Gud Fader talade till bruden och sade: »Hör vad jag talar, och tala vad jag befaller dig; och gör det varken för din äras eller ditt klanders skull, utan var lika sinnad mot dem, vilka berömma dig, som mot dem, vilka klandra dig, så att du icke retas till vrede av klandret eller uppblåses till högmod av berömmet. Ty värd att äras är den, som evigt är och var i sig själv och som av kärlek skapade änglarna och människorna, endast av den anledningen, att flera skulle bliva delaktiga av hans härlighet. Jag är förvisso densamme nu i makt och vilja som jag var, då min Son tog mandom. Jag är och var i honom, och han är i mig, och den Helige Ande är i oss båda. Och ehuru det var förborgat för världen, att han var Guds Son, var det dock känt för några, om ock få.
Du må alltså veta, att detta är Guds rättvisa (som icke haft någon begynnelse, lika litet som Gud haft det), att ljuset blev visat för änglarna förrän de sågo Gud, och de föllo icke därför att de voro okunniga om Guds lag och rättvisa, utan därför att de icke ville hålla och iakttaga den. De förstodo, att alla, som älska Gud, skola se Gud och evigt förbliva hos honom och att de, som hata Gud, skola straffas i evighet och aldrig få se honom i hans härlighet, och dock föredrogo de i sin vinningslystnad och stolthet att hata Gud och förbliva i straffets boning framför att älska Gud och sålunda skörda evig glädje. För människan gäller en rättvisa liknande den, som gäller för änglarna. Människan bör först älska Gud; sedan får hon se honom.
Fördenskull ville min Son (så kärleksfull var han) födas efter rättvisans lag, så att han, som icke kunde skådas i sin gudom, skulle bliva synlig i mänsklig gestalt. Och fri vilja är given åt människorna likaväl som åt änglarna, för att de skola åstunda det himmelska och försmå det jordiska. Sålunda besöker jag Gud många och på många sätt, ehuru min gudom icke synes, och i många länder på jorden har jag för många människor visat, huru synden i ifrågavarande land kunde gottgöras och huru barmhärtighet kunde erhållas, innan jag fällde rättvis dom i dessa länder. Men människorna akta icke härpå och bry sig icke härom. Även den rättvisan är i Gud, att alla, som leva på jorden, först skola stadigt hoppas på det, som de icke se, samt tro på Guds kyrka och på det heliga evangeliet; sedan skola de över allt annat älska honom, som gav dem allt och som gick i döden för dem, på det att alla evigt skulle fröjdas med honom. Fördenskull talar jag Gud till dem som det behagar mig att tala till, så att det må bliva kunnigt, huru synderna kunna gottgöras, straffet förminskas och belöningen ökas.»
Sedan föreföll det mig, som om alla himlarna vore ett enda hus, i vilket det satt en domare på tronen och vilket var fullt av tjänare, som prisade domaren, var och en med sin röst. Under himmelen syntes ett rike. Och strax hördes en röst, som talade så att alla kunde höra det: »Kommen I båda, du ängel och du djävul, till domstolen; du ängel, som är konungens vårdare, och du djävul, som är konungens ledare!»
Och så snart detta sagts, stodo ängeln och djävulen inför domaren. Ängeln såg ut som en bedrövad människa, djävulen som en glad människa. Och domaren sade då: »O ängel, jag förordnade dig till konungens vårdare, när han ingick förbund med mig och biktade alla de synder, han begått från sin ungdom, och detta gjorde jag, för att du skulle vara honom närmare än djävulen. Hur kan det då komma sig, att du blivit fjärmad från honom?»
Ängeln svarade: »O domare, jag är brinnande av din kärleks eld, av vilken även konungen en tid värmdes. Men när konungen föraktade och vämjdes vid det, som dina vänner sade honom, och var trög att göra det, vartill du rådde honom, då gick konungen dit hans egen åtrå drog honom, avlägsnade sig från mig och kom för varje stund ovännen närmare.»
Djävulen sade: »O domare, jag är kölden själv, och du är själva den gudomliga värmen och elden. Liksom var och en, som nalkas dig, blir mera brinnande av nit till goda gärningar, så blev konungen, ju mer han nalkades mig, desto kallare i kärlek till dig och varmare av iver för mina gärningar.»
Domaren svarade: »Konungen blev tillrådd att älska Gud över allting och sin nästa såsom sig själv. Varför drager du då ifrån mig den människa, som jag återlöst med mitt eget blod, och kommer honom att skada sin nästa, icke blott vad timliga ägodelar utan även vad livet angår?»
Djävulen svarade: »O domare, nu är det min tur att tala och ängelns att tiga. När konungen övergav dig och dina råd och kom till mig, då rådde jag honom att han skulle älska sig själv högre än sin nästa, att han icke skulle tänka på själarnas behov om han blott hade världslig ära och att han ej skulle fråga efter, om någon lede brist eller bleve bedragen, bara hans vänner hade överflöd.»
Då sade domaren till djävulen: »Var och en, som vill övergiva dig, skall förvisso kunna det, och du skall icke kunna kvarhålla någon med våld. Därför vill jag ännu sända konungen några av mina vänner, som skola varna honom för hans fara.»
Djävulen genmälte: »Rättvist är det, att var och en, som vill lyda mig, skall styras av mig, och jag vill sända konungen även mina rådgivare, och då skall det visa sig, vems råd han är mest villig att följa».
Domaren sade då: »Gå, ty det är kännetecknande för min rättvisa att tilldöma skarprättaren vad som är hans och käranden vad som tillkommer honom i hans mål.»
Efter några år såg jag ånyo domaren Kristus med sin himmelska härskara, mera upprörd än vanligt och likasom vredgad, och han sade till ängeln och djävulen: »Sägen, vem av eder som har segrat!»
Ängeln svarade: »När jag kom till konungen med gudomliga ingivelser och dina vänner med andliga ord, då väste djävulens sändebud genast i hans öron: 'Varför skall du spara timliga ägodelar och din ära eller själar och kroppar, om dina vänner, som du älskar mera än dig själv, kunna hedras och bliva lyckosamma?' Och konungen samtyckte härtill och svarade på dina vänners råd: 'Jag kan reda mig själv, och jag är vis i rådslag även utan er; gån bort från mig och skämmens!' Så vände konungen ryggen åt dig och ansiktet åt ovännen och drev ifrån sig dina vänner, vanhedrade och förorättade samt begabbade av världens vänner.»
Och då ropade djävulen: »O domare, nu tillkommer det mig att regera konungen och giva honom råd genom mina vänner!»
Domaren svarade: »Gå, och plåga konungen så mycket du har tillstånd till, ty han har kommit mig att vredgas på honom!»
Två år därefter visade sig domaren på nytt. Ängeln och djävulen stodo framför honom, och djävulen talade och sade: »O domare, döm nu! Jag skall förkunna vad rättvisan fordrar. Du är ju kärleken själv, och därför tillkommer det dig icke att förbliva i det hjärta, vari avund och vrede rotfäst sig. Du är också visheten själv, och därför bör du icke vara i dens hjärta, som önskar skada sina medmänniskor till liv, gods och ära. Vidare är du sanningen själv, och därför höves det dig ej att förbliva hos den människa, som med en ed förbundit sig att öva förräderi. Eftersom nu denne konung utspottat dig, såsom man spottar ut det, som är vämjeligt, må du tillåta mig att rubba honom och trycka ned honom, så att han blir alldeles från sina sinnen, eftersom han räknat mina råd för visdom och dina råd för galenskap. Jag önskar vedergälla honom med en sådan lön, eftersom han gjort min vilja; dock kan jag intet göra emot honom utan din tillåtelse.»
Sedan jag hört detta, såg jag domaren förändra sig på underbart vis, och jag såg honom stråla såsom solen, och i själva solen framträdde tre ord, nämligen Kraft, Sanning och Rättvisa. Kraften talade och sade: »Jag skapade allting, utan att någon på förhand hade förtjänat det. Därför är jag värd att hedras av mina skapade varelser och icke föraktas. Jag är även värd att prisas av mina vänner för min kärleks skull, och mina ovänner böra hedra och frukta mig, ty jag fördrager dem tåligt utan deras förtjänster, när de hade varit värda att dömas. Därför, o djävul, tillkommer det mig att döma alla enligt min rättvisa, och icke enligt din illvilja.»
Omedelbart därefter tog Sanningen till ordet och sade: »Ehuru jag är Gud, tog jag mandom genom jungfrun, och i denna min mandom talade jag och predikade för folken. Jag sände även min Helige Ande till apostlarna, och jag talade genom deras tungor, såsom jag dagligen talar medelst andlig ingjutning genom dem, som det behagar mig att tala genom. Därför må mina vänner veta, att jag själv, som är Sanningen, sände mina ord till en konung, som försmådde dem. Lyssna nu därför, djävul, ty jag vill tala, på det att man skall ha klart för sig, huruvida konungen lydde mina råd eller dina eggelser. Jag vill nämligen anföra alla de råd, som givits denne konung, och med färre ord upprepa vad jag förut utlagt på vidlyftigare sätt.
Konungen blev tillrådd att akta sig för alla de synder, som äro förbjudna av den heliga Kyrkan, och att iakttaga måttlig fasta, så att han skulle kunna höra och svara sina undersåtar, om de komme med klagomål, och vara beredd att skipa rättvisa för rika och fattiga, som både därom; genom alltför stor avhållsamhet kunde ju allmogens bästa äventyras och landets styrelse lida avbräck, och genom ohejdad överdrift kunde han å andra sidan bliva alltför slapp och försumlig att lyssna till alla. Man rådde även konungen, hur han skulle tjäna Gud och bedja, vilka dagar och tider han skulle sysselsätta sig till båtnad för folket i riket och vilka dagar han skulle bära den kungliga kronan till Guds ära.
Vidare rådde man konungen, att han skulle dryfta alla sina angelägenheter med människor, som älskade sanningen och voro Guds vänner, och att han aldrig medvetet skulle överträda sanning och lag eller betunga allmogen i sitt rike med osedvanliga skatter annat än till rikets försvar och hedningarnas bekämpande. Man rådde honom även, att han skulle rätta antalet av sina hovmän och tjänare efter de inkomster, som skatterna i riket bragte honom, och att han skulle dela resten av tillgångarna med sina riddare och vänner. Det blev honom också tillrått, att han visligen, med ord och kärlek, skulle förmana de fräcka och dåraktiga eller manligen näpsa dem, att han med gudlig kärlek skulle älska de kloka och erfarna, försvara landets invånare, med klok urskillning utdela gåvor, icke avyttra det, som hör till kronan, rättvist döma inhemska och utländska, älska prästerskapet, låta kärlekens band förena honom med sin adel och bevara freden för folket i landet.»
Nu svarade djävulen domaren och sade: » Jag rådde konungen att i hemlighet begå vissa synder, som han ej tordes göra öppet. Jag rådde honom även att utan uppmärksamhet och hjärtats andakt läsa många böner och psalmer, så att han, genom att på detta onyttiga sätt fördriva tiden, skulle försumma att lyssna till dem, som kommo med käromål, och att skipa rätt åt den, som led orätt. Vidare rådde jag konungen att försmå de övriga goda männen i riket, upphöja en enda över alla andra och sätta honom över dem, älska denne av hela sitt hjärta och mer än sig själv, ja hata t. o. m. sin egen son, betunga rikets menighet med pålagor, dräpa människor och plundra kyrkor.
Vidare rådde jag konungen, att han skulle försumma rättskipningen, så att var och en finge tillfälle att skada den andre, och att han till en mäktig furste i ett annat rike, min svurne broder, skulle avyttra några landskap, som tillhörde hans egen krona; och detta gjorde jag i det syftet, att svek och våld skulle framkallas, de goda och rättfärdiga oroas, de onda sjunka djupare i helvetet, själarna i skärselden plågas värre, kvinnor våldtagas, skepp på havet plundras, Kyrkans sakrament föraktas, folk få rikligare tillfälle att leva tygellöst och jag själv kunna befrämja min vilja lättare. Av dessa gärningar, som konungen begått, och många andra synder, kan det nu, o domare, bevisas och inses, huruvida konungen lytt dina eller mina råd.»
Efter detta tog Rättvisan till ordet och sade till djävulen: »Eftersom konungen hatat dygden och föraktat sanningen, därför tillkommer det nu dig att öka något av det onda hos konungen med den ondska som du har till ditt förfogande; själv skall jag enligt rättvisans fordringar minska något av det goda, som han besitter i och med de nådegåvor han fått».
Djävulen svarade: »O domare, jag skall i mångdubbelt mått berika konungen med mina gåvor, och allra först skall jag ingiva honom en sådan försumlighet, att han i sitt hjärta ej skall fästa någon vikt vid gudliga gärningar och icke heller beakta dina vänners gärningar och föredömen».
Rättvisan svarade: »Och jag skall hos honom förminska min Helige Andes ingivelser, och jag skall undandraga honom de goda hågkomster och hugsvalelser han förut haft».
Djävulen återtog: »Jag skall ingiva honom djärvhet att tänka och begå dödliga och förlåtliga synder utan skam och blygsel».
Rättvisan svarade: »Jag skall förminska hans förstånd och omdömeskraft, så att han blir ur stånd att urskilja och granska vedergällningarna och domarna för dödliga och förlåtliga synder».
Djävulen sade: »Jag skall göra honom räddhågad, så att han icke vågar tala eller utöva rättvisa mot Guds ovänner».
Rättvisan svarade: »Jag skall förminska hans klokhet och insikt beträffande det som han har att göra, så att han i sina ord och gärningar skall synas mera lik en narr och gycklare än en vis man».
Djävulen sade då: »Jag skall giva honom ångest och hjärtekval, därför att det ej går för honom som han vill».
Rättvisan återtog: »Jag skall förminska den andliga tröst som han fordom hade i sina böner och gärningar».
Djävulen sade: »Jag skall ingiva honom förslagenhet att tänka ut sluga finter, så att han kan snärja och bedraga de människor, som han vill bringa på fall».
Rättvisan svarade: »Jag skall till den grad förminska hans förstånd, att han ej skall ge akt på sin egen heder och nytta».
Djävulen sade: »Jag skall göra hans sinne så förvirrat, att han t. o. m. gläder sig åt sin skam och skada och åt sin själafara, om han blott får timlig framgång såsom han vill».
Rättvisan svarade: »Jag skall förminska hos honom den förtänksamhet och det noggranna övervägande, som utmärker visa män i deras ord och gärningar».
Djävulen sade då: »Jag skall ingiva honom en kvinnas mod och opassande räddhåga samt ett sådant beteende, att han blir mera lik en eländig landstrykare än en krönt konung».
Rättvisan utlät sig: »Ja, en sådan dom förtjänar den, som skiljer sig från Gud, ty han bör föraktas av sina vänner, hatas av folket i sitt rike och störtas av Guds fiender, eftersom han missbrukat den gudomliga kärlekens gåvor, både de andliga och lekamliga».
Nu talade Sanningen: »Det som här visats», sade den, »är icke visat på grund av konungens förskyllan. Hans själ är nämligen ännu icke dömd utan skall dömas först i det yttersta ögonblicket, när uppbrottstimman slår.»
Därefter såg jag, att alla tre, nämligen Kraften, Sanningen och Rättvisan, voro lika domaren, som talat förut. Och jag hörde en röst, som påminde om en härolds och som sade: »I alla himlar med alla planeter, varen tysta! I alla djävlar, som ären i mörkret, lyssnen! Alla I andra, som ären på mörka ställen, hören! Ty den högste Kejsaren har för avsikt att höra domarna över jordens furstar.» Och det, som jag nu omedelbart fick se, var icke kroppsligt utan andligt, och mina andliga ögon öppnades till att höra och se. Jag såg nu Abraham komma med alla helgon, som hade fötts av hans släkt, och alla patriarker och profeter kommo. Jag såg de fyra evangelisterna, vilkas gestalter liknade fyra djur, såsom de pläga avbildas på väggar här i världen, men de syntes dock levande och ej döda. Sedan såg jag tolv stolar och på dem de tolv apostlarna, som väntade på den kommande Makten.
Därefter kommo Adam och Eva med martyrerna, bekännarna och alla de andra helgon, som härstamma från dem. Ännu syntes icke Kristi människonatur eller hans välsignade moders lekamen, utan alla väntade på att de skulle komma. Även jorden och vattnet syntes höja sig ända upp till himmelen, och allt, vad i dem var, ödmjukade sig och böjde sig vördnadsfullt för Makten. Därefter såg jag ett altare, som var på Maktens säte, och på detta altare befunno sig en kalk med vin och vatten samt ett bröd i form av en offrad hostia.
Och jag såg nu, huru i en kyrka på jorden en präst började en mässa, iklädd prästerlig skrud. När han hade fullgjort allt, som hörde till mässan, och kommit till de ord, med vilka han skulle inviga brödet, syntes det mig, som om solen, månen och stjärnorna med alla planeter samt alla himlar, där de välvde sig och kretsade, växelvis uppstämde ljuvt klingande melodier. Ja, alla slags sånger hördes, och oräkneliga musikinstrument av olika slag syntes, vilkas underbara välljud sinnet omöjligen kan fatta och beskriva.
De, som voro i ljuset, betraktade prästen och böjde sig vördnadsfullt för Makten, medan de, som voro i mörkret, bävade och fasade. Sedan prästen uttalat Guds ord över brödet, syntes det mig, som om samma bröd befunne sig på Majestätets tron i tre gestalter medan det likafullt förblev i prästens händer. Själva brödet blev ett levande lamm, i lammet framträdde ett människoansikte, och en brinnande låga syntes inuti och utanför lammet och ansiktet. Då jag uppmärksamt riktade min blick på ansiktet, såg jag lammet däri, och då jag betraktade lammet, såg jag ansiktet däri. En krönt jungfru satt bredvid lammet. Alla änglar betjänade dem, och de voro lika talrika som solgranden, och en underbar strålglans utströmmade från lammet. De heliga själarna voro så många, att min blick ej förmådde mäta längden och bredden, höjden och djupet av denna väldiga mängd. Jag såg även somliga platser vara tomma, vilka framdeles skola fyllas till Guds ära.
Och jag hörde från jorden en röst av otaliga tusenden, som ropade: »O Herre Gud, du rättvise domare, döm över våra konungar och hövdingar och se till vårt blods utgjutande och våra hustrurs och barns sorger och tårar. Betrakta vår hunger och vår smälek, våra sår och vår fångenskap, nedbrännandet och plundrandet av våra hus samt våra jungfrurs och hustrurs våldtagande. Giv akt på den orätt, som kyrkorna och hela prästerskapet lida, och skåda furstarnas och konungarnas falska löften och förräderi och de skatter, som de utpressa i sitt vildsinta rofferi. De bry sig nämligen icke om, ifall tusenden dö, blott de kunna få rum för sitt gränslösa övermod.»
Därefter hördes det, som om oräkneliga tusenden ropade ur helvetet: »O domare, vi veta, att du är den, som skapat allting. Döm därför över de herrar, som vi tjänade på jorden, ty de ha sänkt oss djupare i helvetet. Och ehuru vi unna dig ont, tvingar oss dock rättvisan att anklaga och att säga sanningen. Dessa våra jordiska herrar älskade oss utan kärlek, ty de frågade icke mera efter våra själar än hundar, och det var dem likgiltigt, huruvida vi älskade dig, Gud, allas Skapare, eller ej; de åstundade blott att bliva älskade och betjänade av oss. De äro alltså icke värda himmelriket, ty de fråga icke efter dig; i stället äro de, såframt icke din nåd hjälper dem, värda helvetet, eftersom de bragt oss i fördärvet. Ja, vi ville gärna lida ännu värre kval än dem vi nu lida, om blott deras pina varar i evighet.»
Sedan ropade (för att nu tala i bilder) de, som voro i skärselden: »O domare, vi ha blivit dömda till skärselden för den ånger och goda vilja, som vi hade på det yttersta. Fördenskull klaga vi över de herrar, som ännu leva på jorden, ty de hade bort styra och förmana oss med ord och tuktan och undervisa oss med hälsobringande råd och föredömen. I stället uppmuntrade de oss till onda gärningar och synder, och därför är vårt straff nu tyngre för deras skull, strafftiden längre och skammen och bedrövelsen större.»
Därefter sade Abraham jämte alla patriarkerna: »O Herre, bland allt annat önskvärt önskade vi, att din Son skulle födas av vår ätt. Han är nu försmådd av jordens hövdingar. Fördenskull bedja vi om dom över dem, ty de akta ej på din barmhärtighet och frukta ej för din dom.»
Och profeterna talade och sade: »Vi profeterade om Guds Sons ankomst och sade, att det var nödvändigt att han för folkets befrielse föddes av en jungfru, bleve förrådd, tillfångatagen, gisslad och törnekrönt samt till sist doge på korset, på det att himmelriket måtte öppnas och synden utplånas. Eftersom nu allt det, som vi sade, är fullbordat, bedja vi om dom över jordens hövdingar, vilka försmå din Son, som av kärlek dött för dem.»
Även evangelisterna talade och sade: »Vi vittna, att din Son själv förverkligat och fullbordat allt som förutsagts om honom».
Apostlarna talade och sade: »Vi äro domare. Därför tillkommer det oss att döma enligt sanningen. Och de, som förakta Guds lekamen och hans bud, dem döma vi till förtappelse.»
Men nu sade jungfrun, som satt bredvid lammet: »O ljuvaste Herre, förbarma dig över dem!» Domaren svarade henne: »Det är icke rätt att neka dig någonting, ty de, som upphöra att synda och göra värdig bot, de skola finna misskund, och jag skall icke döma dem».
Därefter bevittnade jag, att det ansikte, som syntes i lammet, talade till konungen och sade: »Jag lät stor nåd vederfaras dig, ty jag visade dig min vilja, huru du skulle förhålla dig i din styrelse och huru du skulle skicka dig ärbart och klokt. Såsom en moder lockade jag dig med kärlekens hulda ord, och såsom en god fader varnade jag dig med förmaningar. Men du lydde djävulen och förkastade mig, såsom en moder kastar bort ett dödfött barn, vilket hon icke bryr sig om att vårda eller amma. Därför skall allt gott, som lovats dig, tagas ifrån dig och givas åt någon, som skall komma efter dig.»
Slutligen talade jungfrun, som satt bredvid lammet, till mig och sade: »Jag vill meddela dig, på vilket sätt du har fått gåvan att förstå andliga syner. Guds helgon ha ju på olika sätt mottagit den Helige Ande. Somliga av dem, t. ex. profeterna, visste på förhand när det, som visats dem, skulle inträffa. Andra helgon visste i anden vad de skulle svara de människor, som kommo till dem och frågade dem om något. Andra visste, huruvida de, som voro långt borta från dem, voro levande och döda. Andra visste på förhand, vilken utgång en strid skulle få, innan de stridande dragit ut. Men dig är det endast tillåtet att höra och se andliga ting, att skriva ned vad du ser och framföra det till de personer till vilka du har befallning att framföra det.
Det är dig icke tillåtet att veta, huruvida de, till vilka du har befallning att skriva, äro levande eller döda och huruvida de komma att lyda de råd, som innehållas i din skrivelse och som i andlig vision givits dig från ovan för deras skull. Men ehuru denne konung föraktat mina ord, skall det förvisso komma en annan, som mottager dem med vördnad och hedersbetygelse och som nyttjar dem till sin välfärd.»1)
1) Det sista avsnittet har bevarats i ett fornsvenskt handskriftsfragment, som på goda grunder anses härröra från Birgittas egen hand (se Heliga Birgittas originaltexter, utg. av B. Högman, 1951). Eftersom denna fornsvenska text, återgiven även som faksimilbilaga vid denna sida, företer några avvikelser från innehållet i den latinska, meddelas den här i översättning:
»Först vill jag säga dig, huru du har fått förmåga till att se och höra andliga ting. Somliga hade den Helige Ande, så att de visste timman - så som när profeten sade till konungen: 'Den dagen komma sändebuden'.
Många visste vad som skulle svaras dem innan de själva talade. Somliga visste, utan att någon talat om det för dem, om den eller den var levande eller död, och innan striden börjades, visste de hur den skulle sluta. Dig är det icke tillåtet att uppfatta något annat än att se och höra andligen och upprepa det.
Det är dig icke tillåtet att veta, huruvida de, till vilka du har befallning att skriva, äro levande eller döda, och huruvida de komma att lyda eller rätta sig efter det. Om du hade vetat att konungen ej ville lyda, så hade du ej varit så välvilligt stämd emot honom efter allt vad du hörde. Men fastän konungen försmådde och bortkastade det, så skall en annan konung uppskatta det och nyttja det till sin välfärd.»
Härefter följer omedelbart en fornsvensk version av kap. 80 i Bifogade uppenbarelser, vilken senare meddelas.
|