Absolution. Med Kristus, som återlöst oss, må jungfrun, som fött honom, försona oss. Amen.

Kapitel 16. Vi läsa om den ärorika Jungfru Maria, att hon bävade när ängeln talade till henne. Hon hyste i sanning ingen fruktan för sin kropps fara; hon fruktade blott människosläktets fiendes svek, som skulle kunna skada hennes själ. Därför kan man förstå, att när hon blivit så gammal, att hennes sinne och förstånd förmådde begripa Gud och hans vilja, då började hon genast både att förståndigt älska Gud och att förståndigt frukta honom. Denna jungfru kan alltså träffande kallas en blommande ros, ty liksom rosen brukar växa ibland törnen, så växte den vördnadsvärda jungfrun i denna värld bland bedrövelser.

Och liksom törnet blir allt starkare och vassare, ju mera rosen växer och breder ut sig, så blev denna utvaldaste ros Maria, ju mer hon växte till och blev äldre, desto vassare stungen av de hårda vedermödornas törnen. När hon tillryggalagt barndomsåren, vållade gudsfruktan henne den första vedermödan, ty hon plågades icke blott av den största bävan vid tanken på hur hon skulle kunna undvika synderna utan bävade också på det allra högsta då hon begrundade, hur hon på klokt sätt skulle kunna åstadkomma goda gärningar. Och fastän hon med all vaksamhet inriktade sina tankar, ord och gärningar till Guds heder, fruktade hon dock, att de kunde vara bristfälliga på något sätt.

Må alltså de eländiga syndare, som oupphörligen, med vett och vilja, begå olika slags missgärningar, betänka, vilka kval och vilka olyckor de bereda sina själar, ja må de betänka detta, när de se, att denna ärorika jungfru, fri från varje synd, med fruktan fullgjorde sina handlingar, som voro Gud behagligare än allt annat. - När hon sedan, genom att läsa profeternas skrifter, förstod, att Gud ville taga mandom och att han måste lida så många slags kval i sin mandom, då kände hon genast stor bedrövelse, på grund av den stora kärlek, som hon i sitt hjärta hyste för Gud, ehuru det ännu icke var henne bekant, att hon själv skulle varda hans moder.

Men när hon kommit till den åldern, att Guds Son blivit hennes son, och hon förnam, att han i hennes moderliv, ja av henne, hade antagit den lekamen, som genom sig själv skulle uppfylla profeternas skrifter, då syntes denna väna, blida ros utvidgas och växa ytterligare i sin fägring, och vedermödornas taggar, som hårt stungo henne, blevo dagligen starkare och vassare. Ty liksom Guds Sons avlelse gav henne anledning till stor och outsäglig glädje, så sved hennes hjärta av mångfaldig bedrövelse vid tanken på hans grymma pina i framtiden.

Jungfrun gladdes nämligen åt att hennes Son med sin sanna ödmjukhet skulle återföra sina vänner till himmelrikets härlighet, ehuru de genom den första människans högmod förtjänat dödsrikets straff. Men hon sörjde även, ty liksom människan i paradiset genom sin onda begärelse syndat i alla sina lemmar, så skulle hennes Son, det visste hon, här i världen göra bot för människans överträdelse genom sin egen kropps grymma, bittra död.

Jungfrun gladdes, emedan hon avlat sin Son utan synd och köttslig begärelse och likaså fött honom utan smärta, men hon var även bedrövad, eftersom hon visste, att hon skulle föda denne älsklige Son till en så skamlig död och att hon själv under det djupaste hjärteve måste åse hans lidande. Jungfrun gladdes, emedan hon visste, att han skulle uppstå från de döda och för sitt lidande evigt upphöjas till den högsta ära, men hon sörjde likväl, eftersom hon visste, att han skulle plågas ohyggligt av den skymfliga smädelse och gräsliga tortyr, som skulle föregå denna upphöjelse.

Man kan verkligen hålla för sant, att liksom rosen stadigt synes stå kvar på sin plats, även om de omgivande törnena blivit vassare och hårdare, så hade denna välsignade ros Maria en så ståndaktig håg, att hur vedermödornas taggar än stungo hennes hjärta, så förändrade de dock aldrig hennes vilja, utan hon visade sig vara helt redobogen att lida och göra vad Gud ville.

Ja med rätta liknades hon vid en blommande ros, och allra bäst vid rosen i Jeriko, ty liksom rosen på denna ort genom sin skönhet säges överträffa alla andra blomster, så övergick Maria genom sin ärbarhets och sina dygders fägring alla, som levat i denna värld, med undantag av sin välsignade Son. Fördenskull må, liksom Gud och änglarna i himmelen fröjdades åt hennes dygdiga ståndaktighet, även människorna här i världen, när de överväga, hur tåligt hon förhöll sig under hemsökelserna och hur klokt under hugsvalelserna, fröjdas på det allra högsta över henne.