Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor som hava en god vilja.

Käraste herre och innerligt älskade son! Jag har mottagit ett brev av eder, och därav har jag haft stor hugsvalelse och innerlig hjärtefröjd, ty av dess innehåll fattar jag att edert hjärta har blivit gästat av den Helige Andes besökelse, varför heder och tacksägelse må ägnas honom av hela hjärtat. Må därför I och edra andliga vänner bedja Gud att han i eder själ måtte öka och vidmakthålla den heliga nåd som han börjat ingjuta i edert hjärta.

Jag vill alltså råda eder att I ständigt haven fruktan för Gud befästad i hjärtat och att edert sinne alltid är så inställt, att I åt Gud offren de mödor som I haven att utstå i edert ämbete och att I hellre viljen anstränga eder i detta ämbete för Kristus, den högste biskopen, han som är i himmelen, än för påven eller någon annan timlig härskare, i det att I högre åstunden Guds vänskap än alla gåvor och timliga vedergällningar som påven skulle kunna förläna eder såsom lön för eder möda. Och rätten eder beständigt efter den skrivelse som jag förut sänt eder, så att I städse kunnen hålla i minnet vad som innehålles där och i sanning förverkliga det i eder gärning.

Vidare råder jag, ovärdiga människa, eder, att om påven kommer till Italien, I då trofast hållen ut i det ämbete som anförtrotts eder, så att herr påven kan få god hjälp till att tjäna Gud genom edert utövande av detta ämbete och så att ingen annan tränger sig in däri, någon som vore en rovgirig varg och antingen skulle förtörna Gud eller också icke tjäna honom lika trofast och fromt i samma ämbete. Men om påven icke kommer till Italien, så råder jag att I även då stannen kvar i edert ämbete ett helt år, i det att I av Guds nåd hoppens något säkert, hälsosamt råd som skall bringa eder upplysning om hur I bören handla i edert stånd.

I edert brev haven I begärt att jag måtte sända eder någon from bön. Härpå svarar jag att jag är otillräcklig för sådant och för övrigt har ont om tid, eftersom jag är redo att fara till Neapel. Men om det behagar Gud att jag skall stanna något i Neapel, så skall jag med Guds nåd skriva någon bön åt eder. Jag råder emellertid att I icke läsen någon bön villigare än Fader vår, den bön som på kärleksfullt och himmelskt sätt meddelats oss av Jesu Kristi dyrbara mun, låt vara att andra böner stundom äro nyttiga till att uppväcka någon andakt i hjärtat.

En enda kort bön vill jag emellertid skicka eder nu. Den mån I villigt läsa med ödmjuk vördnad och djup andakt, framför allt när Kristi lekamen blivit konsekrerad på altaret. Bönen har denna lydelse: »O min herre, min Gud, min Skapare och min Återlösare, jag ovärdige syndare beder dig genom detta din barmhärtighets stora och beundransvärda verk - brödets förvandling till din sanna lekamen och vinets och vattnets förvandling till ditt blod för vår eviga och högst hälsosamma vederkvickelses skull - att du helt och hållet måtte omvända min vilja till hela din vilja, så att jag i hela mitt liv städse förmår utföra allt det för dig välbehagliga, i tanke, ord och verksam handling. Amen.»

Likaså har du, min innerligt älskade son, i ditt brev bett mig att jag helt och hållet skulle taga dig till min andlige son. Härpå svarar jag: liksom jag för med mig två mina söner och min dotter, så tager jag eder till son och skall beständigt föra eder med dig, vart jag än färdas, innesluten inne i mitt hjärta såsom min son, så att I bliven delaktig av min ovärdiga bön och pilgrimsfärd.

Från denna pilgrimsresa bortom havet tänker jag återvända så snart jag lämpligen kan, och när jag kommer tillbaka, skall jag genast meddela eder min ankomst. Mina söner, min biktfader och min dotter anbefalla sig ödmjukt åt eder. Bedjen för oss, min son, och begrunden allt flitigare Kristi lidande och hans högt bedrövade moders smärta.