Guds moder beskriver, hur hon är ett käril, som är fullt och kan fyllas av nåd, och hon förebrår en otacksam konung av Sverige, som i sitt krig icke ville lyda Guds och andliga mäns råd och som emot Guds vilja vände tillbaka från kriget mot de otrogna på världsliga människors råd, till sin egen skam och rikets förlust.
Kapitel 47

Himmelens drottning uppenbarade sig för bruden och sade till henne: »Lyssna, du som förnimmer andliga ting, och kom för att samtala med mig i den Helige Ande! Jag är såsom ett käril, vilket är fyllt och kan fyllas ännu mer. Ty liksom ett käril, som står under en ström, fylles med vatten, och liksom detta käril, ehuru vattnet flödar över, alltid är fyllt med vatten på grund av det jämna strömmandet, så fylldes min själ, när den blev skapad och förenad med kroppen, av den Helige Andes inflytande ström, varpå den sedan aldrig blev tom.

Därför skall var och en, som kommer till mig med ödmjukt och rent hjärta, få hjälp av den Helige Ande. Jag kan alltså med rätta kallas ett fyllt käril. Ty när jag var i världen, kom Guds Son, mäktig som en ström, till min kropp, tog kött och blod av mig och dvaldes i mig till dess han föddes av mig med en sådan födelse, som anstod Guds Son. Och när han blivit född och kommit i mina händer, gladdes änglarna och bådade frid på jorden. Sedan måste min Son utstå dödens lidande, i det hans hud slets sönder av gisselslagen, benen genomborrades av spikarna och hjärtat brast, varvid alla lemmar dogo.

Detta dödsfall var så stort, att djävulens makt minskades därav och himmelens portar öppnades. Jag jämför min Sons lidande med ett tordön, vars annalkande höres innan knallen kommer och långt efteråt. Min Sons lidande förkunnades nämligen genom profeternas munnar långt innan det ägde rum; när han dog, hördes den starkaste knallen och ljudet, och långt efter hans lidande hördes och predikades det, och många gåvo med glädje sitt liv för detsamma. Men nu är min Son så glömd och förgäten, att somliga hålla hans död för intet. Andra säga sig icke veta, huruvida den ägt rum eller ej. Andra känna till den men fråga icke därefter, och få äro de, som ihågkomma hans död på kärleksfullt vis.

Men för att min Sons lidande skulle bringas i åtanke på nytt, kommo de Guds ord, som givits dig från ovan, i världen, och fördenskull har du blivit sänd till denne Sveriges konung, som är fängslad i många syndasnaror. Sedan han befriats från djävulen, tog jag honom till min Son och önskade göra honom till en god stridsman till Guds ära. När djävulen såg detta, kände han illvilja mot honom såsom fordom mot Moses, vilken blev utkastad i vattnet men vars tråg Gud styrde mot land.

Ehuru Moses blev bränd på tungan, talade han dock vad Gud ville, flydde av fruktan till Egypten och återvände genom gudomlig försyn till Farao. Sammalunda gjorde djävulen med konungen: han kastade nämligen en stormvåg i dennes hjärta, på det att han skulle samla en stor här och sedan draga sig ur striden till följd av fattigdom och hunger. Därför föreskrevs honom ett visst antal människor. Vidare tänkte konungen genom djävulens ingivelse så: 'Guds vänner hava intet begrepp om strid; därför skall jag söka män, som äro kunniga i strid'. Djävulen skickade honom sedan många av de sina, genom vilkas råd han skulle styras. Sålunda visades det för konungen, vilka människors råd han skulle lyda.

Man rådde även konungen, att präster och munkar av beprövad vandel skulle följa honom. Och detta skedde genom den Helige Andes förutseende, för att oskadliggöra djävulens listiga anslag. Djävulen visste ju mycket väl, att den tid icke var långt borta, då Gud ville visa, hur hans strid skulle ske. Djävulen vet även, att det i hedendomen finnas många, som anse sig stora i sina villoläror, och han är icke heller okunnig om, att där finnas många, som önska lära känna den heliga katolska tron. Därför är det hans åstundan att, när nådens tid nalkas, sådana som äro fåkunniga och fulla av girighet måtte skickas till hedningarna.

Guds vänner, präster och munkar, böra alltså vara redo att med andlig visdom svara de hedningar, som komma med sina villoläror. Många andra ting äro dig också sagda, som icke genast skola gå i fullbordan; orden skola i stället bevaras till förutbestämd tid. Gud visade ju för Moses många ting, som icke fullbordades i samma stund. Så blev ock David visad såsom konung långt innan han kom till makten, och fördenskull må Guds vänner tåligt vänta och icke förtröttas i sitt arbete.

Vi sade jämväl, att bröder av Dominicus', Franciscus' och Bernhards ordnar skulle gå ut tillsammans med konungen till hedningarna. Dessa tre ordnar böra först kallas till hedningarna, ty klostren böra grundläggas av dem, som av uppriktigt hjärta försmå världen och icke hava annan vilja än den att hedra Gud och vinna hans vänskap. Men nu tänka somliga av dessa bröder som så: 'Var är det folket, som vi skola predika för? Var äro de platser, som skola bebyggas?' På liknande sätt sade Israel till Moses: 'Var är det utlovade landet?

Bättre hade det då varit att sitta i Egypten, vid köttgrytorna, än att förgås i öknen av hunger och vedermöda!' Likväl kom Israel i välbehaglig tid till det land, som lovats dem, ehuru somliga knotade. Därför skall konungen städse hava hos sig gudfruktiga präster och sådana, som frivilligt följa honom av kärlek till Gud. Och han må akta sig för att hava vinningslystna präster, ty de äro såsom rovgiriga fåglar.

Men hör nu, vad jag, barmhärtighetens moder, skall säga. Den konung, som jag förut kallat min son, har nu blivit olydnadens son. Två riken bevarades åt honom, medan han var barn. När han kommit till mogen ålder, styrde han orättvist och gjorde allting utan förstånd.

Gud hade dock alltid tålamod med honom och bevisade honom även andligt gott, när han vände sitt hjärtas kärlek till Gud. Jag ber honom komma ihåg tre ting, som Gud gjort med honom. Ofta händer det, att ett foster är så fastbundet vid moderlivet, att det på intet vis kan skiljas därifrån. När den kloka barnmorskan varseblir detta, tänker hon: 'Om barnet längre dväljes i moderns sköte, så dö båda två, men om de skiljas från varandra, så kan dock barnet leva, även om modern skulle dö'.

Och så griper sig barnmorskan verket an och skiljer barnet från modern. På samma sätt var denne konung bunden vid sin moder världen, och om han hade stannat längre hos henne, hade han förvisso dött den eviga döden. Emellertid gick jag, himladrottningen, till konungen och skilde honom från kärleken till världen.

Med det att jag gick till konungen förstår jag den Helige Andes inträde i hans hjärta, ty varhelst den Helige Ande går in, där ingår Fadern med den Helige Ande och Sonen med Fadern och Anden samt modern med Sonen, ty varje människa, som har Gud i sitt hjärta, har också mig. Lika omöjligt som det är att de tre personerna i Treenigheten kunna skiljas åt, lika omöjligt är det nämligen, att jag, som är Guds moder, skiljes från Gud. Jag hade ju Guds Son i mig med gudom och mandom: därför har Gud Fader mig i sin gudom, och vår kärleks band är den Helige Ande, han som är i Fadern och Sonen, och han är i mig, och vi kunna aldrig skiljas åt. När jag alltså på detta sätt gick till konungen, gav Gud förkrosselse åt hans hjärta och tårar åt hans andliga ögon, vilket ingen kan erhålla om icke genom den gudomliga nåden.

För det andra ber jag konungen komma ihåg, vilken nåd som skett i hans rike. Min Son, som sitter på det himmelska majestätets högsta tron, talar ju ofta med dig, som är född i hans rike, och denna nåd förvärvade jag åt konungen, för att han skulle bevisa Gud heder och gagna sin egen själ. Jag visade honom även genom dig, hur han visligen skulle styra sitt rike och hjärtligt älska sitt rikes folk samt hur han kroppsligen och andligen skulle inrätta sitt liv till Guds heder.

För det tredje ber jag honom komma ihåg, hur han blev utvald att bringa den heliga katolska tron till hedningarna, om han ville. Men hör nu, vad denne konung gjort! Jag, barmhärtighetens moder, kallade denne konung min nye son; ny därför att han så nyligen kommit till helig lydnad. Och jag lovade honom genom dig, att jag ville vara härskarinna och försvararinna för hans krigshär och hans rike och att jag skulle beskydda honom i fiendernas land. Så skedde också, ty fred rådde i hans land genom Guds försyn, för mina böners skull.

Och jag var med honom i hans fienders land, i det jag samlade hans mäktigaste fiender på ett enda ställe i detta land för att överlämna dem åt honom. Kort därefter gingo emellertid till denne konung djävulens redskap, fyllda av ont uppsåt och illvillig anda. Dessa förtröstade mera på människohänder än på sin Skapares hjälp.

Deras lust var mera inriktad på jordiska ägodelar än på att hjälpa själarna. Deras tunga väcktes till tal av honom, som drev Judas' tunga att sälja sin Skapare. Deras tänder upplyftes av djävulens fingrar, och deras kalla läppar voro smorda med djävulskt etter. Därför smakade den gudliga kärleken dem ej, utan de spottade ut sanningens ord och hade falskhet i sin mun. Konungen lydde deras onda råd, sprang fram och ryckte ur mina händer mina hopsamlade fiender, som stodo emot den heliga tron. Så blev jag kvar med tomt sköte. Ja, denne konung lät vargarna löpa och lämnade lammen i händerna på ormar, som äro redo att söndersarga fåren och nu äro fyllda av en större ondskas gift.

Sådan blev följden av djävulens svekfulla eggelser. Konungen försmådde ju Guds vänners råd och lydde köttsliga människors råd. Och han gav icke akt på Guds styrka och tänkte icke på mitt råd. Så återvände han utan någon vinst och betungade allmogen och folket i sitt rike, vorden olydig mot Gud och människor och trolös mot sitt riddarlöfte. Men liksom en moder lätt blir blitt stämd igen mot sin son, när denne beder om förlåtelse, så säger jag till honom: 'Min son, vänd dig om till mig, och jag skall vända mig om till dig. Stå upp från ditt fall enligt Guds vänners råd.'
Detta är det sista brev, som jag skall skicka honom.»