Absolution. Han, som frälst oss genom priset av sitt blod, må försvara oss på sin jungfruliga moders förbön. Amen.

Kapitel 17. Bland det andra, som profeterna förutsade om Guds Son, siade de även, att han här i världen ville utstå en mycket svår död i sin allra menlösaste lekamen, på det att människorna med honom skulle få njuta det eviga livet i himmelen. Profeterna siade även och beskrevo, hur Guds Son för människosläktets befrielse skulle bindas och gisslas, hur han skulle ledas till korset och hur han skulle behandlas på det smädligaste vis och korsfästas.

Emedan vi nu tro, att de mycket väl vetat, av vilken orsak den odödlige Guden ville antaga dödligt kött och på så många olika sätt plågas i detta kött, därför må den kristna tron icke betvivla, att vår jungfru och fru, som Gud före tidernas början utsett till moder åt sig, ännu klarare vetat detta, och det är rättmätigt att tro, att det icke varit fördolt för jungfrun, varför Gud själv värdigades ikläda sig kött i hennes moderliv.

Ja, man kan hålla för alldeles visst, att hon genom den Helige Andes ingivelse fullkomligare förstod, vad profeternas ord betecknade, än profeterna själva, som genom samme Ande muntligen frambragt dessa ord. Det är alltså ytterst troligt och sannolikt, att när jungfrun fött Guds Son och första gången tog honom i sina händer, så kom det plötsligt i hennes minne, hur han skulle uppfylla profetiorna.

När hon svepte honom i lindor, så begrundade hon i sitt hjärta, hur hela hans kropp skulle sargas av gisselslag, så att han skulle se ut som en spetälsk. När jungfrun lätt lindade sin späde Sons händer och fötter, så betänkte hon, hur grymt de skulle genomborras av spikar på korset. När hon betraktade sin Sons anlete, fagrare än alla människosöners, så betänkte hon, hur vanvördigt de gudlösas läppar skulle befläcka det med saliv. Modern begrundade även ofta i sitt sinne, hur hårt man skulle kindpusta denne hennes Son och med vilka grova smädelser och okvädinsord hans välsignade öron skulle fyllas.

Hon betänkte, hur hans ögon skulle förmörkas av hans eget nedströmmande blod och hur man skulle fylla hans mun med ättika, blandad med galla. Hon drog sig till minnes, hur man skulle binda hans armar med rep och hur obarmhärtigt hans senor och ådror och alla leder skulle utsträckas på korset, hur hans hjärterötter skulle sammandragas i döden och hur hela hans ärorika kropp invändigt och utvändigt skulle plågas i all nöd och bitterhet ända till döden. Jungfrun visste också, att när hennes Son givit upp andan på korset, så skulle den vassaste lans genomborra hans sida och tränga in i hans hjärta.

Därför, liksom hon var den gladaste av alla mödrar, när hon såg Guds Son vara född av sig, han som hon visste vara sann Gud och människa, dödlig i sin mandom men evigt odödlig i sin gudom, så var hon också mest bedrövad av alla mödrar, eftersom hon på förhand visste om hans så bittra lidande. Sålunda ledsagade städse den tyngsta bedrövelse hennes övermåttan stora glädje.

Ja, om man sade till en barnaföderska: »Du har fött en levande son, frisk till alla lemmar, men de våndor, som du haft vid förlossningen, skola räcka ända till din död», och denna kvinna, när hon hörde detta, gladdes åt sitt barns liv och hälsa men sörjde över sin egen pina och död, sannerligen, en sådan moders bedrövelse, förorsakad dels av minnet av plågorna, dels av hennes egen kropps förestående död, vore icke svårare än den smärta Jungfru Maria kände, så ofta hon övervägde sin högt älskade Sons framtida död. Jungfrun kom ihåg, att profetiorna fordom förutsagt, att hennes älsklige Son skulle utstå många och svåra lidanden, och den rättfärdige Simeon förutsade, icke långa tider i förväg såsom profeterna utan i jungfruns egen närvaro, att ett svärd skulle genomtränga hennes egen själ.

Det är därför att märka, att liksom själens krafter äro starkare och känsligare till att förnimma det goda och onda än kroppens krafter, så plågades den välsignade jungfruns själ, som skulle genomborras av detta svärd, av värre plågor, långt innan hennes Son led, än någon moder förmått uthärda i sin kropp, innan hon fött sitt barn.

Och detta smärtans svärd trängde allt djupare in i jungfruns hjärta för var stund som hennes älskade Son kom allt närmare sin pinas stund. Man kan följaktligen hålla för visst, att denne Guds Son, mild och menlös som han var, hyste sonlig medömkan med sin moder och lindrade hennes smärta med ofta återkommande tröst och hugsvalelse. Annars skulle hennes liv icke ha förmått att uthärda dem ända fram till Sonens död.