola vi bemöda oss mera?' Om konungen är rädd för att ståndaktigt rycka fram, då bör han icke börja eller syfta till detta goda verk.

Det är nämligen bättre att icke taga på sig svåra verk än att börja dem men icke fullfölja dem med kärlek. Konungen må f. ö. taga med sig präster av beprövad vandel och munkar av olika ordnar, vilka i sanning försmå världen, ty det finns bland hedningarna många, vilka föredraga sina villoläror och vilka man visligen bör bemöta. Prästerna må även undervisa folket och förmana det, så att de icke på grund av sin vinningslystnad draga bann över sig eller dö på grund av knot och omåttligt leverne.»