Guds moder talar till bruden och säger: »Dotter, jag sade dig tidigare, att detta var mitt sista brev, som skulle skickas till min vän konungen. Detta skall förstås om de ting, som röra hans enskilda person och min. Om någon sutte och hörde något nyttigt sjungas, som anginge hans vän, och bure fram det till honom (vare sig det vore en glädjesång eller ett brev med hälsosamt klander), så vore förvisso båda värda belöning, både den som sjöng och den som eftersade.

Så vill ock Guds rättvisa, som dömer med billighet och övar rättfärdighet med misskund, sjunga rättvisa och barmhärtighet. Därför må var och en höra, som är villig, ty detta är icke ett tillrättavisningsbrev utan en rättvisans och kärlekens sång. När ett brev fordom skickades till någon, så innehöll det klander och förmaning: det förebrådde för otacksamhet mot välgörare och manade till sedernas förbättring. Men nu sjunger den gudomliga rättvisan en skön sång, som angår alla, och den, som lyssnar till den sången, tror på den och handlar efter den, han skall finna frälsningens och det eviga livets frukt.

Men nu kan du fråga, varför Guds ord utsägas så dunkelt, att de kunna tolkas på olika sätt och stundom förstås på ett sätt av Gud och på ett annat sätt av människor. Jag svarar: Gud är lik en man, som lagar till upphettat vin eller upphettat vatten, som beredes av vin. Denne fabrikör har flera rör, av vilka somliga gå uppåt och andra nedåt, så att vinet genom dem än stiger uppåt, än nedåt, till följd av eldens hetta, tills det blir färdigt.

Så gör Gud i sina ord, ty stundom stiger han uppåt genom rättvisan och stundom nedåt genom barmhärtigheten, vilket framgår av det som hände den konung, för vilken profeten å rättvisans vägnar förkunnade, att han skulle dö, medan barmhärtigheten sedan gav honom flera år att leva. Stundom stiger Gud också ned genom framförandet av enkla ord och användandet av kroppsliga uttryck, men stundom höjer han sig genom användandet av ord, som skola förstås på andligt sätt, vilket framgår av det som hände David, för vilken mycket sades såsom åsyftande Salomo, ehuru det fullbordades i Guds Son och skulle förstås om honom.

Stundom talar Gud också om kommande ting såsom om förflutna och berör på samma gång både det närvarande och det framtida, ty allt är i Gud, både det närvarande, det förflutna och det tillkommande, såsom i ett enda ögonblick. Icke heller bör du förundra dig om Gud talar på dunkelt sätt, ty detta sker av femfaldig orsak. För det första för att Gud måtte visa sin stora barmhärtighet, så att icke någon, som hör Guds rättvisa, förtvivlar om hans barmhärtighet, ty när människan vänder sin vilja från synden, då ändrar även Gud sin hårda dom. Den andra orsaken är den, att de, som tro på Guds rättvisa och löften, skola krönas desto härligare för sin tro och sin tåliga väntan. Den tredje orsaken är, att om Guds rådslut vore bekant på en viss tid, så skulle somliga högeligen oroas med anledning av de motgångar, som de visste om på förhand, medan andra skulle förtröttas och slappna i sin längtan och i sitt varma nit.

Och fördenskull säges det icke, när jag skriver några ord till någon, uttryckligen i avslutningen, huruvida dessa ord skola mottagas med välvilja av honom och tros eller ej, och det kungöres icke heller för dig, huruvida han tror på orden och i gärning fullkomnar dem eller ej, ty det är dig ej tillåtet att veta detta. Den fjärde orsaken är, att icke någon må fördrista sig att på oförsynt sätt dryfta Guds ord, ty Gud är den, som gör hög till låg och ovän till vän. Den femte är, att den, som söker tillfälle att avfalla, må finna det och de, som äro orena, må bliva ännu orenare men de godas dygd desto uppenbarare.»

Vidare säger Kristi brud: Sedan talade Guds Son till mig och sade: »Om någon talade genom en pipa med tre öppningar och sade till lyssnaren: 'Du skall aldrig höra min röst ur den här öppningen', så kunde man icke klandra honom, ty han talade ju genom de andra två. Så är det även nu i vårt samtal, ty visserligen sade min jungfruliga moder, att detta var det sista brevet, som skulle sändas konungen, men detta är att förstå om just hennes person. Men nu sänder jag Gud, som är i modern och modern i mig, mitt budskap till konungen, både för deras skull, som nu leva, och för deras, som ännu icke äro födda. Av evighet äro rättvisa och barmhärtighet i Gud, ty av evighet var denna rättvisa i Gud, att eftersom Gud var full av vishet, godhet och makt före morgonstjärnan, så ville han, att flera skulle bliva delaktiga av hans godhet, och därför skapade han änglarna.

När några av dem sågo sin skönhet, åstundade de att vara över Gud, och fördenskull föllo de och blevo onda demoner under Guds fötter. Dock har Gud på sätt och vis misskund även med dem, ty när djävulen med Guds rättvisa tillåtelse fullkomnar det onda han åtrår, så finner han så att säga tröst i sin ondskas framgång - icke så att djävulens kval därigenom skulle minskas, nej det är som när en sjuk människa, vilken har en mycket mäktig fiende, hugsvalas över att höra att denne är död, ehuru den plåga, sjukdomen förorsakar, icke förminskas genom denna nyhet. På samma sätt gläder sig djävulen (en så brinnande avund har han nämligen), när Gud skipar rättvisa mot människorna, och det är som om hans ondskas törst då skulle lindras.

När nu Gud såg förminskningen i sin härskara, skapade han, sedan djävlarna på grund av sitt övermod fallit, människan, för att hon skulle lyda hans bud och bliva fruktbar på goda gärningar, tills lika många människor stigit upp till himmelen som änglar fallit ned därifrån. Människan skapades alltså fullkomlig, men när hon mottagit livets budord, brydde hon sig varken om Gud eller sin egen ära, utan hon samtyckte till djävulens ingivelse, försyndade sig och sade: 'Låtom oss äta av livets träd, och vi skola veta allting liksom Gud'. Dessa, d. v. s. Adam och Eva, ville icke Gud något ont såsom djävulen gjorde, och de ville icke vara över Gud, men de ville vara lika visa som Gud, och därför föllo de, dock icke såsom djävulen, ty denne avundades Gud, och därför skall det aldrig varda något slut på hans elände - människan däremot ville blott något annat än det Gud ville att hon skulle vilja, och därför förtjänade och erfor hon rättvisa jämte barmhärtighet.

Ja, dessa stamföräldrar erforo rättvisa, när de fingo nakenhet i stället för ärans klädedräkt, hunger i stället för överflöd, köttets lystnad i stället för jungfrulighet, räddhåga i stället för trygghet och arbete i stället för vila, men de rönte på samma gång barmhärtighet, i det de fingo kläder mot nakenheten, föda mot hungern och möjlighet till ömsesidig förbindelse för att kunna skaffa sig avkomma. I sanning, Adam förde det dygdigaste liv och hade aldrig någon annan hustru än Eva, nej ingen annan kvinna än henne allena.

Gud övar även rättvisa och barmhärtighet mot djuren. Gud har nämligen gjort tre utmärkta ting: för det första änglarna, som hava ande men icke kött, för det andra människan, som har själ och kött, för det tredje djuren, som hava kött men icke själ såsom människan har. Emedan ängeln är en ande, är han beständigt hos Gud och behöver icke mänsklig hjälp. Människan, som är kött, kan icke beständigt vara hos Gud, förrän det dödliga blivit skilt från anden. För att människan alltså skulle kunna äga bestånd, skapade Gud till hennes gagn oskäliga djur, för att de skulle lyda och tjäna människan, som är bättre än de. Och Gud visar även stor barmhärtighet mot dessa oskäliga djur, ty de blygas icke över sina lemmar och sörja icke över döden, förrän den kommer, och nöja sig med tarvlig föda.

Även sedan syndafloden dragit förbi, övade Gud rättvisa med barmhärtighet. Ty visserligen hade Gud mycket väl på kortare tid kunnat föra Israels folk in i det utlovade landet, men det var rättvisa, att de käril, som skulle innehålla den yppersta dryck, först skulle prövas och renas och därefter helgas. Och Gud bevisade folket även stor barmhärtighet, ty när en man, d. v. s. Moses, bad för dem, blev deras synd dem förlåten och gudomlig nåd dem given. Likaså övas efter min mandomsanammelse aldrig rättvisa utan barmhärtighet eller barmhärtighet utan rättvisa.»

Sedan steg en röst mot höjden och sade: »O barmhärtighetens moder, den evige konungens moder, utverka barmhärtighet, ty till dig kommo böner och tårar av din tjänare konungen. Vi veta ju, att det är rättvist, att hans synder bestraffas, men utverka ändå barmhärtighet, så att han må omvända sig, göra bot och bevisa Gud heder.»

Anden svarade: »I Gud är fyrfaldig rättvisa. Den första är, att han, som är oskapad och är till av evighet, hedras över all-ting, ty av honom är allting, och allting lever och vidmakthålles genom honom. Den andra rättvisan är, att han, som alltid var och är och som på förut bestämd tid föddes i tiden, skall tjänas av alla och älskas i all renhet. Den tredje rättvisan är, att han, som i sig själv är ur stånd att lida men som genom sin mandom blev i stånd därtill och som genom att påtaga sig dödlighet förvärvade odödlighet åt människan, åstundas över allting, som kan och bör åstundas. Den fjärde rättvisan är, att de, som äro ostadiga, söka sann ståndaktighet, och att de, som äro i mörkret, åstunda ljuset, d. v. s. den Helige Ande, och bedja om hans hjälp med förkrosselse och sann ödmjukhet.

Men beträffande den konungen, Guds moders tjänare, för vilken det nu bedes om misskund, säger rättvisan, att tiden ej räcker till för honom att, såsom rättvisan kräver, värdigt rena sig från synder, som han begått mot Guds barmhärtighet, och att hans kropp ej skulle kunna uthärda det straff, som han för sina synders skull förtjänat. Likväl har Guds moder i sin barmhärtighet förtjänat och utverkat misskund för denne sin tjänare, så att han själv må kunna höra, vad han gjort, och hur han skall kunna bättra sig, om han nu vill ångra sig och omvända sig.»

Och strax, ja i samma ögonblick såg jag i himmelen ett hus av sällsam skönhet och storlek, och i det huset en pulpet och på pulpeten en bok, och jag såg två varelser stå framför pulpeten, nämligen en ängel och en djävul. Djävulen talade och sade: »Mitt namn är 'O ve!'. Denne ängel och jag, vi jaga efter en sak, som vi båda åstunda. Vi se nämligen, att en mycket mäktig herre ämnar uppbygga ett stort ting. Och därför bemöda vi oss, ängeln på att fullborda det och jag på att förstöra det. Det händer emellertid stundom, att när den åtrådda saken kommer i mina händer, så är den så brännande het, att jag ej kan hålla den, och när den kommer i ängelns händer, så är den stundom så kall och hal, att den genast glider ur hans händer.»

När jag noggrant gav akt på pulpeten med mitt sinnes hela uppmärksamhet, så förmådde mitt förstånd icke fatta den sådan den var, och min själ kunde icke göra rättvisa åt dess skönhet eller min tunga uttrycka den. Den var som en solstråle att se på, ty den hade röd, vit och guldglänsande färg. Den gyllene färgen var skinande som solen, den vita färgen var såsom den blekaste snö, och den röda färgen såsom en rodnande ros. Och varje färg syntes i den andra, ty när jag betraktade den gyllene färgen, såg jag den vita och den röda däri, och när jag betraktade den vita, såg jag de två övriga färgerna däri.

På samma sätt var det, när jag betraktade den röda färgen; ja var och en syntes i de andra, och dock var den skild från de andra. Och ingen var tidigare eller senare, ingen var mindre eller större, utan i allt och överallt syntes de vara lika. Och när jag såg upp, kunde jag ej fatta pulpetens längd och bredd, och när jag såg ned, förmådde jag icke se och uppskatta dess omätliga djup, ty allt var ofantligt att skåda.

Därefter såg jag på själva bokstolen en skinande bok; den strålade som guld men hade dock formen av en bok. Den var öppen, och dess skrift var ej skriven med bläck, utan varje ord i boken var levande och talade sig självt, som om någon skulle säga: »Gör det eller det» - och det genast vore gjort i och med ordets framförande. Ingen läste bokens skrift, men vad skriften innehöll, det syntes alltsammans i pulpeten och i de beskrivna färgerna.

Framför denna bokstol såg jag en konung, som levde i världen. På dess vänstra sida såg jag en konung, som var död och befann sig i helvetet, och på dess högra sida en avliden konung, som var i skärselden. Den ännu levande konungen satt med sin krona liksom i en glaskula. Ovanför glaskulan hängde ett förskräckligt treuddigt svärd, som för varje ögonblick kom kulan närmare, liksom lodet i ett urverk närmar sig sitt märke. På den högra sidan om denne levande konung stod en ängel med ett gyllene käril och gyllene sköte, och på den vänstra sidan stod en djävul, som hade tång och hammare. Båda tävlade om, vems hand som skulle komma närmast glaskulan, när denna berördes och krossades av svärdet. Och jag hörde djävulen säga med sin förfärliga röst: »Huru länge skall detta pågå? Vi trakta båda efter samma byte, men vi veta ej, vem av oss som skall avgå med segern.»

Och genast talade den gudomliga rättvisan till mig och sade: »De ting, som här visas dig, äro icke kroppsliga utan andliga, och varken ängeln eller demonen äro kroppsliga, men du ser dem sådana, emedan du icke kan förstå det andliga annat än genom kroppsliga bilder. Den levande konungen ter sig för dig i en glaskula, emedan hans liv endast är såsom skört glas och hastigt skall sluta. Det treuddiga svärdet är döden, som verkar tre ting, när den kommer: den försvagar kroppen, förändrar medvetandet och kommer alla krafter att domna samt skiljer likt ett svärd själen från köttet. Att ängeln och djävulen syntes strida om glaskulan, det betyder, att vardera önskar äga konungens själ och att själen skall tilldömas den, vars råd han lydigare följt.

Att ängeln har käril och sköte, det betyder, att liksom barnet vilar i moderns sköte, så strävar ängeln, att själen måtte framställas för Gud liksom i ett käril och få vila i den eviga hugsvalelsens sköte. Att djävulen har tång och hammare, det betyder, att djävulen drager själen till sig med onda lustars tång och krossar den med en hammare, d. v. s. med samtycke till och bedrivande av onda gärningar. Och att glaskulan stundom är så het och stundom så kall och slipprig, det betecknar konungens ostadighet, ty när han är stadd i frestelse, tänker han så: 'Fast jag vet, att jag förtörnar Gud, om jag nu förverkligar vad jag har i sinnet, vill jag dock denna gång omsätta min plan i handling, ty det är mig nu omöjligt att avstå från denna gärning'.

Och så syndar han medvetet mot sin Gud, och eftersom han syndar medvetet, kommer han i djävulens händer. Sedan ångrar sig konungen och biktar och undkommer så ur djävulens händer för att komma i den gode ängelns våld. Om konungen icke övergiver denna sin ostadighet, är han alltså i ett farligt läge, ty han står på svag och vacklande grund.»

Sedan såg jag på pulpetens vänstra sida den andre konungen, som var död och fördömd till helvetet. Han var klädd i kunglig skrud och satt liksom på en tron, och han var död och blek och ryslig att skåda. Framför hans ansikte var ett hjul, som hade fyra linjer i omkretsen, och varje linje gick upp eller ned alltefter konungens vilja, ty hjulets rörelse var i konungens makt. Tre av dessa linjer voro försedda med inskrift, men på den fjärde linjen var alls ingenting skrivet. På högra sidan om denne konung såg jag en ängel, lik den skönaste människa; hans händer voro tomma men han gjorde dock tjänst vid pulpeten. På vänstra sidan om konungen syntes en djävul, vars huvud liknade en hunds, vars buk var omättlig och vars navel var öppen och utsände strömmar av etter i allsköns giftiga färger. Han hade tre stora, starka och vassa klor på varje fot.

Då sade en, som strålade likt solen och var underbar att skåda för sin glänsande fägrings skull, till mig: »Denne konung, som du nu ser, är olycksalig. Hans samvete visas dig nu sådant det var, medan han regerade, och hans uppsåt sådant det var, när han dog. (Hurudant hans samvete var, innan han kom till makten, det tillkommer dig icke att veta.) Dock må du ha klart för dig, att det icke är hans själ, som är inför dina ögon, utan hans samvete. Och eftersom själen och djävulen icke äro kroppsliga utan andliga, därför visas dig djävulens frestelser och straff i kroppslig skepnad.»

Och genast började denne döde konung att tala, dock icke med munnen utan liksom från hjärnan, och han sade så: »O mina rådgivare, det är mitt uppsåt att behålla och bevaka allt som lyder under min krona. Jag vill även arbeta på att det, som jag fått, måtte ökas och icke förminskas. Vad behöver jag bry mig om att utforska på vad sätt jag fått det, som jag nu har? För mig är det nog, om jag kan försvara och öka vad jag vunnit.»

Då ropade djävulen och sade: »Det är genomborrat! Vad skall jag nu göra med min krok?» Rättvisan svarade från boken på pulpeten och sade till djävulen: »Stick in kroken i borrhålet och drag till dig!» Så snart rättvisan sagt detta, var kroken isatt. Och i samma ögonblick kom barmhärtighetens hammare inför konungen; med den hade han kunnat slå av kroken, om han hade utforskat sanningen av alla och på fruktbart sätt ändrat sin vilja.

Vidare talade samme konung och sade: »O mina rådgivare och mina män, I togen mig till herre och jag tog eder till rådgivare. Därför tillkännagiver jag för eder, att det i riket finnes en man, som förråder min ära och mitt liv, som lägger försåt för riket, som grumlar friden och förföljer rikets allmoge. Om man har tålamod och fördrag med en sådan man, skall staten taga skada, osämjan bliva allt värre och de inre olyckorna ökas i riket. Lärda och olärda, stormännen och folkets allmoge trodde mig på dessa ord, som jag talade till dem, med den påföljd, att den mannen, som jag beskyllde för förräderi, fick den största skada och blygd och blev dömd till landsflykt, ehuru mitt samvete väl visste, vad som var sanning i denna sak.

Och jag sade många ting emot den mannen av begär till riket och fruktan att förlora det och för att min ära skulle förökas och riket desto säkrare förbliva under min och mina efterkommandes spira. Jag tänkte även som så: Fast jag vet sanningen, huru riket är förvärvat och huru denne man har blivit förorättad, vågar jag dock icke taga honom till nåder igen och yppa sanningen, ty då kommer all skam och skada att falla över på mig. Därför har jag i min själ beslutat att hellre dö än säga sanningen och taga tillbaka mina ord och orättvisa gärningar.»

Då svarade djävulen: »O domare, se hur denne konung räcker fram tungan åt mig!» Den gudomliga rättvisan svarade: »Sätt på snaran!» När djävulen hade gjort detta, syntes genast ett mycket vasst svärd hänga framför konungens mun; med det hade han kunnat sönderskära snaran, om han hade velat.

Vidare talade samme konung och sade: »O mina rådgivare! Jag rådgjorde med präster och lärde om rikets tillstånd, och de sade till mig, att om jag överlämnade riket i andras händer, skulle jag bliva många till skada, förråda mångas liv och gods samt kränka rättvisa och lagar. För att jag må kunna behålla riket och värna det mot angripare, böra vi alltså tänka ut något nytt, ty de gamla skatterna räcka icke till rikets styrelse och försvar. Fördenskull tänkte jag ut några nya bedrägliga pålagor och beskattningar att påläggas riket, till skada för många medborgare och även oskyldiga vägfarande och köpmän. Med dessa påfund tänkte jag fortsätta ända till döden, ehuru mitt samvete sade mig, att detta var emot Gud och all rättvisa och allmänna hedersbegrepp.»

Då ropade djävulen: »O domare, se, denne konung satte båda sina händer under mitt vattenkrus! Vad skall jag göra?» Rättvisan svarade från boken: »Utgjut ditt gift över dem!» Och sedan djävulen utgjutit giftet, kom det genast ett smörjelsekäril inför konungen; med det hade konungen mycket väl kunnat torka av giftet. Nu ropade djävulen med hög röst och sade: »Jag ser något underbart och för mig obegripligt! Min krok är insatt i denne konungs hjärta, och en hammare erbjudes honom i hans sköte. Min snara är fäst om hans tunga, och det vassaste järn räckes honom. Mitt gift är utgjutet över hans händer, och ett smörjelsekäril erbjudes honom.» Ur boken på pulpeten svarade rättvisan och sade: »Allting har sin tid, och barmhärtigheten och rättvisan skola mötas».

Därefter talade Guds moder till mig och sade: »Kom, min dotter, och se och hör vad den gode anden ingiver själen och vad den onde anden ingiver henne. Varje människa har nämligen ingivelser och besökelser, stundom av den gode och stundom av den onde anden, och det finns ingen, som icke besökes av Gud medan han lever.»

Och genast visade sig åter samme döde konung, vars själ under hans livstid fick dylika råd av den gode anden: »Min vän, du är skyldig att av alla dina krafter tjäna Gud, ty han har givit dig liv, medvetande, förstånd, hälsa och ära, och dessutom har han fördrag med dig trots dina synder». Härpå svarade konungens samvete (för att nu tala i liknelse): »Det är sant, att jag bör tjäna Gud, genom vars makt jag blivit skapad och återlöst och genom vars barmhärtighet jag lever och har bestånd». Den onde anden eggade däremot konungen: »Broder, jag vill giva dig ett gott råd! Gör som den, vilken skalar ett äpple! Skalet slänger han bort, men äpplets kött, som är nyttigt, behåller han. Så må även du göra.

Gud är nämligen ödmjuk, barmhärtig och tålig, och han behöver ingenting. Giv honom därför av ditt gods det som du bekvämt kan undvara och behåll det, som är nyttigare och begärligare för dig! Gör det, som behagar ditt kött, ty du kan lätt göra bättring därför; och låt bli det du ej tycker om att göra, ehuru du bör göra det; utdela i stället allmosor, ty därav kunna många hugnas!» Konungens samvete svarade: »Detta är ett nyttigt råd. Jag kan ju giva något av mitt, som jag utan olägenhet kan undvara och som Gud dock räknar för mycket. Det övriga skall jag bevara till eget bruk, så att jag kan förvärva mig mångas vänskap.»

Den ängel, som blivit konungen given för att skydda honom, talade nu genom ingivelser och sade till konungen: »Min vän, betänk att du är dödlig och snart skall dö. Betänk även, att detta liv är kort och att Gud är en tålig men rättvis domare, som rannsakar alla dina tankar, ord och gärningar från den ålder, då ditt förstånd börjar arbeta, och ända till slutet. Han dömer jämväl alla dina begär och avsikter och lämnar intet ogranskat. Nyttja därför på förståndigt sätt din tid och dina krafter! Styr dina lemmar till själens nytta, iakttag måtta och följ icke köttets begärelse, ty de, som leva efter köttet och sina lustar, få ej komma till Guds fädernesland.»

Men den djävulske anden gav genast konungen ett motsatt råd genom sina ingivelser. »O broder», sade han, »om du inför Gud skall avlägga räkenskap över alla timmar och stunder, när kan du då känna någon glädje? Hör därför mitt råd! Gud är barmhärtig och lätt blidkad. Han skulle icke ha återlöst dig, om han velat förgöra dig. Skriften säger ju, att alla synder skola förlåtas, om man ångrar sig. Gör alltså såsom en listig man gjorde, när han var skyldig sin fordringsägare tjugo skålpund guld och icke kunde betala. Han gick till en vän och bad om råd, och denne rådde honom att taga tjugo skålpund koppar, förgylla dessa med ett skålpund guld och giva det på detta sätt förgyllda åt fordringsägaren.

Han följde det givna rådet, gav åt fordringsägaren de tjugo skålpunden koppar, överdragna med guld, men behöll nitton skålpund rent guld för egen del. Så må även du göra. Använd nitton timmar av din tid till din förnöjelse, lust och glädje, och må en enda timma vara dig nog till att begråta och ångra dina synder. Gör dristigt före och efter syndabekännelsen vad dig lyster, ty liksom den med guld överdragna kopparen helt och hållet ser ut som guld, så skola syndens gärningar, vilka betecknas med koppar, förgyllda med ånger, utplånas, och alla dina gärningar skola glänsa som guld.»

Konungens samvete svarade härtill: »Detta råd förefaller angenämt och förståndigt, ty om jag gör så, kan jag använda hela min tid till det som roar mig».

Ytterligare talade den gode ängeln till konungen med sina ingivelser och sade: »O min vän, betänk först, med vilket mästerskap Gud fört dig ut ur din moders trånga kved. Betänk för det andra, med vilket tålamod Gud låter dig leva. Betänk för det tredje, med vilka bittra kval han återlöst dig från den eviga döden.»

Djävulen ingav däremot konungen något helt annat, i det han sade: »Min broder, visserligen har Gud från det trånga moderlivet fört dig ut i den rymliga världen, men betänk också, att han åter skall föra dig ut ur världen genom en svår död. Och om Gud låter dig leva länge, så må du även betänka, att du i detta livet har många besvär och vedermödor, emot din vilja. Det är sant, att Gud återlöst dig med sin bittra död, men vem tvingade honom? Icke var det du, som bad honom!»

Då svarade konungen, liksom talade han invärtes i sitt samvete: »Det är sant vad du säger. Jag sörjer nämligen mera över att jag måste dö än jag gläder mig åt att ha blivit född ur moderlivet. Det är också tyngre för mig att bära motgångarna i världen och mitt sinnes förtret än något annat. Jag ville även, om det gåves mig val, hellre leva i världen utan vedermöda och förbliva i dess hugnad än skiljas från världen, och jag skulle sätta mera värde på att leva för evigt i världen i all världslig sällhet än att Kristus återlöst mig med sitt blod. Jag skulle icke bry mig om att få vara i himmelen, om jag kunde ha det som jag ville här på jorden.»

Nu hörde jag från pulpeten en röst, som sade: »Tag nu bort smörjelsekruset från konungen, ty han har syndat mot Gud Fader. Gud Fader, som av evighet är i Sonen och den Helige Ande, gav ju den sanna och rätta lagen genom Moses, men denne konung stiftade en motsatt och orättfärdig lag. Likväl skall det, emedan han gjort något gott (dock icke med god avsikt) tillåtas honom att äga riket under sin livstid, på det att han sålunda måtte belönas i världen.» För det andra talade ordet från pulpeten och sade så: »Tag bort det vassa, skarpa järnet från konungens ögon, ty han har syndat mot Guds Son.

Guds Son säger ju i evangeliet, att domen utan förbarmande skall komma över den, som icke övat barmhärtighet. Men denne konung ville icke visa barmhärtighet mot den orättvist plågade och icke rätta sitt misstag eller ändra sin vrånga vilja. Dock skall det, till belöning för något gott som han gjort, förunnas honom att hava visdomens ord i sin mun och räknas som vis av de flesta.»

För det tredje talade rättvisans ord och sade: »Må hammaren borttagas från konungen, ty han har syndat mot den Helige Ande. Den Helige Ande förlåter ju alla deras synder, som ångra sig, men denne konung har föresatt sig att ända till slutet framhärda i sin synd. Dock skall han, emedan han gjort något gott, få det, som han varmast åstundar till sin kropps förnöjelse, nämligen den för hans ögon så behagliga kvinnan, som han önskar till hustru, och ett enligt världsliga begrepp skönt och önskvärt slut på sitt liv.»

Sedan, när konungens sista stund närmade sig, ropade djävulen och sade: »Se, nu är smörjelsekruset borttaget; därför skall jag tynga och plåga hans händer, så att han ej kan göra fruktbringande gärningar». Så snart djävulen sagt detta, blev konungen berövad kraft och hälsa. Och då ropade djävulen genast och sade: »Se, det vassa järnet är borttaget; därför skall jag draga åt min snara hårdare». Konungen blev då genast berövad sin talförmåga.

Och i samma ögonblick talade rättvisan till den gode ängeln, som blivit konungen given till ett beskydd, och sade: »Leta i hjulet, och se efter, vilken linje som vetter uppåt och läs dess inskrift!» Och se, då befanns den fjärde linjen vetta uppåt, men på den var ingenting skrivet alls, utan den var tom. Då sade rättvisan: »Eftersom denna själ älskade det tomma, skall den nu gå till sin vedergällares ljuvlighet».
Och genast skildes konungens själ från kroppen.

När själen gått ut, ropade djävulen och sade: » Jag skall nu slita sönder denne konungs hjärta, ty jag äger hans själ!» Och jag såg då, hur konungen helt och hållet förändrades från hjässan ända ned till fotabjället. Han blev förfärlig att åse, lik ett djur, som är alldeles flått; hans ögon hängde utrivna och allt köttet liksom sammanlevrat, och hans röst hördes ropa: »Ve mig, ty jag har blivit blind, såsom en i blindhet född valp, vilken söker sin moders bakdel, ty på grund av min otacksamhet kan jag icke se moderns spenar! Ve mig, ty jag ser i min blindhet, att jag aldrig skall få se Gud; mitt samvete förstår nämligen nu, varför jag föll och vad jag hade bort göra men icke gjorde! Ve mig, ty genom Guds försyn blev jag född i världen och pånyttfödd i dopet, men jag glömde och förgat Gud.

Och emedan jag icke ville dricka av den gudomliga sötmans mjölk, är jag nu mera lik en blind hundvalp än ett levande och seende barn. Och till på köpet tvingas jag nu, ehuru jag var konung, att mot min vilja säga sanningen. Jag var nämligen bunden liksom med tre rep, d. v. s. av tre anledningar förpliktad att tjäna Gud, nämligen för dopets, äktenskapets och rikets kronas skull. Men det första försmådde jag, i det jag vände min håg till världens fåfängligheter.

Det andra gav jag icke akt på, ty jag åtrådde en annans hustru. Det tredje föraktade jag, i det jag yvdes över den jordiska makten och icke tänkte på den himmelska makten. Därför ser jag, ehuru jag nu är blind, i mitt medvetande, att jag, till följd av mitt förakt för dopet, måste bindas vid djävulens hat. På grund av köttets oordnade drifter måste jag uthärda djävulens lusta. På grund av mitt högmod måste jag bindas vid djävulens fötter.»

Då svarade djävulen: »O broder, nu är det tid att jag talar och i handling omsätter vad jag talar. Kom alltså till mig, icke med kärlek utan med hat! Sannerligen, jag var den skönaste bland änglar men du en dödlig människa. Den allsmäktige Guden gav mig fri vilja, men jag använde den på oriktigt sätt och ville hellre hata Gud, på det att jag måtte överträffa honom, än älska honom, och därför föll jag, såsom den, vilken har huvudet ned och fötterna upp. Du blev däremot, liksom alla andra människor, skapad efter mitt fall och erhöll ett särskilt företräde framför mig, i det du är återlöst med Guds Sons blod, vilket jag icke är.

Emedan du alltså försmått Guds kärlek, må du vända ditt huvud mot mina fötter, och jag skall taga dina fötter i min mun, och vi skola på det sättet bliva så fast förenade som två människor, av vilka den ene har svärdet i den andres hjärta och denne kniven i den förres inälvor. Stick du mig med din vrede; jag skall stinga dig med min grymhet! Jag hade ju huvud, d. v. s. förstånd, med vilket jag kunnat hedra Gud, om jag velat; du hade fötter, d. v. s. styrka att gå till Gud, och du ville ej. Därför skall mitt rysliga huvud uppäta dina kalla fötter.

Du skall oupphörligen uppslukas och dock icke förtäras utan förnyas till samma plåga. Vi må ock sammanfoga oss med tre rep. Det första repet skall vara om midjan, och med det skola min och din navel så hårt förenas, att du, när jag andas, drager in mitt gift i dig och jag, när du andas, drager in dina inälvor i mig. Detta sker med rätt, ty du älskade dig själv mera än din Återlösare, liksom jag å min sida älskade mig själv mera än min Skapare. Med det andra repet skola vi förena ditt huvud och mina fötter, med det tredje mitt huvud och dina fötter.»

Sedan såg jag samme djävul hava tre vassa klor på varje fot och hörde honom säga till konungen: »Broder, emedan du hade ögon till att urskilja livets väg och samvete till att skilja mellan gott och ont, skola två av mina klor genomstinga dina ögon och den tredje tränga in i din hjärna, och av dessa klor skall du tryckas ned så djupt, att du helt och hållet ligger under mina fötter, ty du var skapad till det ändamålet, att du skulle vara min herre och jag din fotapall. Du fick två öron till att höra livets ord och mun till att tala det som är nyttigt för själen.

Men eftersom du försmådde att höra och tala det som lände till din själs välfärd, skola två klor på min andra fot genomtränga dina öron och den tredje klon din mun. Och av dem skall du till den grad pinas, att allt det som förut, när du syndade mot Gud, syntes dig gott och ljuvt, nu skall bliva dig rysligt bittert.»

Sedan detta yttrats, förenades de på ovannämnda sätt: konungens huvud, fötter och navel med djävulens huvud, fötter och navel. Sammanbundna på detta sätt störtade de ned i avgrunden. Jag hörde då en röst, som sade: »O, vad har nu konungen av alla sina rikedomar? Förvisso, endast skada! Vad har han av sin ära? Sannerligen, intet annat än skam! Vad har han av den härsklystnad, varmed han åtrådde riket? I sanning, kval allenast! Han blev smord med helig olja, invigd med heliga ord och krönt med kunglig krona, för att han skulle hålla Guds ord och gärningar i heder, försvara och styra Guds folk samt veta sig städse vara under Guds, sin vedergällares fötter. Men eftersom han föraktade att vara under Guds fötter, är han nu under djävulens. Och eftersom han icke ville frälsa sin tid med fruktbara gärningar, medan han kunde, skall han hädanefter icke få någon fruktbar tid.»

Sedan talade rättvisan från den bok, som befann sig på pulpeten, och sade till mig: »Allt detta, som blivit dig så utförligt visat i tur och ordning, är i ett enda ögonblick inför Gud. Men eftersom du är kroppslig, måste andlig kunskap bibringas dig medelst kroppsliga bilder. Och att det föreföll dig, som om konungen, ängeln och djävulen samtalade, det syftar endast på den gode och onde andens ingivelser och eggelser, verkställda i konungens själ genom dem själva eller deras rådgivare och vänner.

Och att djävulen ropade: 'Det är genomborrat', när konungen sade sig vilja behålla allt som var under kronan, på vilket sätt det än var förvärvat, utan att taga hänsyn till rättvisan, det bör förstås så, att konungens samvete genomborrades med djävulens järn, d. v. s. med förhärdelse i synden, när han var ovillig att utforska och rannsaka, vad som med rätta hörde till riket och vad som icke gjorde det, och när han icke brydde sig om att undersöka, vilken rätt han hade till riket. Kroken blev inslagen i konungens själ, när djävulens frestelse fick sådan makt över hans själ, att han ville framhärda i sin orättvisa ända till döden.

Att hammaren kom i konungens sköte efter kroken, det syftar på den tid till ånger, som förunnades konungen. Ty om konungen hade tänkt så här: 'Jag har syndat; jag vill icke behålla det som jag vet är förvärvat med orätt; jag vill hädanefter föra ett bättre liv', ja då hade rättvisans krok genast blivit utslagen med ångerns hammare, och konungen hade blivit förd till ett gott liv och en god väg.

Att djävulen utropade: 'Se, konungen räcker mig tungan', varpå snaran genast blev fastbunden, eftersom konungen vägrade att giva den man nåd, som han vanfrejdat, det är att förstå så, att var och en, som med vett och vilja lastar och vanfrejdar sin medmänniska, för att han skall kunna öka sin egen berömmelse, han ledes av en djävulsk anda och skall likt en tjuv fängslas med en snara. Att ett vasst järn kom framför konungen efter snaran, det betecknar den tid, som var avsedd för rättelse av den onda viljan och gärningen.

Ty när en människa med god vilja och bättring sonar sitt brott, då är en sådan vilja såsom ett vasst och skarpt järn, varmed djävulens snara sönderskäres och syndaförlåtelse erhålles. Om konungen alltså förändrat sin vilja och visat nåd mot den förorättade och missfirmade mannen, då hade djävulens snara ögonblickligen blivit sönderskuren. Men eftersom han befäste sin vilja i det onda uppsåtet, var det Guds rättvisa, att han skulle bliva alltmer förhärdad.

För det tredje såg du, att när konungen ämnade pålägga nya skatter i riket, då blev gift utgjutet i hans händer. Detta betecknar, att konungens gärningar leddes av djävulsk anda och onda ingivelser. Ty liksom giftet åstadkommer oro och köld i kroppen, så oroades och upphetsades konungen av onda ingivelser och tankar, i det han tänkte ut sätt att roffa åt sig andras ägodelar och gods samt resande personers guld. Ty de resande somnade in i den tron att deras guld befann sig i deras egen börs, men när de vaknade, sågo de att konungen lagt beslag på det. Att smörjelsekärlet kom efter giftet, det syftar på Jesu Kristi blod, som ger liv åt varje sjuk.

Om konungen alltså fuktat sina gärningar i betraktandet av Kristi blod, bett Gud om hjälp och sagt: 'O Herre Gud, som skapat och återlöst mig, jag vet att jag med din tillåtelse kommit till riket och kronan; bekämpa fördenskull de fiender som ansätta mig, och betala mina skulder, ty rikets tillgångar räcka ej därtill' - då hade jag förvisso hjälpt honom i hans arbete och gjort hans bördor lätta att bära. Men eftersom han åstundade andras tillhörigheter och ville synas rättvis, fast han visste sig vara orättvis, därför styrde djävulen hans hjärta och rådde honom att handla mot Kyrkans inrättningar, ställa till krig samt plundra oskyldiga människor, tills rättvisan ropade dom och vedergällning mot honom från det gudomliga majestätets bokstol.

Hjulet, som rörde sig efter konungens andedräkt, betecknar konungens samvete, som likt ett hjul vände sig än till glädje, än till sorg. De fyra linjer, som funnos i hjulet, beteckna den fyrfaldiga vilja, som varje människa bör hava, nämligen en fullkomlig, stark, riktig och förståndig vilja. Fullkomlig vilja är det att älska Gud och vilja hava honom framför allt annat, och denna vilja bör vara i den första och högsta linjen. Den andra viljan innebär att önska och göra sin nästa gott såsom sig själv, för Guds skull, och denna vilja må vara stark, så att den ej brister till följd av hat eller vinningslystnad. Den tredje viljan innebär att vilja avhålla sig från köttsliga begärelser och åstunda det eviga, och denna vilja må vara riktig, så att den ej går ut på att behaga människor utan Gud. Och denna vilja bör vara skriven i den tredje linjen.

Den fjärde viljan innebär att endast bruka det världsliga på förståndigt sätt och till nödtorft. Då hjulet vändes, syntes det emellertid i den linje, som gick upp i höjden, att konungen älskade världens njutningar och föraktade kärleken till Gud. I den andra linjen stod det skrivet, att han älskade världens hedersbetygelser och människor. I den tredje linjen stod den kärlek skriven, som han på missriktat sätt hyste till världsliga ägodelar och rikedomar. I den fjärde linjen var ingenting skrivet alls.

Den var tom, men där hade kärleken till Gud över allting bort stå skriven. Att den fjärde linjen var tom, det betecknar hans brist på Gudskärlek och gudsfruktan, ty genom fruktan drages Gud till själen, och genom kärlek fästes Gud i en god själ. Ty även om en människa aldrig någonsin älskat Gud i livet men på sitt yttersta sade ur djupet av sitt hjärta: 'O Gud, jag ångrar av hela mitt hjärta att jag syndat mot dig; giv mig din kärlek, och jag skall hädanefter bättra mig' - en människa, som har en sådan kärlek, skall icke gå till helvetet. Emellertid har konungen icke älskat den han borde, och därför skördar han nu vedergällningen för sin kärlek.»

Därefter såg jag den andre konungen vid rättvisans högra sida. Han befann sig i skärselden och liknade ett nyfött barn, ty han förmådde icke röra sig, endast lyfta ögonen. Till vänster om konungen såg jag en djävul stå, vars huvud liknade en blåsbälg med lång pipa, vars armar liknade två snokar, vars knän voro såsom en press och vars fötter voro såsom en lång krok. Till höger om konungen stod en underskön ängel, beredd att hjälpa. Och jag hörde nu en röst säga: »Denne konung ter sig nu så som hans själ var beskaffad, när hon lämnade kroppen». Och genast ropade djävulen till boken, som befann sig på bokstolen, och sade: »Underligt ter sig detta! Denne ängel och jag bidade detta barnets födelse, han med sin renhet och jag med all min orenhet. Och så snart barnet var fött (icke till köttet utan av köttet), framträdde däri en orenhet, som ängeln avskydde.

Ängeln förmådde alltså icke röra pilten, men jag vidrör honom, eftersom han fallit i mina händer. Dock vet jag icke, vart jag skall föra honom, ty mina skumma ögon se honom ej, till följd av en strålglans, som utgår från hans bröst. Ängeln å sin sida ser honom och vet vart han skall leda honom men förmår icke vidröra honom. Därför må du, som är en rättvis domare, slita vår tvist.»
Från boken, som befann sig på bokstolen, svarade ordet och sade: »Du, som talar, säg mig, av vilken orsak denne konungs själ föll i dina händer!»

Djävulen svarade: »Du, som är rättvisan själv, du sade, att ingen får ingå i himmelriket, som icke först återlämnar orätt förvärvat gods. Denna själ är emellertid helt och hållet besmittad av orättfärdigt förvärvat gods, så att alla hennes ådror, hela hennes märg, kött och blod livnärdes och växte genom orätt förvärvad föda. För det andra har du sagt, att man ej skall samla skatter, som ärg och rost förstöra, utan sådana, som förbliva i evighet. Men i denna själ var det ställe tomt, vari den himmelska skatten skulle förvaras, och det ställe fullt, där maskar och grodor livnärde sig.

För det tredje har du sagt, att man skall älska sin nästa för Guds skull, men denna själ älskade kroppen mer än Gud och brydde sig icke om kärleken till nästan. Ty när hon levde i köttet, gladdes hon åt att röva sina medmänniskors gods. Hon sargade sina undersåtars hjärtan och frågade icke efter andras förfång, om hon blott hade överflöd själv. Hon gjorde vad som behagade henne, befallde vad hon ville och brydde sig föga om rättvisa och billighet. Dessa äro de förnämsta orsakerna, men därtill komma otaliga andra.»

Från rättvisans bok svarade då ordet och sade till ängeln: »O ängel, du själens beskyddare, du som är i ljuset och ser ljuset, vad rätt eller kraft har du till att hjälpa denna själ?» Ängeln svarade: »Hon hade den heliga tron och trodde och hoppades, att all synd skulle utplånas genom ånger och bikt. Vidare fruktade hon dig, sin Gud, om ock mindre än hon borde.» Åter talade rättvisan från boken och sade: »O min ängel, du har nu lov att beröra själen, och du, djävul, har lov att se själens ljus. Undersöken därför båda två, vad denna själ älskade, när hon levde i kroppen och hade alla lemmar friska!» Ängeln och djävulen svarade bägge: »Hon älskade människor och rikedomar». Rättvisan frågade från boken: »Vad älskade hon, när hon dvaldes i dödens vedermöda?» Båda svarade: »Hon älskade sig själv, ty hon kvaldes mera av köttets sjukdom och hjärtats bedrövelse än av sin Återlösares lidande».

Åter talade rättvisan till dem: »Undersöken vidare, vad hon älskade och vad hon tänkte på i livets yttersta ögonblick, när hon ännu hade friskt medvetande och förstånd!» Ängeln svarade ensam: »Denna själ tänkte så här: 'Ve mig, ty jag var alltid mycket djärv och fräck mot min Återlösare! O att jag hade någon tid, så att jag kunde tacka min Gud för hans välgärningar, ty jag sörjer nu mera över att jag syndat mot Gud än över att mitt kött lider, och även om jag ej kan vinna himmelriket, ville jag gärna tjäna min Gud.'»

Rättvisan svarade från boken och sade: »Eftersom du, djävul, icke kan se själen på grund av hennes klara sken, och du, ängel, icke kan beröra henne på grund av hennes orenhet, därför är det en rättvis dom, att du, djävul, renar henne, och att du, ängel, hugsvalar henne, tills hon kan inledas i ärans klarhet. Och du, o själ, har tillåtelse att se ängeln och hämta tröst av honom, och du skall varda delaktig av Kristi blod och av hans moders och Guds Kyrkas förböner.»

Därpå sade djävulen till själen: »Eftersom du kom i mina händer, full av orättmätigt förvärvad föda och egendom, skall jag nu tömma dig med min press!» Och så satte djävulen konungens hjärna mellan sina knän, vilka sågo ut som en press, och trängde ihop den på längden och bredden, tills all märgen blev tunn som ett löv. Vidare sade djävulen till själen: »Eftersom det ställe, där dygderna skulle vara, är tomt, skall jag fylla det». Och så satte djävulen liksom en blåsbälg i konungens mun, blåste häftigt och uppfyllde honom med en så förfärlig luftström, att konungens alla ådror och senor ömkligen brusto. För det tredje sade djävulen till konungens själ: »Mot dina undersåtar, som skulle ha varit såsom dina barn, var du omild och obarmhärtig, och därför skola mina armar sarga och klämma dig. Ja, liksom du stack dina undersåtar, så skola mina ormliknande armar slita dig med den värsta plåga och fasa.»

Efter dessa tre plågor, pressens, blåsbälgens och ormarnas, ville djävulen öka straffet och börja om från början, men då såg jag Guds ängel sträcka ut sina händer över djävulens händer, för att han ej skulle göra plågan så svår som första gången. Sålunda mildrade Herrens ängel kvalen för varje gång. Efter varje plåga lyfte själen sina ögon till ängeln; hon sade visserligen ingenting men antydde dock genom sina åtbörder, att hon kände sig hugsvalad av honom och att hon snart skulle bliva befriad.

Ånyo talade ordet från pulpeten och sade till mig: »Allt detta, som visats dig så utförligt, sker inför Gud på ett enda ögonblick. Du är emellertid en kroppslig varelse, och därför visas dig dessa ting i bilder. Ehuru denne konung var lysten efter världens ära och efter att lägga beslag på det som ej var hans, så fruktade han dock Gud. Denna fruktan avhöll honom från en del av det som behagade honom och förde honom till Gudskärlek. Du skall veta, att många, som haft stora brott på sitt samvete, gripits av den djupaste ånger före sin död, och en dylik ånger kan vara så fullkomlig, att de icke endast få synden förlåten utan även skärseldsstraffet efterskänkt, ifall de dö i denna ånger.

Denne konung erhöll emellertid icke kärleken förrän i sitt livs yttersta ögonblick. Men då, när hans krafter och medvetande redan börjat försvagas, erhöll han genom min nåd gudomlig ingivelse, så att han mera sörjde över Guds vanheder än sin egen plåga och olycka. Och denna sorg symboliserades av det ljus, som bländade djävulens blick, så att han icke visste, vart han skulle leda konungens själ. Han sade sig icke vara bländad därför att han saknade andlig insikt; fastmer förundrade han sig över att en så stark strålglans kunde förenas med en sådan orenhet hos denna själ. Ängeln å sin sida visste mycket väl, vart han skulle leda själen, men han kunde icke vidröra henne, förrän hon blivit renad. Det är ju skrivet: 'Ingen kan få se Guds anlete, om han icke förut blivit renad'.»

Vidare sade ordet till mig från pulpeten: »Att du såg ängeln utsträcka sina händer över djävulens händer, för att denne ej skulle göra plågan värre, det betecknar ängelns makt över djävulens makt och hans förmåga att tygla djävulens elakhet. Djävulen skulle nämligen icke iakttaga någon måtta eller ordning i plågandet, såframt han icke hölles tillbaka av Guds kraft. Sålunda visar Gud barmhärtighet ännu i helvetet. Ty ehuru det icke finnes någon återlösning, förlåtelse eller tröst för de fördömda, så plågas de dock endast efter förskyllan och enligt rättvisans fordringar, och däri ligger det en stor misskund av Gud, ty i annat fall skulle det icke vara någon måtta på djävulens ondska.

Att denne konung syntes dig såsom ett nyfött barn, det betecknar att den, som vill födas från världens fåfänga till det himmelska livet, bör vara oskyldig och genom Guds nåd tillväxa i dygder, tills han når fullkomlighet. Att konungen lyfte sina ögon till ängeln, det betecknar att han fick tröst av sin skyddsängel och fröjdades i hoppet - han hoppades nämligen att uppnå det eviga livet. Så skola andliga ting förstås medelst kroppsliga liknelser. Djävlar och änglar hava nämligen icke sådana lemmar och föra icke sådant samtal (de äro ju andar), men genom dylika bilder framställas deras godhet eller ondska för kroppsliga ögon.»

Därefter talade ordet från pulpeten och sade till mig: »Pulpeten, som du såg, betecknar själva Gudomen - Fadern, Sonen och den Helige Ande. Att du icke förmådde fatta pulpetens längd och bredd, djup eller höjd, det betecknar, att man hos Gud varken kan finna början eller slut, ty Gud är och var utan upphov och skall förbliva utan slut. Att var och en av de tre färgerna syntes i den andra och att den ena färgen dock kunde urskiljas från den andra, det betecknar, att Gud Fader av evighet är i Sonen och den Helige Ande och Sonen i Fadern och den Helige Ande i dem båda, i sanning en till naturen men åtskilda till personernas egendomlighet.

Att en färg tedde sig blodröd, det syftar på Sonen, som i sin person antog mänsklig natur utan att gudomen upphävdes. Den vita färgen betecknar den Helige Ande, som verkar syndernas förlåtelse. Den gyllene färgen betecknar Fadern, som är all-tings upphov och fullkomning. Icke så, att någon fullkomlighet är större hos Fadern än hos Sonen eller Fadern tidigare än Sonen; nej, de tre skilda och dock förenade färgerna visas dig, på det att du måtte förstå, att Fadern icke är densamme som Sonen utan att Fadern är en till personen, Sonen en annan till personen och den Helige Ande en tredje till personen, ehuru de äro av samma natur, och färgerna äro skilda för att åskådliggöra personernas åtskillnad, förenade för att beteckna deras enhet i natur.

Och liksom du i var och en färg såg de övriga färgerna och icke förmådde se den ena utan den andra och icke heller kunde se något tidigare eller senare, större eller mindre i färgerna, så finns i den heliga Treenigheten intet tidigare eller senare, större eller mindre, delat eller blandat, utan en enda vilja, en enda evighet, en enda makt, en enda härlighet. Och ehuru Sonen är av Fadern och den Helige Ande av dem båda, så var Fadern dock aldrig utan Sonen och den Helige Ande, och Sonen och den Helige Ande voro aldrig utan Fadern.»

Ytterligare talade ordet till mig och sade: »Den bok, som syntes på pulpeten, betecknar, att det i Gudomen är evig rättvisa och vishet, där intet kan tilläggas eller fråndragas. Och denna bok är livets bok, som ej är skriven likt den skrift vilken är och icke var förut; nej, skriften i denna bok är evig, ty i Gudomen är evighet och kunskap om allt, närvarande, förflutna och tillkommande ting, utan förändring eller växling, och ingenting är osynligt för den, ty den ser allting. Att ordet talade sig självt, det betecknar, att Gud är det eviga ordet, varav alla ord äro och vari allt har liv och bestånd. Detta ord talade i synlig måtto, när ordet vart kött och tog boning bland människorna.

Se, denna gudomliga vision har Guds moder utverkat åt dig. Och detta är den barmhärtighet, som lovats åt Sveriges rike, att dess invånare skola få höra de ord, som utgå från Guds mun. Att det är få, som mottaga och tro på de himmelska ord, vilka givits dig från ovan, detta är icke Guds fel utan människornas, eftersom de icke vilja övergiva sitt sinnes köld. Icke ens evangeliets ord ha gått i uppfyllelse under denna tids första konungar, utan det skall framdeles komma tider, då de skola fullbordas.»