Kristus förklarar för bruden, varför Gud plågade Israels folk i öknen och icke i Egypten och huru Moses prövades. Och han klandrar och hotar en konung, eftersom denne icke hade medlidande med sina undersåtar utan styrdes av onda rådgivare, samt säger, att han icke må känna sig förtröstansfull, emedan Gud förut kallat honom vän.
Kapitel 49

Herren talade till bruden och sade: »Tre slags människor funnos i Israels folk. Somliga av dem älskade Gud och Moses. Andra älskade sig själva mer än Gud. Andra älskade varken Gud eller Moses utan endast det jordiska. När detta folk var i Egypten, kallades alla Guds barn och Israels barn, men alla tjänade icke Gud i lika måtto. Så var det också, när det behagade Gud att föra folket ut ur Egypten: somliga trodde på Gud och Moses, men andra förtörnade Gud och Moses, och därför visade Gud sin stora barmhärtighet och rättvisa mot de uppstudsiga. Men nu kan du fråga, varför Gud förde ut folket och icke hellre plågade det i Egypten, när han på förhand visste, att förbarmandets tid ännu ej var inne och måttet på människornas ondska ännu icke rågat.

Jag svarar själv: Gud utvalde Israels folk såsom lärlingar för att undervisa och pröva dem i öknen. Därför var det nödvändigt för dem att hava en lärare, som skulle gå före dem med ord och gärning. Och för att lärjungarna skulle undervisas bättre, var öknen mer nödvändig än Egypten, ty egyptierna hade kunnat oroa dem för mycket under Guds rättvisas tuktan, och av barmhärtighetens tecken, som skulle döljas för hundarna, hade de själva ovisligen kunnat högmodas. Vidare borde Moses prövas såsom folkets läromästare, så att han, som var uppenbar för Gud, även skulle bliva känd för lärjungarna, vilka borde efterlikna honom.

Ja, genom folkets ovishet blev han själv mera beprövad och genom tecknen mera känd och framträdande för alla. Jag säger i sanning, att även utan Moses hade folket blivit befriat, och även utan Moses hade folket dött. Men på grund av Moses' godhet fick folket en lättare död, och på grund av Moses' kärlek fick folket en härligare krona. Detta är icke underligt, ty vid allas död led Moses och kände medlidande. Herren uppsköt sitt löftes infriande, för att folket skulle prövas och Gud bliva känd genom tecknen och sin barmhärtighet och sitt tålamod och för att folkets otacksamhet och vilja skulle visas till varnagel för kommande släkten.

Så ha även många helgon genom den Helige Andes ingivelse begivit sig till de otrognas länder. Även om de icke vunno vad de åstundade, blevo de dock för sin goda viljas skull härligt krönta. På grund av deras tålamod och goda vilja påskyndade Gud misskundens tid och banade desto fortare den nya väg, som de själva försökt. Guds domar må således alltid vördas och fruktas, och man må noga se till, att icke den mänskliga viljan står i strid med Guds. Den konung, om vilken jag nu talar med dig och som du känner till, var icke så till sinnes som Moses var.

Han brydde sig nämligen icke om, ifall hela hans folk doge ut, om han blott själv finge ha liv och ära kvar. Han styrdes vidare av djävulska råd, ville icke övergiva sin halsstarrighet och sitt ostadiga sinne och ville icke, när det gällde rådslag, lyda dem, som han borde och som kunnat skänka honom den gudomliga vishetens och den goda tuktans mjölk. Detta är icke heller underligt, ty han har utgått från den människas rot, som retade Gud till vrede, och fördenskull rättas han endast genom gissel.

Vet även, att i detta rike funnos fyra kungliga ätter. Hos den första rådde ärelystnad och grymhet, men Gud tålde den för några goda gärningars och för folkets synders skull. Hos den andra rådde oåterhållsamhet och orättvisa, men Gud förödmjukade den barmhärtigt och kallade den från kronan. Den tredje ätten framgick av en äregirig rot och en hård stam, och den utmärktes av vinningslystnad och självkärlek.

Därför straffade Gud den timligen, så att den skulle få en lättare lott i den kommande tillvaron. Hos den fjärde fanns låtsad ödmjukhet, brist på rättvisa och slösaktighet. Därför skall jag kärleksfullt visa den barmhärtigheten och domen, och om den icke lyssnar, skall jag gissla den från hjässan till fotabjället, så att alla, som höra det, förundra sig och darra inför Guds återställande av rätt och billighet. Och han må icke känna sig förtröstansfull, därför att jag kallade honom vän utan ge akt på ordens avslutning, som säger, att om han håller den tro han givit mig, så skall även jag hålla mitt löfte.»